Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Ådalen 11

Göran Greider i Ådalen: Jag är på väg till en av de platser där de, som i dag är vi, blev till för åttio år sedan.

Koltrastsången ekar genom den norrländska vårkvällen när jag kommer cyklande nerför backarna i byn Frånö, några kilometer från Kramfors, mitt i det röda Ådalen.
Det borde kännas som om cykeln rullar rakt in i historien denna sena 1 maj, mellan svårsålda hus och björkar som knappt slagit ut. Jag är ju på väg till en av de platser där de, som i dag är vi, blev till för åttio år sedan.

Men än har jag inte riktigt landat i detta Norrland. Bara några timmar tidigare höll jag mitt 1 maj-tal i en folkpark i Gagnef. Dit kom också en och annan som nyss lyssnat på Håkan Juholt i Falun. De var upprymda. Medieeliten verkar inte fatta det där, att han ibland injicerar nya bilder i ett förtorkat politiskt språk. Han sa något om ”innanförskapets samhälle” – en spegelvänd formulering som skickar tillbaka ljus mot den sittande makten. Att sedan, efter att ha lett allsång av Internationalen, kastat mig på tåget till Arlanda och flyget till Kramfors och en taxifärd längs Ångermanälven förbi nedlagda sågverk men också industrier som ännu är i gång och producerar mer än någonsin, var som att slungas rakt ut i direkt och visuell kontakt med den världskapitalism som varenda socialist i sista hand måste förhålla sig till men som för varje liberal bara är bakgrundstapet.

Taxichauffören pekade: Där är Hallstanäs, på andra sidan vattnet. Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” spelades till stor del in där sommaren 1968. Numera är orten stadd i snabbt förfall, övergiven, förgiftad av kemikalieutsläpp. Men förbindelserna med världen finns kvar i Ådalen, så som de alltid gjort ända sedan trä­patroner och skogshuggare knuffade ut bygden på världsmarknaden. Stora lastfartyg stävar ännu uppför viken, eller älvens breda utflöde (jag vet inte riktigt vilket). Författaren Birger Norman, ångermanlänningen, skriver i sin bok från 1968 om skotten i Ådalen: ”Industrierna i ett smalt band på ömse sidor av älven, en tunn och hyperkänslig region mellan bond­landet och världsmarknaden.”

Exakt så var det – och är än i dag. Det är i landsorten man är hyperkänslig, det är där man förnimmer globaliseringens minsta skiftning. Ofta är den ett blytungt knytnävsslag i magen, eller en darrande livlina. I storstäderna märks globaliseringen knappt; där är den något man kan välja eller inte välja, i alla fall för den som hör till entredjedelssamhällets gynnade. Den som därför i plötslig ensamhet kommer cyklande genom den norrländska vårkvällen avläser i själva tystnaden och den ruvande stillheten ett meddelande från en mycket större värld.

Sorlet från 1 maj-firandet sjunker bort. Den enda levande människa jag möter ute i Frånö denna kväll är en nyskild man som berättar att stora fina hus är till salu för 100 000, också det ett krasst meddelande från Makten till en husägare: Du bor på fel plats, mer är du inte värd.

Den gula träbyggnaden nära riksvägen är Frånö Folkets hus. Det byggdes 1904, men nu är verksamheten nedläggningshotad, trots att kungen åt middag där i höstas, då Ådalsbanan invigdes. Där samlades arbetarna mitt på dagen den 14 maj 1931, på Kristi himmelsfärds dag, för att tåga mot Lunde och strejkbrytarna som låg inkvarterade vid kajen, en promenad på en halv mil. Annonsen i Nya Norrland löd:

STORT PROTESTMÖTE

avhålles torsdagen den 14 maj kl. 12 i Frånö, Folkets hus, i anledning av förhållanden, som kommit till synes i Utansjö och Sandviken.

Alla organiserade arbetare i Ådalen måste mangrant infinna sig.

Ådalen var i uppror. Arbetsgivarna hade kallat in strejkbrytare, på den tiden en organiserad verksamhet av olika byråer som bland annat Arbetsgivarföreningen startat. Bland de avskydda brytarna, varav flera var beväpnade, fanns medlemmar i Svenska nationella skyddskommittén (tro mig, det hörs på namnet vad det är). Men det strömmade till så mycket folk från orterna längs älven att man fick byta lokal till folkparken, som låg på samma tomt. Men var? Den enda levande människa jag möter denna kväll kan omöjligen minnas någon folkpark. Däremot minns han sin far, som brukade berätta att han bott i ett hus i Lunde där skotten föll. Det fanns kulhål i dörren, påstod fadern för den då lyckligt förundrade pojken.

