Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Adonis: ”I vår sköra tid måste politiken gå före poesin”

Foto: Alexander Mahmoud

I oktober avslöjas vem som får årets Nobelpris i litteratur. Blir det Adonis? I så fall skulle han få det för sin poesi. Men just nu är han aktuell på svenska med debattboken ”Våld och islam”. DN:s Malin Ullgren mötte den 86-årige författaren.

Det är roligt att vara med Adonis. Jag har bara ett par timmars erfarenhet av det, men andra som tillbringat mer tid med honom bekräftar min känsla. Knivskarpt intellekt, liksom en lust till fest, till det som är roligt ihop med andra.

Efter att vi har fört ett samtal i DN:s monter på Bokmässan, vandrar vi arm i arm på väg mot ett kafé. Han blir stoppad för autografer, för hastiga samtal med mässbesökare, på franska och på arabiska. Han släpper inte min arm när han skriver autografer och småpratar och jag känner mig omotiverat stolt: Adonis är med mig.

Adonis, född i Syrien 1930, brukar omtalas som den arabiskspråkiga världens främsta levande poet. Ofta Nobelpristippad, något han rycker på axlarna åt och säger just det författare som får frågan om det stora priset brukar säga (för vad ska de säga?): ”Jag har aldrig intresserat mig för priser.”

Foto:


Under förra helgen var Adonis i Göteborg, i sällskap av psykoanalytikern Houria Abdelouahed, för att i första hand tala om något annat än poesi. Tillsammans har de gett ut boken ”Våld och islam”, där de diskuterar hur auktoritära drag och våldsamheter i de religiösa texterna använts genom historien för att förtrycka människorna i de arabiska och muslimska samhällena; om hur islam används för politiska system som förkväver motstånd. Det är en helt enkelt rasande uppgörelse – samtidigt som Adonis ständigt återkommer till den invändning han möter kring boken: Han talar inte om människor, inte om troendes vardagspraktik, utan om religion som ett verktyg för makt, som destruktiv samhällsmodell.

I ett av de hastiga samtalen på arabiska som uppstår medan vi går mellan mässans montrar uppfattar jag orden ”burkini” och ”niqab”. Jag frågar vad han har sagt och han förklarar:

– Det fungerar inte att klä sig så i ett europeisk liv, det går inte. Varför, varför, vad är meningen …

Jag invänder att kläder måste få vara ett personligt val och ligga utanför vad civilsamhället ska lägga sig i.

– Ja, visst, vuxna kvinnor får välja att klä sig så, när det nu är fråga om ett fritt val, men inga religiösa klädkoder i skolorna, eller hur?

Vi är överens. Apropå sekularisering och den franska varianten, kallad laïcité – vad tänker du om det som hände på den franska badstranden i somras, när polis tvingade en kvinna att klä av sig sin burkini på en strand?

– Det är därför den enda lösningen är att göra religion till en privatsak, det är en privatsak. Staten ska inte lägga sig i en sådan sak. Det finns inget konstigt för mig med att vissa människor försvarar sitt eget slaveri, jag känner flera som gör just det.

Slaveri? Som i religiositet?

– Ja, självklart. Det finns individer som vill förbli slavar. För att frihet samtidigt är ett jättestort ansvar. Att ha rättigheter är ett enormt ansvar. Du håller med mig om att du här i Sverige inte kan vara en fri människa om det finns andra som är slavar, på andra platser, eller hur?

– För om vi verkligen är människor, om vi verkligen befolkar ett enda stort hus som heter jorden, så kan inte någon vara fri om den andre är slav – men den situation vi har i dag är den absolut motsatta. Därför är vårt så kallade arabiska, islamistiska problem hela världens problem. Det är inte bara vårt. Varför tappar den västerländska världen sina moraliska värderingar till en sådan grad att man ställer olja och gas före människans värde?

Som i relationen till Saudiarabien, menar du?

– Till exempel. Och ekonomi är en del av förklaringen, liksom hela Mellanöstern är en spelplats för maktkampen mellan öst och väst. Men det handlar också om ett speciellt förakt, föraktet för les arabes. Förakt är värre än hat. Som om det inte spelar någon roll att just vi lever under teokratiskt förtryck, som om vi inte är lika mycket människor.

Du beskriver den arabiska historien som helt utan stabila demokratier, och du beskriver föraktet mot araber – vad gör den historieskrivningen, den erfarenheten med en?

– Det är hemskt. Det blir en sorts schizofreni, när föraktet kommer både utifrån, från väst, och inifrån, från de arabiska politiska systemen. En schizofreni …

Titeln på boken är ”Våld och islam” – alla de tre monoteistiska religionerna har oerhört våldsamma inslag i sina texter. På vilket sätt menar du att islam skulle vara värre?

