LOS ANGELES
Playboyen Hefners frispråkiga historia
Hugh Hefner lallar runt i sin egna dokusåpa (Kanal 5). Och nu ges han ikonstatus av Tachen som ger ut en påkostad bok om det nakna livsverket, "The playmate books: Six decades of centerfolds".
Den 79-årige Hefner knaprar Viagra och myser i sidenpyjamas. Kåken i Hollywood är full av blonda godsaker och farfar lär dö lycklig på sin post.
Playboy säljer fortfarande tre miljoner tidningar varje månad bara i USA. Men upplagan har halverats sedan toppåren i början av 70-talet. Inga nya tankar där. Och i dag gör den ett väldigt oskuldsfullt intryck.
Joan Acocella analyserar alla Playmates i The New Yorker - och påminner om det seriösa materialet. Sex var bara en del av Hefners recept för det goda livet. Och det skulle levas inomhus, långt från den amerikanska präriens virila busar, en uppsnofsad hedonism för den urbane efterkrigsmannen.
Alltså kunde man läsa noveller av den sofistikerade Vladimir Nabokov i Playboy. Och de frispråkiga intervjuerna blev stilbildande: Miles Davis, Bertrand Russell, Malcolm X, Billy Wilder, Jimmy Hoffa, Ingmar Bergman, Cassius Clay ...
Jan Eklund
BELGRAD
Slobodans kärleksdöd
Dog Slobodan Milosevic i själva verket av kärlek? Bytte han ut sin medicindos för att bli sjukförklarad så att han kunde kommma under vård i Ryssland - och förenas med sin hustru Mira Markovic.
Det skrev mina kolleger Richard Swartz och Slavenka Drakulic i Svenska Dagbladet respektive Expressen i veckan.
Milosevic skulle alltså ha dött
i fängelse för att han längtade efter Mira, sin ungdomskärlek sedan gymnasiet, den evigt unga med svart halvlångt hår och en blomma vid örat. Hon försökte alltid se ljuv ut, men hon var ledare för ett hårdfört kommunistiskt parti och enligt skvallret den som bar byxorna i familjen. Men Milosevic dog alltså en kärleksdöd? Jag tycker inte det gör honom mer sympatisk och jag beklagar fortfarande att han inte kunde bli dömd för sina brott - men hans öde kanske då ter sig mer tragiskt, mer i stil med den serbiska myt han ville uppfylla. För utan att egentligen ha varit av det stoff som hjältar danas av halkade Milosevic in i den roll som serberna gjort för honom: den som skulle fullborda serbernas tragiska öde. Serberna som offernation, som lidit för andra.
Själv föreställde jag mig alltid ett tragiskt slut för dem, men mer dramatiskt. En bunkerdöd, när Belgrad förlorat kriget, de två ensamma som tar gift och dör tillsammans. I stället en kärleksdöd - eller som det blev: en ensam död i en fängelsecell. Och serberna kan fortsätta att fantisera om att han blev mördad.
Att två fångar nu har dött i bevakade fängelser (Milan Babic begick självmord) är ändå anmärkningsvärt.
Disa Håstad
NEW YORK
Frälsta på konspirationstankar
Bilderna av flygplan som slår in i tvillingtornen i New York är falska. Noggranna analyser visar att det bara är holografiska trick. I själva verket sprängdes tornen inifrån, kolla bara på www.webfairy.org.
Årsdagen av mordet på Olof Palme aktualiserade frågan om konspirationsteorier: de blir fler, och mer omfattande. Varför? I New York Magazine har Mark Jacobson gjort en djupdykning bland dem som ihärdigt vägrar tro att en ensling i de afghanska bergen skulle kunna utlösa något så oerhört som WTC-katastrofen.
Han går på "New York 9/11 Truth"-rörelsens veckomöten och talar med aktivister som söker Sanningen bakom undersökningskommissionens dimridåer. De flesta tror bara att myndigheterna kände till attentatet i förväg men inte gjorde något, men inte så få anser att det är regeringen själv, eller världens underrättelsetjänster, eller frimurarorden, som låg bakom.
En av de ledande i gruppen är prästen Frank Morales. Han blev frälst för konspirationstanken när en brandman vid katastrofplatsen viskade till honom: "Vill du veta något? Bush och bin Ladin har samma bankkontakt."
Inte så få är anhöriga, och en kvinna anger ett intressant skäl för sitt engagemang. Hon ville först inte ha med konspirationsnördarna att göra men ändrade sig:
- De brydde sig mer än de som förmodades göra själva undersökningen.
Någon som bryr sig och aldrig ger upp. Vårt behov av tröst och engagemang är kanske en förbisedd drivkraft bakom den alltmer sammanbitna misstron i världen.
Lars Linder