När Virigine Linhart var 15 år slutade hennes pappa att tala. Hon växte upp i en kompakt faderlig tystnad. Och allt på grund av -68. Åtminstone nästan.
I dagens Frankrike är det fortfarande mycket som är -68:s fel. Ja, det mesta faktiskt. Det hävdade Nicolas Sarkozy för ett år sedan, strax före den andra omgången i presidentvalet. Som han uttryckte det: "I det här valet handlar det om huruvida arvet från maj -68 ska bevaras för all framtid, eller om det ska likvideras en gång för alla."
Presidentval 2007: För eller emot 1968.
Kanske är det därför som fyrtioårsminnet nu röner enorm uppmärksamhet. Det är utställningar och föreläsningar och tv-program. Och en oöverskådlig mängd nya böcker, runt 80 stycken: essäer, romaner, fotoböcker, sloganböcker och pysselböcker (typ "hitta rätt väg genom Sorbonnelabyrinten"). Det är -68:or som minns och pedagoger som vill förklara.
Europaparlamentarikern Daniel Cohn-Bendit, en av majrörelsens huvudpersoner som då var allmänt känd som Dany le Rouge, Röde Dany, har ett finger med i flera böcker. Ändå kallar han sitt främsta bidrag "Forget 68". Det är dags att tänka i nya banor och inse att majrörelsen hade en felaktig syn på demokrati, hävdar han.
Dokumentärfilmaren Virginie Linharts bok "Le jour où mon père s'est tu" (Dagen när min far tystnade), är en av de mer originella nyheterna. Virginies pappa, Robert Linhart, var en karismatisk och välkänd ledare för de franska maoisterna. Han såg till en början -68 som "en småborgerlig rörelse" och "en socialdemokratisk komplott".
Men det som började med studentprotester i början av maj blev snart en långt mer dramatisk och samhällsomstörtande rörelse. Quartier Latin, studentkvarteren, ockuperades och barrikaderades. Innan månaden var slut hade hela Frankrike gått ut i strejk och general de Gaulle upplöst nationalförsamlingen.
Vid det laget hade emellertid Robert Linhart fått ett sammanbrott och hamnat på mentalsjukhus. "Min far var en av de mest framträdande personerna under åren kring -68. Dessvärre var han också en av dem som blev mest märkta av den tiden."
Robert Linhart skulle hämta sig igen, skriva klassikern "L'Établi" (1978, "Året i bilfabriken"), och sedan få ytterligare en kris. Den gången försöker han ta livet av sig, vilket följs av en mångårig tystnad. Det är ett egenartat livsöde, men på sätt och vis sammanfattar det hela den franska majrörelsens drastiska karaktär. Allt eller inget.
Virginie Linhart, född 1966, blickar nu in i sig själv och sina generationskamrater för att förstå hur de har påverkats av en sådan uppväxtmiljö.
Det där ständiga "68". Som utomstående i det franska samhället har jag flera gånger lämnats perplex inför denna gåtfulla företeelse.
"Ni vet, den är så där 68-mässig", säger en fransk bekant.
Han beskriver en film. De andra nickar menande och ler införstått. Men jag vet inte. Varje gång "68" nämns känner jag mig osäker på vad det innebär för just den personen, eller i samhällsdebatten just då.
Under decennierna som har gått har beskrivningarna av majhändelserna varierat mer än kjollängder och jeansmodeller. Tidskriften Le Débat ägnar senaste numret åt att försöka bringa någon ordning i denna outtröttliga, fyrtioåriga diskussion. Mot slutet av 1970-
talet råder desillusion och kritiken kommer från vänster. På 1980-talet talar man om en frigörelse från konventionerna, en grund för individualismen och konsumtionssamhället. På 1990-talet attackerar en ny generation "det omöjliga arvet". På 2000-talet har det skett en ny politisering av begreppet. Och år 2007 är det alltså en fråga om "för" eller "emot", vänsterns presidentkandidat Ségolène Royal eller högerns Nicolas Sarkozy.
