Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

10 röster som tystnade under kulturåret 2010

Överst fr v: Kerstin Thorvall, Howard, Zinn, Gösta Bredefeldt, Ingrid Segerstedt Wiberg och Dennis Hopper. Nedre raden fr v: Malcolm McLaren, Peter Steele, Louise Bourgeois, Harvey Pekar och Janne Halldoff.
Överst fr v: Kerstin Thorvall, Howard, Zinn, Gösta Bredefeldt, Ingrid Segerstedt Wiberg och Dennis Hopper. Nedre raden fr v: Malcolm McLaren, Peter Steele, Louise Bourgeois, Harvey Pekar och Janne Halldoff.
DN Kulturs medarbetare lyfter fram några författare, historiker, skådespelare, konstnärer och regissörer som de särskilt saknar.

KERSTIN TORVALL. Efter moral­paniken följde erkännandet.
Varje jul önskade jag mig ”Evas kalender”, en årsbok för tonårs­-flickor som suktlästes av oss som ännu inte bar taxklackar, svin­-rygg och läppstift Shantung nr 19. I ”Evas kalender” liksom i Damernas Värld tecknade och skrev Kerstin Thorvall.
År 1976, efter flera ungdomsböcker, kom ”Det mest förbjudna”, en självbiografisk roman om kvinnlig sexualitet och kärlekens yttersta förnedring. Ramaskri och moralpanik! Men läst blev hon. Själv hade jag svårt för hennes villkorslösa besatthet; att ligga på en dörrmatta och vänta på en man som sparkat ut en. Fast modigt var det att skriva om det i rödstrumpornas tid.
Den berättelsen var också en uppgörelse med modern, och till  familjebakgrunden återkom hon i romanerna ”När man skjuter arbetare ...” och ”I skuggan av oron”; skakande berättelser om Hilma, Sigfrid och Signe och det sociala arvets tvångströja. För dem fick Kerstin Thorvall äntligen beundran, pris och erkännande.
Carin Ståhlberg

HOWARD ZINN. Historikern gav hopp om framtiden.
När tillståndet i världen känns ödesdigert kan man minnas historikern Howard Zinn, en nutidspessimist och framtidsoptimist som aldrig försökte kura ihop bakom neutralitetens vindskydd.
Han var bombflygare under andra världskriget. Sedan vigde han sitt liv åt att bekämpa det amerikanska krigsmissbruket. Medborgarrättsrörelsen och Vietnamrörelsen blev hans livsvärld, ”Det amerikanska folkets historia” hans livsverk.
Titeln på hans självbiografi som kom på svenska i höstas är talande: ”Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse”.
Visst skenar tåget i en livsfarlig riktning. Men historien är full av exempel på hur slavuppror, strejker, demonstrationer, gatustrider, kvinnokamp och fackför­eningar mot alla odds fått tåget att växla spår. Hur folket har segrat. Hoppet, menade Zinn, förlorar vi bara när historien dränks av ett översköljande nu.
Sverker Lenas

GÖSTA BREDEFELDT. Skåde­spelaren värmde teaterscenen.
Gösta Bredefeldt var en värme­spridare på teaterscenen, alltid omsorgsfull, alltid närvarande. Han avled i januari, 74 år gammal, efter ett rikt teaterliv som började i Finland, där han tidigt samarbetade med regissören Ralf Långbacka, som rosar
hans skådespeleri i sina memoarer.
På Stockholms stadsteater var Gösta Bredefeldt en viktig kraft i bland annat Suzanne Ostens nyskapande barn- och ungdomsteater. Han rosades för titelrollen i Bertolt Brechts ”Herr Puntila och hans dräng Matti” i Fred Hjelms regi 1984.
På Teaterhögskolan i Stockholm, där han blev prorektor 1995, var han en uppskattad regissör och lärare. Hans sista roll var som Harald Vanger i Stieg Larsson-filmen ”Män som hatar kvinnor”. Vi minns honom också för fina, lågmälda porträtt i flera av Lars Molins filmer och tv-­produktioner.
Ingegärd Waaranperä

INGRID SEGERSTEDT WIBERG. Föredöme för alla debattörer.
”Jag vill inte vara med i den förening som vill ha mig som medlem”, sa Groucho Marx. Ett motto som gott kunde stå på Ingrid Segerstedt Wibergs gravsten. Sverige blev lite mer slätstruket den dag i maj då den ärrade debattören och journalisten dog, 98 år gammal.
Hon engagerade sig för fred, frihet och förföljda men följde aldrig utstakade banor och lyckades därför stöta sig med rätlinjiga till både höger och vänster.
På 1950-talet ansågs hennes fredsarbete sovjetvänligt – men på USA:s ambassad tyckte de att hon var en konstig kommunist som kritiserade kommunistregimer.
90-talets nazister hatade och hotade henne. Och 1999 lämnade hon Folkpartiet för att det slöt upp bakom Nato – strax efter att hon utnämnts till Århundradets liberal.
Ett motvalls föredöme för alla liberaler. Och socialister. Och konservativa.
Lars Linder

DENNIS HOPPER. Filmrebellen startade skitig revolt för unga.
När Dennis Hopper gick bort i höstas förlorade filmkonsten en av sina mest passionerade rebeller. Kansassonen, som föddes 1936, hade trots sina drogproblem en av Hollywoods längsta och mest intressanta karriärer.
Det konservativa femtio­talet var inte hans tid, även om han fick sina första större roller som motspelare till James Dean. Men när sjuttiotalet och en ny auteur­inspirerad generation drog in över Holly­wood gjorde en bikerklädd Hopper gemensam sak med dem. ”Easy rider” från 1969 var först ut med att sälja en pårökt och skitig ungdomsrevolt till den stora biopubliken.
Hans övriga paradroller är inte mer välkammade: en sällsynt amoralisk Tom Ripley (Wim Wenders ”Den amerikanske vännen”, 1977), en traumatiserad krigsfotograf (”Apocalypse now”, 1979) och en lustgassniffande psykopat (”Blue Velvet”, 1986). För att citera Morrissey: Hopper var ”no stranger to controversy”. Någonsin.
Helena Lindblad

