INDIEN
Nya hot mot ett Sverige på dekis
Intressanta siffror i svang under veckan. När Aktuellt rapporterade om fågelinfluensan fick vi veta hur många som hittills dött av H5N1: 92. Detta i kontrast mot antalet som årligen dör i aids: tre miljoner. Inget att hetsa upp sig för. Tre miljoner som dör "där borta" är business as usual. En influensa som riskerar att slå hål på vår pansartrygghet kräver däremot krigsrubriker.
Men siffran tre miljoner dök upp på annat håll också. Pigga samhällsprogrammet Faktum berättade om Indien. Medan 76.000 akademiker går arbetslösa i Sverige utexamineras tre miljoner årligen i Indien. Och de får jobb. Indiens ekonomi växer så det knakar, optimismen är i topp. Sverige är däremot på dekis.
Både fågelinfluensan och Indiens tillväxt handlar om hot österifrån. Men rapporteringen bottnar i två olika självbilder. Influensajournalistiken utgår från ett rikt och rent Sverige som måste skydda sig mot skumma virus utifrån. Indienreportaget handlade om ett Sverige som inte längre har monopol på modernitet.
Här någonstans går en generationsklyfta. 40-plussarna som kunnat ta Sveriges välfärd för given mot en yngre generation som seglar i bräcklig farkost på världsekonomins hav.
Stefan Helgesson
USA
Trotsig konst i New York
Hur ska man försöka förstå och förklara det växande gapet mellan den lögnaktiga och torterande militärmakten USA och det intellektuella, humanistiska Amerika vi känner igen från musiken, konsten och litteraturen? Eller, ännu svårare, mellan nationens ledare och dess folk?
Kanske är det dags att omdefiniera Amerika i linje med postmodernismens och postkolonialismens historiska uppgörelser - och börja tala om ett "Post-Amerika". Termen har lanserats i diskussionerna kring Whitney-museets biennal, ett evenemang som inleddes 1932 och fram till i dag uteslutande granskat USA:s konstscen.
Årets biennal, som öppnade i torsdags, kastar alla föreställningar om en typiskt amerikansk konst över bord.
De två intendenterna Chrissie Iles och Philippe Vergne är båda européer medan de inbjudna konstnärerna är från hela världen och bland deltagarna finns även experimentella musiker som Daniel Johnston och Jim ORourke.
Enligt de första tidningsrapporterna har biennalen en trotsig, politisk hållning.
Utanför museet på Madison Avenue står en modern version av Mark di Suveros "Peace Tower" från 1966, en konstnärlig protest mot Vietnamkriget som fått förnyad aktualitet genom invasionen i Irak. Inne i salarna hänger Richard Serras affisch "Stop Bush" och Jonathan Horowitz porträtt av 11 septemberkaparna.
En av de europeiska konstnärerna är för mig okända Hanna Lidén, en svensk fotograf som får beröm av New York Times kritiker Michael Kimmelman för sina bilder av "hedniska ritualer i de skandinaviska skogarna".
Bo Madestrand
TREDJE VÄRLDEN
Grandiosa planerare och kloka spanare
Till Tredje världens många hemsökelser hör biståndsfällan. Den rika världens magnifika projekt för att rädda jordens fördömda undan svält, epidemier och fattigdom har mest gjort saken värre. Det är det tunga budskapet i William Easterlys bok "The white mans burden" (Penguin). Easterly har varit knuten till Världsbanken, men omprövar nu det mesta han tidigare sysslat med.
Problemet, menar han, är de stora greppens tyranni: alla vidlyftiga planer som dras upp i världsmetropolerna för ett lands eller en världsdels räddning utan hänsyn till förhållandena på marken. Mot de grandiosa Planerarna ställer han de kloka Spanarna, de som vet hur folk i tredje världen verkligen har det och vad de behöver: "Planerarna bestämmer vad som ska tillhandahållas; Spanarna vet vad som efterfrågas."
I en recension i Foreign Affairs tas det internationella biståndet i försvar av, kanske oväntat, Nobelpristagaren och utvecklingsekonomen Amartya Sen. Easterly skjuter högt över målet med det nyfrälsta tonläget hos en som just gjort en upptäckt, menar Sen. Det finns en rad exempel på hur storskaligt bistånd, som vissa smittospridningsprogram, verkligen lyckats. Man ska inte heller underskatta behovet av global samordning.
Å andra sidan har Easterly helt rätt i att effektivt bistånd måste byggas nedifrån, skriver Sen, som också instämmer i en av Easterlys goda nyheter: att engagemanget i världens fattigdomsfrågor tycks öka med globaliseringen bland vanliga människor i de välbärgade länderna.
Lars Linder