Jag har sett Adonis framföra sina dikter flera gånger. Det förefaller som om han osannolikt nog kan alltsammans utantill. När vi möts i hotellbaren och bläddrar i hans nyöversatta verk kan han redogöra för varje vrå och vinkel i den fyrahundrasidiga diktcykeln.
Adonis är på humör. Han är glad över den svenska utgåvan av hans storverk, en tjock svart bok, en böckernas bok, som med sin titel, "Boken", visar att den konkurrerar med såväl Bibeln som Koranen. På Bokmässan guidas han från det ena framträdandet till det andra av sin svenske översättare och förläggare Hesham Bahari. Om honom säger man redan att han gjort en bragd som berikar svensk kultur för all framtid. Ändå är det bara den första delen av Adonis stora trilogi som vi nu kan ta del av.
Det är inte lätt att beskriva "Boken". Den är på samma gång skapelseberättelse, episk historia, mystik, revolutionsdikt och modernistiskt montage. Den är ett rum för poesi, där väggarna viker och taket höjer sig. "Adonis, vart tar du med mig?" frågar den franske
poeten Guillevic i en lovdikt som inleder den franska utgåvan av Adonis genombrottsverk "Sångerna av Mihyar från Damaskus" från 1961. "Du öppnar ett nytt rum", skriver Guillevic. När den franske poeten kartlägger "Adonis rum" talar han om oupphörliga metamorfoser, om en avgrund som inte bara löper nedåt utan i alla riktningar, om ett eko av människors gråt och om en glädje så stark att den är världens motor.
- "Boken" är en resa genom den arabiska kulturen, säger Adonis. Jag har velat ompröva hela arabvärldens historia. Till min vägvisare har jag valt al-Mutanabbi, på samma sätt som Dante hade sin Vergilius.
al-Mutanabbi är en av den arabiska litteraturens stora klassiker. Enligt Adonis är han den störste av alla. Han levde på niohundratalet, föddes i Kufa, en stad som i dag ligger i Irak.
- Hos honom står det poetiska i förbund med det politiska, fast inte i så måtto att poesin blir ett politiskt verktyg, utan tvärtom. Politiken blir en bärande del i den poetiska visionen. Namnet al-Mutanabbi betyder "den som förklarar sig vara profet". Men det viktiga är att han var en profet i negationens tecken, en nejets profet som utmanade profeterna och makten. al-Mutanabbi symboliserar den politiska och poetiska revolten, det ständiga uppbrottet och förvandlingen.
Adonis säger att han fick söka länge efter en form som kunde förmedla hans egen och al-Mutanabbis föreställning om arabvärldens underjordiska historia. Att skriva en löpande berättelse var otänkbart. Den poetiska revolten krävde en explosiv och fragmentarisk form, som ändå kunde sammanfoga alla historiens element - våldet och vardagen, makten och poesin - till en helhet.
- Till sist fann jag min modell - i filmen. I filmens sätt att samordna rösten, berättelsen, bilden och ljudet anade jag möjligheten till en bok som kunde närma sig verkligheten från olika håll samtidigt.
Adonis slår upp en sida i "Boken" och förklarar hur den är konstruerad. Läsaren får följa fyra parallella spår genom historien. Till vänster löper poeten al-Mutanabbis dikter. Han vrider och vänder på sin tid och utvecklar undan för undan en ny tolkning av den arabiska kulturen. Fast det är förstås Adonis som lägger sina ord i den gamle poetens mun. Sida vid sida med dessa dikter löper en prosaberättelse, en krönika över al-Mutanabbis liv och den muslimska världens ursprung, med alla inre splittringar som började genast efter Muhammeds död.
Längst ned på sidan finns ytterligare två slags texter. Dels historiska noter som guidar läsaren genom historiens drama. Dels korta reflexioner - en visdom förtätad till mystik, presenterad genom al-Mutanabbis röst:
- Det är aforismer som ska borra sig igenom verkligheten, säger Adonis och läser:
Molnen över Kufa,
det är de fattigas andning:
skönaste nektar, renaste vatten.