På övre våningen i Folkets hus hyrs en lägenhet ut. Det står Stefan och Felicia på dörren. Ingen verkar vara hemma, fast skidor och skor i barnstorlek skymtar genom farstufönstret. Hur är det att bo ovanpå en historisk plats? I kväll vaktas den bara av en svart katt. Den kikar fram bakom en husknut, men försvinner bland bergeniabladen, denna tåliga växt som i norrländska trädgårdar talar om att våren kommit.

Sedan tittar jag uppåt Ångermanälven och ser det sista av en röd solnedgång, en glödande corona över en av de där dramatiska bergshöjderna som denna bygd är så full av. Det är landhöjningen längs Höga kusten, snabbast i världen, som är dramaturgen. Landskapet: en actionversion av Bohuslän? Så kunde en hemmagjord Tranströmerliknelse låta. Ådalens poesi, jo, jag kan förstå att en samling noveller – Pelle Molins vildmarksskildringar – en gång kunde få den titeln. Likaväl som att ett verk från fyrtiotalet som skildrade de otaliga sågverken kunde få namnet Ådalens prosa.

Jag cyklar tillbaka till hotellet, i en känsla av att vara fullkomligt ensam i det sista vårljuset. Den unga polska kvinna som en timme tidigare tog emot mig ser jag inte till. Men det var hon, Viola, hotelldirektören, som ledde mig in i stallets mörker förbi tre gnäggande hästar. De skrämde upp mig. Jag tänkte på militärens hästar, stegrande sig inför ett demonstrationståg för åttio år sedan. Längst in i stallet plockade vi fram den skrangliga cykel jag skulle få låna. Men nu är Viola försvunnen. Fast hotelldörren har hon lämnat olåst. Så jag kliver in i den mer än sekelgamla byggnaden med sina arton rum och stora matsalar, den ende gästen denna kväll.

Dunkla korridorer.Tysta blom­arrangemang. Rör som susar. Ett piano, liksom i väntan på ett ostämt ackord. Hotellet har en gång varit ett fattigvårdshus, sedan ett kronikerhem. På ett bord i hallen ligger böcker, några på tyska. En av dem är skräckromanen ”Exorcisten”. Den vågar jag inte öppna. I stället kliver jag ut på den balustradliknande verandan på andra våningen. En katt jamar intill stallet. Det har blivit natt. Jag lägger mig med böckerna om Ådalen och somnar djupt.

Nu var det 1931. Sommaren har nästan kommit. Else är sex år, ska snart fylla sju. Hon leker i köket hemma i Lunde. Mamma är också hemma, i huset som fadern byggt och dit de flyttat midsommaren 1926. Pappan, stuveriarbetaren, är borta; han demonstrerar. En av Elses systrar, Ragnhild, sitter vid köksbordet och tittar ut genom fönstret. Där har barnen ofta suttit, för därifrån ser man kajen och älven där det ofta är fullt av lastbåtar från världens alla hörn och där stuveriarbetarna kalla dagar värmer sig vid eldar.

Systern ser på den stora demonstrationen som är på väg nerför backen mot färjläget där strejkbrytarna befinner sig. Nästan mittemot huset reser sig en märklig björk, med två stammar som brukar kallas för dubbelbjörken. Nu grönskar den. Ungefär där har en militärpatrull i form av två man till häst posterat sig. Längre ner finns många fler militärer. Kapten Mesterton är orolig. Av sina överordnade har han fått uppmaningen: Inget mer Seskarö! Det var då, under hungerkravallerna 1917, som utsvultna arbetare helt enkelt tog gevären från soldaterna. Kulsprutor står uppställda. Och ett åttio år gammalt ögonblick ligger inkapslat i Elses medvetande där hon nu, 87-årig, sitter mittemot mig vid köksbordet, i en stickad kofta, fullkomligt levande.

Det var Sompong som först gav mig tipset om Else, ”mormor” som hon sa. Sompong Berglund är från Thailand, bor med maken Berndt i huset intill; själv visste hon inte mycket om dessa händelser. Ja, du kommer ju från ett land där sådant nästan är vardagsmat, sa jag till henne och hon nickade.

Men man går inte ohejdad många meter på denna historiska mark i Lunde, så innan jag hann över till Else stötte jag på Rolf och Inga-Lill. Rolf, kranförare, eldade skräp i en tunna. De berättade om Ådalen 31 och hur historien gått från deras föräldrar till dem och vidare till barnen. Rolf hade för en månad sedan fällt den där dubbelbjörken. De två kapade stammarna stod och savade i vårluften.

