Institutet lanserades den 14 september 2001. Svårt att föreställa sig en mer braskande början.
Det var tänkt att Wiser - Wits Institute for Social and Economic Research - skulle inrikta sig på Sydafrikas samhällsomvandling. Nu fångades man genast upp i de globala händelsernas strömvirvel. På den vägen har man fortsatt, i ständig rörelse mellan det globala och lokala. Målsättningen: att från en afrikansk horisont återuppfinna humaniora och samhällsvetenskap.
Varje gång jag besöker Wiser, som ligger på Witwatersranduniversitetets campus i centrala Johannesburg, är det med spänd förväntan som jag kliver in i de stilrena lokalerna.
Seminarierummets stora fönster vetter mot Braamfontein och Mandelabron. Här befinner man sig mitt i södra Afrikas största storstad, en "sprawl" som breder ut sig i alla riktningar på den flacka högplatån.
När jag går ut ur seminarierummet dyker två av Wisers tongivande forskare, Achille Mbembe och Sarah Nuttall, plötsligt upp efter ett möte. Och lite längre bort skymtar jag Tom Odhiambo, kanske på väg till ett seminarium om det offentliga rummet och Sydafrikas fotbolls-VM 2010.
Här pågår många saker samtidigt. Man utbildar doktorander. Man anordnar en mängd föreläsningar och symposier varje år. Framför allt forskas det.
Ämnesmässigt sträcker man sig från historia och sociologi (Deborah Posel, Jonathan Hyslop) till litteraturvetenskap och "cultural studies" (Robert Muponde, Sarah Nuttall, Liz Gunner). Den briljante statsvetaren och filosofen Mbembe, ursprungligen från Kamerun, är något av ett intellektuellt nav i verksamheten.
Stämningen är stillsamt intensiv. Man är på gång. Man har ett uppdrag. Detta är inte ett elfenbenstorn.
Internationalisering nämns gärna som ett luftigt ideal i universitetsvärlden. Mer sällan talar man om den skeva globala fördelningen av kunskapsresurser. Trots att en majoritet av världens universitetsstudenter numera återfinns i den så kallade tredje världen sätter universiteten i Europa och Nordamerika dagordningen.
De nordliga universitetens vitalitet beror visserligen i hög grad på importen av forskare från Asien, Afrika och Latinamerika - vad vore humaniora i dagens USA utan tillresta indier, koreaner och nigerianer? - men det visar samtidigt hur svårt det är för fattigare länder att behålla sina begåvningar.
Inom humaniora och samhällsvetenskap förvärras problemet av det vetenskapliga arvet. Det förefaller enklare för naturvetenskapliga elitinstitut i exempelvis Indien och Kina att hävda sig internationellt.
Humanvetenskaperna är däremot tyngda av den världsuppfattning som ligger till grund för deras praktik. Ta exemplet med sociologi och antropologi. Varför finns det två olika vetenskaper som undersöker mänskliga samhällen?
När disciplinerna tog form på 1800-talet delade de samtidigt världen mellan sig. Sociologin ägnades "moderna", det vill säga europeiska, samhällen. Antropologin skulle däremot inriktas på "primitiva", "förmoderna" samhällen. Sociologin handlade om oss, antropologin om de andra.
Men om nu sociologin och andra ämnen som ägnas "moderniteteten" är stöpta i en europeisk och nordamerikansk slev, hur närmar man sig då alla andra moderniteter runt om i världen? Moderniteter som är högst verkliga men inte har teoretiserats utifrån sina egna förutsättningar?
Det är, i brant förkortning, det vetenskapliga problem som så olika tänkare som Johannes Fabian, Roberto Schwarz, Ranajit Guha, Dipesh Chakrabarty och Gayatri Spivak försökt komma till rätta med. Och det är i det sammanhanget man ska förstå betydelsen institut som Wiser och dess motsvarigheter som Cebrap i São Paulo och Codesria i Dakar.
Med projektrubriker som "Liv och död i en tid av hiv/aids" och "Religionens roll i modern offentlighet" placerar sig Wiser mitt i afrikansk samtid.
En forskare som Robert Greig tar sig an hyperaktuella frågor i sina undersökningar av manlighet och sexualitet. I uppdraget från universitetet heter det att man med nyskapande metoder ska granska den pågående samhällsförändringen i Sydafrika.
Liksom all betydande forskning måste denna ske i oavbruten internationell dialog. Det är en vid det här laget imponerande lista utländska tänkare som besökt Wiser - men själva det faktum att utbytet sker på plats, i Johannesburg, hör till de största poängerna med institutet.
Tvärtemot den vanliga ordningen där syd bidrar med empirisk råvara som förädlas på teoretisk/akademisk nivå i nord (så lyder till exempel en kritisk tolkning av den postkoloniala teorins uppkomst), vill Wiser, genom att kombinera spetsteori och empirisk förankring i platsen, själv vara forskningsledande.
Det leder till intressanta brytningar. När Sarah Nuttall och Achille Mbembe häromåret redigerade ett temanummer av tidskriften Public Culture (3/04) kallat "Johannesburg - den undflyende metropolen" stötte de på patrull. Amerikanska forskare tyckte att de hade ägnat för lite uppmärksamhet åt slummen.
Underförstått: Afrikanska städer blir endast intressanta om de skildras som katastrofområden. Här återvänder, på det försåtligaste vis, tudelningen mellan moderniteten och de andra.
Utan att för ett ögonblick förneka de extrema klasskillnaderna i Johannesburg ville emellertid Nuttall och Mbembe göra upp med tendensen att "beskriva Afrika som ett objekt vid sidan om världen, eller som ett misslyckat eller ofullgånget exempel på någonting annat".
I stället ville de förstå hur Johannesburgs blänkande finanskvarter och rangliga kåkstäder tillsammans bildar en urban mosaik, jämförbar med städer i São Paulo eller Bombay, men med sina egna historiska och sinnliga kvaliteter. Och där njutning är en lika giltig kategori som lidande.
Alltså undersöker Nuttall hur den nya "svarta" ungdomskulturen i Johannesburg medlar mellan minnet av påtvingad marginalisering och konsumtionssamhällets överflöd av identifikationsobjekt. Gamla bilder av Steve Biko hamnar på märkeskläder. Reklamen lånar stildrag från apartheids 70-tal för att ironisera över dem.
Achille Mbembe gör å sin sida en psykoanalytisk läsning av högteknologisk arkitektur i Johannesburg som en "hysterisk" förträngning av det förflutnas våld.
Längre ner på den ekonomiska skalan finner man i en artikel av Abdou Maliq Simone de stora grupper småhandlare, knarklangare och prostituerade som delat upp innerstaden mellan sig, både i tiden och rummet. Hos dem har det förlutna lite plats: i stället handlar det om att överleva från dag till dag.
En av många märkliga detaljer i Simones skildring: hundratals nigerianer intar ett visst kvarter på Quartz street mellan klockan 14 och 19 varje dag. Detta för att hitta trygghet i kollektivet (nigerianer är särskilt utsatta för hatbrott), men också för att yngre förmågor ska visa upp sig för de äldre och kanske lyckas få lönande uppdrag. En sorts arbetsförmedling, helt enkelt. Hur begreppsliggör man en sådan verklighet?
Simone talar om "människor som infrastruktur". Med så enkla verbala medel kan en hävdvunnen europeisk uppdelning mellan infrastruktur och invånare lösas upp. Här pågår något annat än vi är vana vid att leta efter i den moderna storstaden. Ett forskarkollektiv som Wiser hjälper oss att se det som vi inte visste fanns.