Drum’n’bass-ikonen Goldie gästar Sverige för andra gången på ett halvår, studenterna ställer till med 90-talsfest och Henrik Schyffert förbereder premiären för ett försvarstal av sitt gyllene årtionde.
- 90-talet var varken ett bra eller dåligt decennium, men det är fuskigt att bara prata om 70-talet som förändringens årtionde. Alla gjorde vi våra revolutioner utifrån de verktyg och impulser vi hade. Men det är kanske lättare att se värdet i att ockupera kårhus och röka hasch med Pugh Rogefelt, säger Henrik Schyffert småbittert.
Den 2 december är det premiär för hans monolog "The 90s - ett försvarstal" där han sätter Killinggängets storhetstid i kontrast till "det humorlösa 80-talet" och gör upp med anklagelserna om kylig ironi och cynism.
- Som ung är det ens jobb att göra uppror mot föräldragenerationen. Det mest provocerande vi kunde göra var att busringa i radion och dricka klorin på Berns. Men det ledde ju i sin tur till att Lukas Moodyson blev förbannad och gjorde "Fucking Åmål", säger han triumferande.
Utöver Schyfferts 90-talshyllning gästar Goldie den 8 november Sverige för andra gången på ett halvår - på Rekyls tredje drumnbass-fest på en vecka. I kväll hålls dessutom en stor 90-talsfest i Stockholmsstudenternas humanistfäste Gula Villan.
Kulturjournalisten Jan Gradvall ser tydliga tecken på en omvärdering av 90-talet, en tendens han misstänker började när Ann-Sofi Back chockade alla på Modeveckan genom att spela utskrattad 90-talsmusik som 4 Non Blondes.
Vad saknar du mest från årtiondet som gav oss triphop, britpop och jazzrap?
- Att kreativitet var viktigare än pengar. Artister som Nirvana, TLC, Dr Dre, Bob hund och faktiskt även tidiga Spice Girls köpte inte en färdig stil utan skapade något eget med nollbudget. Överklassen var inte upphöjd, som i dag, utan något man drev med. Folk säger att 90-talet var så ytligt, men jämfört med dagens samhällsklimat framstår ironin närmast som en proteströrelse.