– Historien visar oss följande: kristendomen har åstadkommit sin egen internrevolution och har lärt sig att skilja religion och stat åt. Judendomen har också lyckats skapa viss jämvikt mellan fundamentalism och liberala strömningar. Inom islam håller vi än i dag på att kämpa för att hitta den här balansen i samhällena, och vi har inte lyckats än.

När man läser ”Våld och islam” får man ibland intrycket att det bara finns en islam, en religion som ständigt vill repetera historien. Men det finns ju helt andra rörelser, så som en feministiskt tolkad islam?

– Visst finns det rörelser som skiljer sig från det vi tar upp, jag är själv en sådan muslim, och uppvuxen i en friare religiös miljö. Vad vi talar om är de samhälleliga institutionernas islam, systemets islam. Det är det vi riktar in oss på.

Foto:

Du är uppvuxen i Syrien, flyttade som ung till Libanon. Vad var religion för dig när du var liten? Hur skulle du ha beskrivit din bok för din religiösa mamma?

– Hon skulle inte ha läst den, men hon skulle ha sagt: ”Det är bra min son, att du skriver.” Båda mina föräldrar var troende människor, men de var tydliga med att jag var fri, fri att välja mitt eget liv. Och så var det, och är, för många människor i muslimska länder. Så varför får de frihetliga inget stöd från väst för att välta sina religiösa regimer?

Just detta är återkommande, delvis retoriska frågor från Adonis under vårt samtal: ”Varför har väst aldrig gett ordentligt stöd till ateistiska vänsterrörelser i muslimska länder?”, ”Varför tycker ni att just vi kan leva under religiöst förtryck?” Frågorna uttrycker en djupt känd frustration och en stark känsla av övergivenhet, parad med kamplust.

– Sanningen är att vi för en mycket bitter kamp både mot västerländsk imperialism och mot våra egna reaktionära diktaturer, säger Adonis.

Den här boken kommer i en tid när vi ser en växande islamofobi och främlingsfientlighet, med fascistiska partier på frammarsch i Europa. Har du oroat dig över den samtidigheten, att ge eldunderstöd?

– Ja, det finns islamfientliga rörelser som kommer utifrån, det är ett faktum, men det finns också islamfientliga rörelser som kommer inifrån, IS är en sådan. Man kallar människor ”kättare” och utplånar hela folkgrupper, ödelägger museer, statyer, för att de är ”hedniska” symboler. Allt detta görs i islams namn. Och de islamska regimerna protesterar inte mot detta.

Men alla vardagens troende människor? IS äger inte deras religion.

– Låt oss en gång för alla få tydlighet i den här frågan: Om jag skulle bedöma något i Sverige – inte skulle jag väl invända mot vanliga människor, utan mot det politiska systemet? Mot regeringen. Jag har upprepat gång på gång: vi har underbara, begåvade medborgare i den muslimska världen – men då är det individer vi pratar om. All min kritik riktar sig mot den institutionella nivån.

Just nu väljer du att vara väldigt tydligt politisk utanför poesin. Vad beror det på, är det tiden som tvingar dig?

– Ja, det är så, nu måste politiken komma före poesin, för vår värld är oerhört skör i dag och det måste vi tala med varandra om. Och ingen är fri här i Sverige, eller någon annanstans, så länge ofriheten är så stor i muslimska länder. Är vi inte alla människor?

Har du något hopp?

– Ja. Jag tror på människan, hon är mitt hopp. Och jag tror på kärleken. På poesins förmåga att skapa nya bilder av världen, bilder som kan göra världen föränderlig.

Bor i Paris

I boken ”Våld och islam” för Adonis ett samtal med psykoanalytikern Houria Abdelouahed (övers. Pär Svensson, Volante) om den arabiska kulturens historia och om islam.

Han föddes som Ali Ahmad Said Asbar i norra Syrien 1930. Namnet Adonis tog han redan som skrivande tonåring. 1956 flydde han till Beirut, där han bland annat skrev den uppmärksammade avhandlingen ”Det statiska och det dynamiska i arabisk kultur” (1973). 1985 flydde han till Paris, där han fortfarande bor.

Diktsamlingen ”Sånger av Mihyar från Damaskus” (1961) blev hans stora genombrott. Om den senaste samlingen på svenska, ”Boken, platsens gårdag nu”, skrev DN:s kritiker Stefan Jonsson: ”Det är på samma gång skapelseberättelse, episk historia, mystik, revolutionsdikt och modernistiskt montage” (utgiven av förlaget Alhambra).

Landsflykten, aktivismen och sorgen över förtrycket i den arabiskspråkiga världen har präglat hans författarskap. Samtidigt har han ofta betonat att han som poet hör hemma i språket, oavsett på vilken plats han befinner sig.

Adonis är en många gånger om prisbelönt poet, bland annat har han fått tyska Goethepriset och svenska Stig Dagerman-priset (2016).