–  Den var urgammal, död i de översta grenarna, sa han en smula skuldmedvetet. Sedan visade det sig att Inga-Lill, som arbetar som kokers­ka på olika skolor, henne har jag sett förut! Hon är nämligen flickan med spegeln! Alltså den unga flicka i Bo Widerbergs film som ger sin sminkspegel till en man som bryter den itu och sedan riktar solstrålarna mot soldaterna. Scenen skildrar det som hände dagen före den 14 maj. Det är en underbar scen. Folkets spegelskärvor bländar – lekfullt! – maktens ögon. Numera, tänkte jag när jag nyligen såg den, är det inte militärer som kallas in för att hantera arbetare – det är medierna. Vilka spegelskärvor har folk i dag för att blända den övermakten? Inga-Lill blev i alla fall filmstjärna med sin spegel. Men båda pekade de ivrigt mot Else Edins hus.

– Henne måste du prata med! Hon bjuder säkert på kaffe också.

Hela vintern har Else Edin skottat snö, men tröstat sig med att snön ändå varit ganska lätt. Nu plockar hon fram det där ögonblicket, lägger det på bordet framför oss, en sjuårig flickas minne. Hon berättar inte om ljudet av skotten eller om den enorma folkmassan som väller nerför Lundes backar; runt 3 000–4 000 människor går i det långa slingrande tåget, med fanor, standar, musikkår. Nej, det är systerns utrop som finns i det där minnet:

– Nu har farbrorn svimmat! ropade min syster, berättar Else. Det var Viktor Eriksson från Väja som dog därnere vid vår stenmur, den som pappa själv murat upp.

Det visste hon förstås inte då. Hennes minne av Ådalsskotten är knutet till systerns rop. Jag hör vad den gamla kvinnan säger: Hon ger mig tillträde till denna tragedi, som skulle forma så mycket av svensk historia. Den utspelade sig under några evighetslånga minuter som nu ligger inkapslade i minnet hos några få, ännu levande personer. Jag stirrar på Else, slutar anteckna. Myten Ådalen 31 öppnar sig, släpper in mig och det är som om ett barn gör det, bara för att sluta sig igen om mig – och om fotografen som är med; jag ser hur han berörs av Elses ord.

Själv var jag en smula okoncentrerad när vi på förmiddagen anlände till Lunde; morgonens världsnyhet var att Usama bin Ladin avrättats av amerikanska soldater. Jag var tvungen att skriva en kort krönika om det. Det störde mitt Ådalen. Men Elses intensiva stämma ger mig på en sekund Ådalen tillbaka.

– Sedan hörde min syster hur den där trumpetaren Tore, Tore Andersson, blåste sitt eld upphör. Han stod på vår trapp och blåste!

Det är ett av de fantastiska inslagen i Ådalentragedin. Den unge jazztrumpetaren Tore Andersson, som gick i demonstrationståget, räddade med sitt tilltag många liv. Hur han kom på att blåsa eld upphör visste han inte riktigt själv, när han i efterhand fick frågan. Han bytte sedermera namn till Alespong, men för Else förblir han Andersson.

Fem människor sköts ihjäl av militären denna eftermiddag. Flera sårades och åtskilliga märkte när de till slut kom hem att det fanns ett kulhål i hattbrättet eller i klänningen. Else minns hur hennes pappa snart kom rusande hem och skrek: Lever ni? I husen omkring fördes de döda och de sårade in. Den natten sov hon inte hemma i huset. Familjen for över till Sandö, där de hade släktingar.

Gång på gång säger Else att hon vill att unga människor ska veta om att det här har hänt.

– Det behövs. För snart är Sverige på väg att bli som det var 1931, säger hon och ser upprorisk och samtidigt litet spefull ut. Hon är särskilt förbannad på just medierna: är inte ”även SVT borgerligt”?

Jag tänker: Hon håller upp sin lilla spegelbild, bländar vår tids överhet.

