"Som veteranbilar eller curling!"
I nya numret av musiktidningen Opus uttrycker Esa-Pekka Salonen sin oro för den klassiska musikens marginalisering. Att Beethoven blir en nischad angelägenhet endast för en skara hängivna samlare och utövare.
Mer än andra dirigenter har Salonen förmått göra symfonikonserter till attraktiva evenemang, också för en yngre publik. I varje fall på hemmaplan i Los Angeles, där hans orkester i den nybyggda Walt Disney Concert Hall dessutom genererar ekonomisk vinst. Och detta inte trots att man parar Beethoven med modern konstmusik, utan just på grund av att man gör det.
Enligt Esa-Pekka.
Att konserterna dessutom hålls i ett spektakulärt bygge à la Guggenheimmuseet i Bilbao signerat Frank Gehry gör förstås sitt till. I Los Angeles är inte orkestermusik längre någon museal verksamhet, utan ett levande modernt museum.
Idén om det offentliga museet föddes för övrigt samtidigt som begreppet "klassisk musik".
Den 26 maj 1784 gick startskottet för en epokgörande manifestation i London. Fem hundra musiker och sångare samlades för att under tre dagar hylla 25-årsminnet av kompositören Händels död. Evenemanget blev inte bara en publiksuccé, utan inbringade också en substantiell vinst.
Denna märkvärdiga "Händel-se" gav eko på flera sätt. Jubileumstanken och principen att hylla döda mästare. Men även den så kallade monsterkonserten: bara några år senare samlades en 2.400-hövdad kör i det revolutionära Paris för att tillbedja "det högre väsendet". Jakobinerna hade avskaffat Gud, och körsången hade över lag lösgjort sig från den kyrkliga liturgin.
Samtidigt, 1792, beslutade det revolutionära rådet att förstatliga de kungliga konstsamlingarna i Louvren till ett offentligt "museum". Och idén om bevarandet av värdefulla verk till fromma för allmänhetens ögon och öron blev snabbt spridd och förverkligad under 1800-talet.
De flesta symfoniorkestrar i dag är, till skillnad från filharmonikerna i Los Angeles, ett slags nationalmuseer för äldre utländsk musikkonst snarare än moderna museer. Inte heller är de särskilt attraktiva mötesplatser för yngre människor - inte, som Esa-Pekka Salonen säger, ställen dit en kille går för att impa på sin flickvän.
Nej, många konserthus påminner egentligen mer om kyrkor. Högtidliga rum för rituella ceremonier. Med officianter i svarta skrudar underordnade en överstepräst, tillbedjande en osynlig gudomlighet inför en andaktsfullt stum församling. Och varför inte? Behoven av andlig upplevelsegemenskap lever ju kvar. Och om kyrkorna inte uppfyller dem, så?
Det är bara det att så mycket underbar musik, gammal välkänd såväl som pinfärsk okänd, inte passar för sammanhanget. Varken klär i frack eller mår bra av att utföras i tänt salongsljus för knäpptyst stillasittande.
Redan Richard Wagner förstod betydelsen av det hemlighetsfulla mörkret när han ritade sitt radikala operahus i Bayreuth. Det rummet är i själva verket den första biosalongen, med sin dolda ljudkälla (överbyggda orkesterdike) och fulla synbarhet från varenda publikplats.
I dag, nästan 150 år senare, har levande opera verkligen blivit spektakulär bioupplevelse. Medan filharmonikerna i New York förblir traditionella till skillnad från kollegerna i Los Angeles har stadens berömda operahus tagit det radikala steget att sprida sin verksamhet digitalt.
Numera behöver man inte svindyra biljetter till Metropolitan för att uppleva Renée Fleming och Peter Mattei live. Det går så bra på Folkets hus i Lammhult eller Spånga.
Detta tack vare den superkommersielle Met-chefen Peter Gelb, som tvingade ett tjugotal fackföreningar att frångå sina traditionella rättighetsanspråk. Och nu har Covent Garden-operan i London köpt ett helt dvd-bolag för produktion och distribution av egna och andras föreställningar.
Okej att innehållet ofta är två hundra år gammalt. Men formen behöver ju inte vara det.