"Kanske är det dags att vi slutar larva oss. God självkänsla är nämligen ingen klassmarkör.".
Minsann! Jag blir så häpen att jag häpnar över min egen häpnad. Om ni förstår vad jag menar.
För första gången har jag hittat en rapport som visar att det kan vara en medicinsk fördel att ha haft fattiga förfäder. I Karolinska institutets tidskrift "Medicinsk vetenskap" läser jag en artikel om epigenetik, vilket är läran om cellernas ärftliga instruktioner. Epigenomet ligger utanför generna, det påverkas av vår livsstil och ärvs. Man kan helt enkelt säga att epigenomet är länken mellan arv och miljö.
I en studie från en by i Överkalix har forskarna kunnat konstatera att män vars farfar hade det fattigt runt förra sekelskiftet löper betydligt mindre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar än de vars förfäder levde gott. Miljöeffekter kan alltså gå i arv, vilket tidigare har ansetts omöjligt. Det är ett resultat som får genetikerna att störta in över detta nya forskningsområde, men själv står jag alltså kvar och häpnar.
Det är inte så konstigt. I hela mitt liv har jag läst och lyssnat till forskare och andra som har talat om hur många skavanker det är på folk som kommer från fattiga miljöer eller från arbetarklassen. Vi äter fel. Vi har sämre tandhälsa. Vi uppfostrar våra barn fel. Vi dör för tidigt. Dessutom har vi ganska dålig smak. Och dålig självkänsla. Vad det nu kan bero på.
Det intressanta är att vi har trott på felfinnarna, att vi har nickat och suckat och hållit med. Visst är det sorgligt att vi inte har någon självkänsla, varken jag eller Göran Greider, Ronny Ambjörnsson eller Åsa Linderborg, Susanna Alakoski eller någon annan klassresenär bland kulturkoftorna. För att nu inte tala om alla de vänner och släktingar som bestämde sig för att inte göra klassresan, de som fortfarande - ack och ve! - arbetar som städerskor, rörmokare, snickare och undersköterskor.
Kanske är det dags att vi slutar larva oss. God självkänsla är nämligen inte en klassmarkör. Självsäkerhet kan däremot vara det. Om jag befinner mig i en miljö, där jag känner reglerna och vet hur jag ska uppföra mig, så blir jag naturligtvis säkrare än om jag rör mig i en främmande miljö. Då får jag lära om. Det brukar å andra sidan inte vara särskilt svårt. Ibland kan man också strunta i att anpassa sig, även om det naturligtvis har sina konsekvenser. Den som har det stökigt i sitt hem kan till exempel räkna med att bli accepterad av en intellektuell medelklass, men inte i arbetarklassen. Den som å andra sidan har det mycket välstädat hemma kan räkna med att den intellektuella medelklassen betraktar honom som småborgerlig (vilket är föraktligt), medan arbetarklassen nickar gillande. Koderna varierar. Men medelklassen sitter inne med ett extra ess: den har makten över det offentliga rummet. Den avgör vad som är normalt och onormalt. Var och en som talar eller beter sig annorlunda är alltså en avvikare och avvikare är alltid utsatta. Det har dock ingenting med deras självkänsla att göra.
Problemet är att det är svårt att definiera vad som är god självkänsla. Ordet är för löst i kanterna. Kanske blir det enklare om vi i stället talar om självaktning. Då syns också absurditeten i påståendena om den bristande självkänslan i arbetarklassen mycket tydligare. Är det någon som tror att städerskor och rörmokare inte har självaktning, att de inte vet vad deras arbete betyder för andra människors hälsa? Eller att - för att nu ta några exempel ur högen - Göran Greider och Åsa Linderborg skulle ha sämre självaktning än P C Jersild och Agneta Pleijel?
Nej. Skulle inte tro det.
Den enda verkliga skillnaden mellan arbetarklass och medelklass är ekonomisk.
Arbetarklassen tjänar sämre. De kommer också från fattigare miljöer och har i allmänhet upplevt mer ekonomisk stress än folk från medelklassen. Det har sina effekter på allt i livet, från hälsan till barnuppfostran. Däremot har det ingenting att göra med förmågan lita till och att uppskatta sig själv.