Hon växte upp i en socialdemokratisk familj och har förblivit socialdemokrat hela sitt liv. Hon och hennes man jobbade förr med Unga örnar. När jag frågar om kommunisterna i bygden på trettiotalet menar hon att det fanns två sorter: de som mest skrek och de som ville arbeta för att förändra något. För Else verkar den gamla konflikten mellan socialdemokrater och kommunister inte vara någon stor sak. Men i Ådalens fackföreningar stred de med varandra och inspirerade varand­ra, sossar mot olika kommunistiska schatteringar. En liten bit uppför vägen finns ett minnesmärke i en stenmur, där Eira Söderberg blev träffad av en rikoschett. Hon var en ung kvinna från en glödande kommunistisk familj på Svanö, ja en ”Svanöflicka”, som Else säger. Eira har ibland tilldelats själva oskuldsfullhetens roll i detta drama, en vit ängel och symbol för dem som mot sin vilja drogs in i dramat. Men hon var en medveten och röd ängel. I stenmuren har någon sprayat ett stort Här! på platsen där hon mördades.

Jo, Else vill bjuda på kaffe. Men vi tackar nej, trots att vi blir sittande ett bra tag till när hon berättar om Palme och Sträng som varit här. Vid 50-årsminnet, 1981, befann sig socialdemokraterna i opposition. Då och i valrörelsen året därpå var Palme här och ofta nämnde han Ådalen i sina valtal. Rörelsen behövde då sitt Ådalen. Ändå hade denna rörelse knappast så rent samvete i frågan.

Skotten i Ådalen blev en nationell angelägenhet. I högerpressen utmålades ”massan” som ansvarig. Den ansågs ha styrts av våldsbenägna Röd front-kommunister. Den statliga kommission, Ådalskommissionen, som senare samma år undersökte händelserna ganska grundligt kunde naturligtvis aldrig belägga att demonstranterna var beväpnade. Någon polisutredning gjordes otroligt nog aldrig, det var ”Ådalskommissionens berättelse” – en statlig kommission levererar en berättelse! – som fick ligga till grund för de rättegångar där militärer friades, demonstranter dömdes till fängelse (till och med den unge trumpetaren) och ansvariga myndigheter nästan helt slapp kritik.

Den enorma upprördhet som dagarna efter dådet svallade genom riket bidrog till att ge Per Albin Hansson valsegern året därpå. I Ådalen samlade socialdemokraterna och vänstern nästan 83 procent av rösterna. Socialdemokraterna drog nytta av den folkliga ilskan, men väl vid makten ville man helst glömma Ådalen 31. Både lokalt i bygden och i den officiella historieskrivningen tenderade händelsen att tryckas ner under ytan. Socialdemokratin, inriktad på samförstånd, ville blicka framåt. Händelsen hade ändå gjort sin nytta, också för LO, när den bidrog till att få arbetsgivarna till förhandlingsbordet för det historiska Saltsjöbadsavtalet sju år senare.

Skotten som föll utanför Else Edins köksfönster har format oss alla. Men hennes eget parti ville helst glömma det såriga förflutna. Ledande socialdemokrater i länet var rent av emot Bo Widerbergs filmplaner. Långt senare, i dyningarna efter Göteborgskravallerna och kriget mot terrorismen är det en socialdemokratisk regering som föreslår en ny lagstiftning gällande militärens stöd till polisen vid terrorhot. Den ska få kallas in. Riksdagen antar lagförslaget. ”Finns det en risk att politiska aktivister stämplas som terrorister? Blir det okej att skjuta arbetare igen?” undrade fotografen Elisabeth Ohlson Wallin – med en referens till Kerstin Thorvalls roman ”När man skjuter arbetare” – i Aftonbladet 14/5 2006, vid 75-årsminnet.

bin Ladin och Bush har således bidragit till begravandet av Ådalen 31. Främst är det förstås ändå den växande arbetsgivarmakten som strör jord över skotten i Ådalen. För ett par år sedan vägrade Svenskt Näringsliv blankt att skriva på ett nytt huvudavtal med LO för arbetsmarknaden; man motsatte sig rätten till sympatistrejker, vilket var just det som arbetarna som tågade mot Lunde 1931 bedrev. Det är också kärnan i Else Edins minne: ”De gick ju i det fredliga tåget av solidaritet med de andra arbetarna!”

Minnet av Ådalen rör helt enkelt solidaritetens grunder, nu och i framtiden. Men jag noterade att Juholt inte nämnde det stundande åttioårsminnet i sitt 1 maj-tal. På sätt och vis är det som om en amerikansk president skulle förtränga minnet av The Boston Tea Party.

Else Edin minns. Liksom den 93-årige Göte Jönsson som jag träffar i hans hus i Lunde. Han var 13 år, stod hundra meter från tåget. Hela sitt liv jobbade han på varvet nere vid kajen.

Båda minns. De har spegelskärvorna kvar.