När Nicolas Sarkozy gjorde sitt utspel om-68 fanns filosofen André Glucksmann med i publiken. Han var en av de tongivande rösterna den där våren för fyrtio år sedan, en gammal vänsterintellektuell som har bytt sida och tagit ställning för Nicolas Sarkozy.
Men så stod presidentkandidaten där och sa att allt var 68:ornas fel: skolans kris, kapitalismens excesser, direktörernas fallskärmar, samhällets fokusering på pengar och en allmän moralisk och intellektuell relativism.
Nu har André Glucksmann, tillsammans med sin son Raphaël, skrivit en kaxig bok om "Mai 68 expliqué à Nicolas Sarkozy", maj -68 förklarat för Nicolas Sarkozy. På framsidan poserar Glucksmann den äldre med armarna i kors, den yngre med en cigarett i mungipan.
I själva verket är det Nicolas Sarkozy som för 68-andan vidare, hävdar Glucksmann. Ja, Sarkozy borde tacka 68:orna, för utan dem skulle han, en frånskild uppkomling med invandrarbakgrund, aldrig kunna bli president. Och liksom en gång studenterna och arbetarna vill rebellen Sarkozy bryta med den rådande ordningen.
Man kan läsa André Glucksmanns bok som ett smått desperat försök att få egna ställningstaganden att verka konsekventa. Som om det var konfliktfritt att älska både bilar och miljön, att vara både vänsterrevolutionär och Sarkozyanhängare.
Ändå är Glucksmann inte helt fel ute. Märkligt nog talade Sarkozy för ett år sedan lite såsom maoisten Robert Linhart talade för fyrtio år sedan. Presidentkandidaten anklagade vänstern för att ha "upphört att tala till arbetarna, att känna sig berörd av arbetarnas öde, att tycka om arbetarna".
Det är precis vad många i arbetarklassen anser. De har blivit alltmer besvikna, medan de gamla 68:orna innehar samhällets maktpositioner och Paris gamla studentkvarter befolkas av högborgerliga tanter och fotograferande turister.
Opinionsmätningar visar att Sarkozys väljare röstade på ett politiskt program och en person, det vill säga något nytt. Vänsterkandidaten Ségolène Royals väljare röstade däremot i enlighet med tradition och identitet.
I Frankrike är det uppenbart: vänstern har misslyckats med att förnya sig. Som om man ännu inte har lyckats smälta minnet av maj -68.
Till skillnad från historieskrivningen av Algerietkriget, kolonialismen och invandringen har beskrivningen av maj -68 aldrig fått någon politisk, social eller kulturell effekt. Den har inte varaktigt påverkat medborgarnas medvetanden eller den nationella identiteten, hävdar historikern Jean-Pierre Rioux i tidskriften Le Débat. "Kort sagt, minnet av maj hankar sig fram på sitt förvärv, eller snarare, det förlorar, för varje decennium som går, lite mer av sin sakliga koherens och sin sociala betydelse, såvida det någonsin har haft någon sådan".
Virginie Linhart finner till slut att hennes far har valt tystnaden. Plötsligt, under hennes arbete med boken, börjar han prata igen. Undret sker efter en mindre olycka och Virginie blir överlycklig. Men snart inser hon att den talande fadern tar över helt. Han styr och ställer. Andra får inte en syl i vädret. Det är först när han återgår till sitt tysta jag som Virginie kan gå vidare och få tid till sitt eget arbete.
Det är svårt att inte se detta som en symbol för hur majrörelsens generation, trots Sarkozys seger, fortfarande dominerar franskt samhällsliv: politik, företagsliv, kultur och forskning. Först vartefter 68:orna drar sig tillbaka får andra komma till tals. Men kanske blir femtioårsjubileet annorlunda?
Virginie Linhart
"Le jour où mon père s'est tu"
Seuil
André & Raphaël Glucksmann
"Mai 68 expliqué à Nicolas Sarkozy"
Editions Denoël
Daniel Cohn-Bendit
(Intervjuad av Stéphane Paoli & Jean Viard)
"Forget 68"
Editions de l'Aube
Le Débat
"Mai 68, quarante ans après"
Nr 149/2008