Vad återstår för dig nu? frågar jag. Du har avslutat "Boken", ditt tusensidiga livsverk. Den håller på att översättas till många språk.
- Ja, jag har lagt ned mer än tio år på detta. Men eftersom mitt liv är ett med poesin fortsätter jag att skriva poesi. Jag har ett nytt projekt, som ska ompröva den judisk-muslimska traditionen. Det kretsar kring legenden om Hagar, slavflickan som tjänade hos Sara och Abraham, Israels urfader. Hagar fick med Abraham en son, Ismael, som enligt legenden är arabernas anfader.
Vilken roll spelar poesin i dag?
- Samma roll som alltid. Poesin är den högsta formen av mänskligt skapande, den högsta formen av mänsklighet över huvud taget. Människor utan poesi är människor utan identitet.
- Men missförstå mig inte! Identiteten är aldrig förfabricerad. Den är heller inte som en svamp som skjuter fram färdig ur jorden. Jag brukar säga att identiteten alltid ligger framför människan. Den är inte något man ärver, utan något man skapar. Och poesin är den högsta formen av detta - i dikten är identiteten en pågående skapelse.
"Boken" ger en mörk och våldsam bild av den muslimska kulturens tidiga historia. Furstarna mördar varandra i kampen om makten och plågar sina undersåtar utan avbrott. Folket strävar genom livet med böjd nacke och krökt rygg. Ibland sträcker de på sig. Under en kort period skälver samhället. Sedan kommer vedergällningen - spjuten, pilarna, klubborna och svärden: "En bagare i Medina knådade sin deg/när de högg av honom huvudet. Huvudet föll ner i degen."
- Man har kritiserat mig i arabvärlden för att jag talar för mycket om våldet i vår historia. Men varför ska vi gömma våldet? Historien kantas av våld. Vi måste tala om det för att kunna göra oss av med det och gå framåt.
Historiens vidrigheter registreras i "Boken" ofta med korta, lakoniska anmärkningar: "Och det har sagts: Marwan korsfäste sexhundra människor i Homs." "Det berättas att Abu-Hamza al-Kharidji denna dag dödade sjuhundra människor." Det får läsaren att tänka på de dagliga nyhetsrubrikerna om offren i vår tids Palestina och Irak.
- Utsikterna ser inte särskilt strålande ut. Världen blir alltmer lik en soptunna. Konflikterna i arabvärlden är bara en del av soporna. Där hittar man också allt annat. Vapenindustrin, Västerlandets självgodhet, USA:s imperialism. En soptunna. Hur kan vi leva i en soptunna? När det står i vår makt att förvandla världen till en trädgård eller ett universitet!
- Jag ryser när jag tänker på det, viskar han och tar mig i armen som för att göra en bekännelse eller avslöja en stor hemlighet.
- Med pengarna som lagts ned på detta krig kunde vi ha utrotat fattigdomen.
Han säger att han skäms. Den värld han lever i är inte bättre än hans vägvisares, al-Mutanabbis - den är sämre. Diktaren från niohundratalets Kufa levde ändå strax före de arabiska samhällenas blomstring, innan den medeltida islamska civilisationen förtvinade.
- Liksom den faraoniska civilisationen förtvinade, liksom den babyloniska, den romerska, den bysantinska och många andra. Alla gick under efter en kortare eller längre period av dekadans. Och vi är där. Ja, jag befarar att vi lever i en sådan tid.
Adonis bryter upp och tar adjö. En timme senare ser jag honom åter på scenen, nu på Det internationella torget. Han reciterar som vanligt på arabiska så jag vet inte vilken dikt han läser. Det är kanske denna, från de allra sista sidorna av "Boken".
Har synen gått förlorad? Har
röstens strypts?
Ve denna historia - där den döde
dödas även efter sin död.
"Vad gör du, o poet,
i detta förtappade land?"
"Jag bevittnar
födelsen av andra länder."
"Vad gör du, o förtäljare,
i denna dödens historia?"
"Jag bevittnar nya tideräkningars
födelse."