I begynnelsen skapade världskapitalismen det röda Ådalen. Jag använder hellre det ordet än det snälla, maktbefriade ordet ”globalisering.” Och nu då? Ska samma kapitalism ta död på dessa bygder? Nej. Så illa är det inte. Går man runt i Kramfors ser man en stad, en av Sveriges yngsta, som vaknar till: Det byggs och lagas överallt. Sverigedemokrater är det dessutom en underbar brist på.

Visst, det är ett avfolkningslän. Men som Stefan, han som bor ovanpå historien i Frånö Folkets hus (en arbetarhistoria han är stolt över), säger till mig när vi träffas över en kopp kokkaffe: ”Här finns en försiktig framtidsoptimism.” Det är god fart på Kramfors, tycker han. Ändå kan han räkna upp namnen på halva sin skolklass som flyttat härifrån. Själv arbetar Stefan på det nya säkerhetsfängelset i Härnösand. Felicia, det är hans 12-åriga dotter. Han är ensamstående. Men hon är inte hemma.

I Kramfors stegar jag in på skönhetssalongen Fix-it, för att kolla den historiska medvetenheten. Det visar sig att Sandra och en annan frisörska, Sofie, självklart har Ådalen 31 i huvudet. Sofie berättar att hennes pappa var statist i Widerbergs film – denna film som halva befolkningen verkar ha varit med i! Även Christer Westin, som driver fotoaffär någon gata bort, var som barn statist i filmen, och är stolt över det. Det är värt att notera extra, eftersom han är styrelseledamot i Svensk Handel på riksnivå och knappast någon rödfrontare.

Vi pratar regionalpolitik. Han är en aning sur på att det gnälls över Ådals/Botniabanan bland sörlänningar i Stockholm. Men är det bra för affärerna att det talas om skotten?

– Det är den historia vi har. Vi kan inte glömma den. Men vi ska kanske inte bara tala om den…

En kväll far jag i bil runt älvens båda stränder. Vid ratten sitter Åsa Bergdahl och i baksätet Mats de Vahl, två konstnärer som sysslat mycket med traktens industrihistoria. Med är också Karin Högström, ung kulturentusiast på kommunen, som jobbar på en sommarutställning om Ådalshändelserna. De tar mig med på en sekellång resa, genom Vilda Västern-samhället Bollstabruk – serietecknaren Mats Jonssons uppväxtort – som är rätt förfallet trots att jättesågverket omsätter miljarder, och genom finfina orter som Nyland. Vi stannar vid ett gigantiskt, övergivet lagerhus för timmer, vid djuphamnen i Marieberg. Det är trettio meter ner till älvbottnen. På asfaltplanen har traktens unga män – rebels without a cause – ibland tävlingar om vem som vågar bromsa in bilen så nära stupet som möjligt.

Marken här är svårt förgiftad av dioxin. Saneringen kommer att kosta miljoner. Detta är det Svarta Ådalen.

Åsa ställde för några år sedan ut lera bemängd med dioxin, arsenik, kreosot och allt vad kemikalierna heter. Hon hade upptäckt att dessa kemikalier köpts från Dow Chemical, samma företag som drabbade indiska Bhopal. Hon bjöds in till Indien men hade inte råd att åka dit.

När jag någon dag senare tar bussen från Kramfors till Sundsvall hör jag den invandrade chauffören sitta och prata med en blond sjuksköterska längst fram. Hon funderar på att dra till Norge. Men fruktar litet för språket (lätt hänt att blanda ihop mediciner). De talar hela vägen till Sundsvall. Själv blundar jag, tänker på de sista jag pratade med i Lunde innan jag for därifrån.

På eftermiddagen hejdade jag två små tjejer på väg hem från skolan. De går i tvåan och trean. De åt på var sin glass. Jag frågade dem försiktigt: Vet ni vad det var för hemska saker som hände här för länge sen? I kör svarade de:

– Ådalen 31!

Sofies och Natahlies ljusa röster ljöd som små trumpetsignaler genom vårdagen. Jag skulle kunna skriva att deras små, små speglar bländade mig intensivt. Jag frågade tioåringarna vad det var som hände. Den ena svarade mycket koncist:

– Det vart krig!

Så berättade hon om flickan Eira som blev dödad. Efter det skuttade de underbart tanklösa vidare nerför backen, åt det håll där skotten föll och där ett svenskt inbördeskrig utspelade sig inom loppet av några minuter.

Göran Greider

är född i 1959 i Vingåker och aktuell med boken "Ingen kommer undan Olof Palme" som gavs ut i februari 2011.

Han är sedan 1999 chefredaktör för tidningen Dala-Demokraten och flitigt verksam som debattör i samhällsfrågor.