MALCOLM MCLAREN. Den oförbätterlige pratkvarnen.
Vem annars kunde ha stylat New York Dolls till queer­kommunister i rött läder och dito platåstövlar? Vem annars hade kunnat få S/M-kulturen att ge modeimpulserna till punken? Vem annars kunde ha fört ihop hiphop, zulumusik och squaredance på ett så smittande sätt att Neneh Cherry fick grundmaterial till världshitten ”Buffalo stance”? Vem annars hade fått självaste Bootsy Collins att göra fetfunk av Johann Strauss wienervals?
Jag vill dock framför allt minnas Malcolm McLaren som
den oförbätterlige pratkvarnen, som en gång på 90-­talet gjorde min intervju med honom till en ren monolog – oavsett hur jag försökte avbryta den med frågor.
En lika excentrisk och självupp­tagen som genuint nytänkande och stundtals rent bisarr personlighet. Alltid på jakt efter nästa nya idé. Alltid tvärt emot vad man just råkade säga.
Nils Hansson

PETER STEELE. Vampyr­like gothsångaren bröt politiska tabun.
Den långa listan på Wikipedia över avlidna år 2010 löper långsamt över skärmen och där finns Salinger, Thoursie och de andra författarna som dött naturligt, och som borde få ytterligare runor mot årets slut. Men under den 14 april hittar jag någon
som jag inte visste hade gått bort.
Peter Steele, sångare och basist i gothmetalbandet Type O Negative och som klippt och skuren för den rollen. Han hade det utseende som alla vampyrfreaks önskar att de hade och en röst som kunde låta som om den kom från en krypta där tio tibetanska munkar övade strupsång. En gång vek han ut sig naken i tidskriften Playgirl.
Hans texter handlade mycket om att bryta politiska tabun, men mest om döden.
Det mesta Type O Negative gjorde var inte så bra, men när det blev bra så var
det gripande vackert. Peter Steele dog av hjärtfel. Han blev 48 år.
Jonas Thente

LOUISE BOURGEOIS. Det kärlekstörstande barnet i konsten.
När Louise Bourgeois somnade in den 31 maj, 98 år gammal, grät konstvärlden. Denna fransk­amerikanska konstnär kunde som ingen annan gestalta livets stora frågor; födelsen, moderskapet och åtrån, längtan efter kärlek och rädslan för att bli övergiven.
De sista åren lämnade hon aldrig sin kombinerade bostad och ateljé men jag fick förra året förmånen att göra en e-post­intervju inför en liten utställning i Stockholm.
I decennier hade hon då borrat i barndomens trauman med ett rasande, passionerat känslotryck och slagit sönder en betydande del av sin produktion.
Nu kände hon ett behov av mjukhet och ville göra saker hela igen; limma, lappa och sy ihop textilier som rört vid hennes kropp.
Louise Bourgeois var ända till slutet det kärlekstörstande barnet. Oersättlig som konstnär men odödlig genom sin konst.
Birgitta Rubin

HARVEY PEKAR. Bitter gnällspik fångade humorn i vardagen.
Harvey Pekar hade inget heroiskt liv att komma med – en knarrig och bitter gnällspik, arkivarie på ett trist sjukhus, ett högst alldagligt utseende, en hälsa som sviktade rejält i perioder och ett socialt liv som långa stunder var likt en avlövad skog.
En vanlig man, helt enkelt, svag i tron på det fantastiska i skapelsen. Övertygelsen låg snarare i att döden snart skulle vinna.
Men han skrev ned vardagsharvandet, och fick illustratörer som Robert Crumb att teckna det; betraktelserna, besvikelserna, en och annan sublim musikupplevelse, men fram­för allt – humorn i den fjuttiga tillvaron. Med den självbio­grafiska seriealbumsviten
”American splendor” blev han en sorts hjälte ändå – ”långt lättare att identifiera sig med än gängse tecknade super­hjältar”, som American Book Review uttryckte det 1987.
Den 12 juli fick Harvey Pekar rätt. Döden vann.
Niklas Wahllöf

JANNE HALLDOFF. Mediehipstern bugade för ungarna.
Jag läste om att Janne Halldoff var död på flyget hem från semestern. Ett litet hugg.
På 70-talet var han sin tids mediehipster, Johan Croneman brukar säga att han var mer känd än Lill-Babs. Det sägs också att det var han som myntade ordet ”rulle” för film.
Jag kände honom från huset i Enskede, där man vid nordlig vind kan höra publiken på Söderstadion. Det var ”kåken” förstås, som han ”tjackade” 1975 för ”stålarna” från ”Det sista äventyret”.
Där hängde han över brev­lådan när vi gick till dagis. Eller så var han ute med hundarna, hans och hustruns älskade greyhounds.
Det var aldrig ett ont ord, trots att Halldoff nog sett fler sidor av livet än de flesta. Han hälsade på ungarna med en bugning och sin klassiska fras: ”Jo, jag skulle bara säga en sak: ’Hej då!’” Och så upp med kardan i luften.
Det stod en värme kring honom. Han saknas.
Björn Wiman

 

(Fotografer: Patrick Sörquist/Scanpix, Dima Gavrysh/AP, Bertil Ericson/Scanpix, Anders Wiklund/Scanpix, Eric Jamison/AP, HG/AP, James A Steinfeldt/All Over Press, Alamy, Mark Duncan/AP och Lars Lindqvist.)