Strax innan jag vaknar glider en tanke förbi: tiden är ingenting. Sekunden efteråt slår jag upp ögonen och tvingas börja tvivla på den saken. Tiden är säkert någonting. Just nu är den till exempel halv nio. Det är söndag. Sovmorgon.
Ändå vill den där meningen inte släppa taget. Den följer mig genom morgonsysslorna, ligger bakom pannbenet i duschen, upprepar sig själv under frukosten och irriterar samtidigt som den tröstar. Tiden är ingenting. Skrev inte Hasse Alfredson en roman med den titeln en gång? Jo. Så var det. Och den anspelade på en dikt av FM Franzén:
Grässtråets barn så lika sin fader
Växa och dö i oändliga rader
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting
Bra. Då var det avklarat. Meningen formulerades av en gammal finlandssvensk biskop med cirkulär tidsuppfattning och återanvändes därefter av ett modernt svenskt snille. Själv är jag en människa som föddes under industrisamhällets guldår och har följaktligen en linjär tidsuppfattning. Kan man få dricka sitt kaffe i fred nu?
Nej. Det kan man tydligen inte. Tiden fortsätter att irritera. Och till slut blir jag tvungen att medge för mig själv att jag vet varför jag inte kan släppa taget och överlåta den till all världens fysiker, filosofer och poeter. Det är rent önsketänkande: jag vill att tiden ska vara ingenting. För om tiden är någonting så vet jag ju vad den i första hand är, långt bortom alla möjliga och omöjliga definitioner. Den är för kort. Det är den obehagliga sanningen, det hotfulla faktum som ständigt ligger på lur och som vi är så duktiga på att skjuta undan.
Ett av mina starkaste barndomsminnen handlar just om tid, om hur jag försökte föreställa mig hur långt mitt liv skulle bli. Sjuttio år, tänkte jag den gången, för mormor hade just fyllt sjuttio och hon stod ju, som jag uppfattade det, vid gravens rand och vacklade. Sju årtionden, alltså. Sju oändligheter. Sju evigheters evigheter, för jag hade ju redan levt i en evighet och jag hade inte ens fyllt tio.
Tanken gjorde mig mycket nöjd. Och samtidigt lite utmattad på förhand. Skulle jag orka? Skulle jag verkligen stå ut med att vakna varje morgon, stiga upp ur sängen och börja leva i ännu en oändlig oändlighet? Så här, drygt fem evigheters evigheter senare, kan jag bara konstatera att det aldrig hann bli något problem. Årtiondena försvann lika fort som en blinkning.
Det märkliga är att tidsuppfattning och ålder hänger så intimt samman. I "Fanny och Alexander" tittar Gunn Wållgren häpet in i kameran och säger något om att tiden är mycket egendomlig. När man är barn och ung är den oändligt lång och lika oändligt betydelsefull, men årtiondena efteråt, då när man verkligen lever det liv man förberett sig så noga inför, försvinner dagarna hastigt och lustigt och efteråt kan man knappt minnas vad det var man sysslade med, vad det var som var så gränslöst viktigt. Det är en iakttagelse som är mycket lätt att känna igen. Vad var det egentligen vi sprang efter?
Men framför allt påverkar åldern vår uppfattning om vad som egentligen är nu. Det är en punkt som hela tiden vidgas och växer, en jättelik svart pupill som släpper in mer ljus ju större och mörkare den blir. Följaktligen kan jag bli rätt häpen när jag inser att mitt nu är någon annans då. I ett svagt ögonblick bekänner jag det för en vän.
- Du förstår, säger jag lätt generat. Ibland tycker jag att 60-talet är nu. Och så blir jag förvånad när jag inser att det är fyrtio år sedan
Vännen suckar instämmande och vi försjunker i tystnad en stund, betraktar de unga människor som skyndar förbi. Hur ser deras tidsillusion ut? Tror de, som vi en gång trodde, att de är en alldeles särskild sort? Att tiden kommer att göra halt inför dem? Det vet jag inte.
- Tiden är faktiskt någonting, säger jag till slut.
- Ja, säger vännen och suckar djupt. Det är den. Tyvärr.