ENGLAND
Polemisk tegelsten mot samtidens babbel
Britterna gillar inte luftiga abstraktioner eller storslagna teorier.
Och de äntrar sällan de politiska barrikaderna med något rykande manifest.
I England är man "a thinker" eller möjligen "a man of letters". Erfaren och påläst, bosatt i Oxford, skeptisk till tysk romantik och franskt engagemang.
Världen är full av karikatyrer. Förvisso sant att britterna älskat att vara allt som fransmännen inte är. Men det var först på 50-talet som idén om de frånvarande intellektuella tog form. Det fanns bara ett Paris och det var inte London. Kanske snarare Frankrike som var undantaget.
Stefan Collini skildrar de intellektuellas historia i boken
"Absent Minds. Intellectuals in
Britain" (Oxford University Press, 526 sidor). Man kan läsa den som ett polemiskt försvar för de självständiga tänkarna, skriver The
Times (11/4). Boken saknar fientliga ironier och trötta hånfull-
heter.
Uppiggande. Utan "the chat-
tering classes" blir det tyst i klassen. Och ett olidligt babbel i offentligheten.
Jan Eklund
ITALIEN
En uppgörelse med epoken Berlusconi
Det är bara alltför lätt att avfärda Silvio Berlusconi som en clown. I själva verket kan han vara ett förebud om vart demokratin i världen är på väg. Det är en av de illavarslande poängerna i en kommande bok av den amerikanske författaren, journalisten och Italienkännaren Alexander Stille. Titel, fritt översatt: "Roms plundring. Hur ett vackert europeiskt land med en minnesvärd historia och en sagolik kultur kunde tas över av en man vid namn Silvio Berlusconi".
Boken ger en fränt kritisk bild av mediemagnatens häpnadsväckande ekonomiska och politiska karriär. En omisskännligt italiensk historia kan man tycka, men osvuret är kanske bäst. Även i andra länder, inte minst USA, handlar politisk makt alltmer om pengar, menar Stille, och succén för karismatiska typer som Reagan och Schwartzenegger pekar spikrakt fram mot Berlusconi. Även om han av allt att döma fått släppa makten i Italien tills vidare, så kan hans ande komma att hemsöka alla länder där politiken som folkrörelse får ge vika för politiken som medieshow. Det vill säga i stort sett överallt.
Stille har påpekat att den största skadan av Berlusconis epok annars är att den förhindrat en normalisering av demokratin i Italien: efter de korrupta efterkrigspartiernas sammanbrott fick de prövade medborgarna aldrig chansen att uppleva en vanlig politisk debatt och tydliga skiften mellan regeringar av olika färg.
Kaoset kring veckans val tycks ge Stille rätt på den punkten. Bara att hoppas att han får fel på den andra.
Lars Linder
MOSKVA
Ryssarna drabbade av plagiatsjukan
Än så länge går det att skapa nya, unika konstverk. Men med tanke på senare års allt vanligare bråk om plagiat kan man börja undra om vi inte håller på att nå någon sorts slutpunkt.
I dagarna var det den ryska litteraturens tur att drabbas. En av kometerna på författarhimlen, Michail Siskin, anklagades i tidskriften Literaturnaya Gazeta av en kollega för att ha plagierat ett stycke i sin senaste roman. Boken heter "Venerin volos" (Jungfruhår) och vann förra året det prestigefulla Natsbest-priset - det vill säga National bestseller-priset, trots att somliga hävdade att romanen inte var något bästsäljarmaterial alls.
Nu hävdar alltså poeten Alexander Tankov att Siskin plagierat en tredje rysk författare, Vera Panova. En fjärde författare, den inflytelserike poeten Alexej Cvetkov, hävdade att Siskin var en simpel tjuv och så var det stora bråket i gång om hur mycket en postmodernistiskt influerad författare får "låna".
Siskin svarade med ett öppet brev, där han utan omsvep medgav att han hade hämtat partier från Panovas memoarer och att han brukar använda sig av byggmaterial på det sättet. Tillskyndarna påpekade att andra delar av romanen rakt av citerade Xenofons "Anabasis". Detta rapporteras av bland annat The Moscow Times.
Slaget mellan då och nu kan bara tiden avgöra.
Jonas Thente