Afrikas andliga ledare besatta av onda makter

När jag den 21 oktober 1986 besökte de botswanska häxdoktorernas årskongress i Ramotswa berättade ordföranden att en viktig inkomstkälla bland deltagarna var alla bilägare som vid sidan av sin bilförsäkring också såg till att de fick den lokale medicinmannen att välsigna fordonet. Även ministrarna brukade betala för att få makternas skydd över sina Mercor.

Under 80-talet och början av 90-talet bodde jag i några av länderna i södra Afrika. Dessa år levde Ellen, en äldre dam från en by i Botswana, hos oss. Hennes värld var befolkad av ett myller av väsen som jag inte kunde se, men som till stor del påverkade allas vår vardag. En kameleont som vandrade åt fel håll över köksgolvet kunde förstöra stämningen i flera dagar. Sin säng pallade hon upp på tegelstenar så att de små (20 centimeter höga) elaka gubbar, tokoloshis, som styrde över natten inte skulle kunna ta sig upp bland lakanen och ställa till ofog.

Mer än i många andra delar av jorden har det i Afrika i vår tid funnits en stark uppfattning om en annan värld bakom den synliga. Den är full av magiska kraftlinjer som når in i och styr vår egen verklighet. Denna andevärld har varit utestängd från debatten om Afrikas ekonomiska och politiska utveckling. Det är ett stillatigande som gällt både inhems­ka och utländska betraktare. Det har säkert att göra med en sorts skam, och en tro på att alltihop skulle försvinna med nya tider, som våra egna troll. Så blev det inte. I stället har ande­världen förstärkts och samtidigt ändrat innehåll, blivit farligare och mer ondskefull.

Jag har nyligen flyttat från Afrikas kanske mest genomreligiösa land, Rwanda, efter drygt tre år där. När den från Uganda invaderande befrielsearmén 1994 satte stopp för utrotandet av tutsier tvingades soldaterna ta av sig stövlarna för att bevisa att de inte hade bockfot. Det hade nämligen prästerna påstått. Och de hade ett enormt inflytande eftersom de katolska, protestantiska och frireligiösa kyrkorna var de viktigaste samhällsinstitutionerna bakom folkmordet näst armén.

De senaste åren har inneburit ett starkt uppsving för religion i Afrika. Det gäller olika former av inhemsk religion, liksom kristendom och islam, men mest olika karismatiska rörelser, särskilt pingströrelsen. Denna våg skärskådas av Stephen Ellis & Gerrie ter Haar i deras bok ”Worlds of Power. Religious Thought and Political Practice in Africa.” Stephen Ellis är tidigare chefredaktör för den ansedda Africa Confidential och har skrivit en läsvärd studie av Liberias kollaps (”Mask of Anarchy”). Professor ter Haar är specialist på Afrikas religiösa traditioner. De stöder sig på en omfattande afrikansk forskning, särskilt västafrikansk. De har också studerat den livaktiga populärlitteratur som består av en myriad religiösa häften med berättelser om häxerier, mirakler och besök i den andra världen. De sprids kontinenten runt på marknader, trottoarer och i kyrkor. Till skillnad från vad som gäller den mer officiellt religiösa litteraturen står det inhemska predikanter bakom dessa häften i massupplaga.

Ett exempel är den kongolesiske pastorn Mukendis lilla bok ”Snatched from Satan’s Claws” som spritts över hela Afrika. Denne väckelsekristne predikant ammades enligt egen utsago av en sjöjungfru och gavs till djävulen av pappan, som var trollkarl. Boken handlar om pastorns besök på en jättelik internationell flygplats som finns under jorden i Kongos huvudstad Kinshasa och som används av Afrikas häxdoktorer. Inget konstigt med det, försäkrar han. Under alla Afrikas städer och byar bedriver magiska krafter, fallna änglar, magiker, häxdoktorer och diverse andra figurer, intensiv verksamhet av alla de slag som i detalj reglerar människornas liv där ovan. De sänder upp sina emissarier med olika varor som tillverkas i underjorden; bilar, tv-apparater, kläder och parfym, för att med hjälp av dem skapa kaos bland människorna, och för att stjäla, döda och förstöra.

Författarna hävdar att hela detta religiösa uppsving, som ägt rum över stora delar av Afrika under de senaste tio femton åren, kommit att präglas av en ny besatthet av onds­ka. Den andra världen, som förr var på gott och ont, vill numera bara göra människorna illa. Ett tecken på detta är en explosion av anklagelser om häxeri runt om i Afrika. Det har gått så långt att man på flera håll, till exempel i Sydafrika, diskuterar lagstadgade förbud mot sådan verksamhet. Det är lätt att se detta som en yttring av djup och utbredd oro över farliga nya tider med tidigare okända sjukdomar, hotande våld och fördjupad fattigdom, en föraktande omvärld och en tillvaro där allt flyter. Det finns ett växande behov av förklaring och medel att betvinga all ondska.

Denna kaotiska värld öppnar utrymmet för nya religiösa entreprenörer. Karismatiska väckelserörelser, med pingströrelsen i spetsen, är de största vinnarna på denna expanderande marknad. Ondskan får i dessa religioner namn och gestalt. Väckelsepredikanter tillhandahåller redskap att hantera allt detta skrämmande. Ett annat inslag är en besatthet av rikedom och materiellt välstånd. Alla som tror skall bli förmögna, och först av alla predikanterna, som genom sin rikedom bevisar sina goda relationer med den andra världen.

Några av dessa rörelser är ytterst våldsamma. I nästan varje afrikanskt land finns grupper av vigilantes, krigsherrar med sina privatarméer, organiserade gangs­tergäng, miliser och medborgargarden. De har alla en sak gemensamt: ett starkt andligt drag, där ritualer och bruk av amuletter och mediciner spelar stor roll. De är inte”typiskt afrikanska” utan i stället skapelser av moderna politiker.

Hur har det blivit så här? Det saknas i diskussionen av Afrikas utveckling en insikt om skillnaden mellan statens traditionella roll i Afrika söder om Sahara och i till exempel Europa eller Asien. Till skillnad från de senare världs­delarna växte det aldrig i detta Afrika fram några starka hierarkiska stater som kontrollerade invånarna. De stora imperierna i subsahariska Afrika kontrollerade handel, inte jordbrukare (möjligen med något undantag). Då behövdes främst en stark armé, ingen byråkrati. ­Afrikas samhällen var inte mer primitiva eller längre ner på någon utvecklingsskala, utan helt enkelt effektivt anpassade till en annan verklighet.

Författarna poängterar gång på gång den avgörande betydelse detta haft för hur stark den magiska världen därmed blev i Afrika. Jorden över är det politik och/eller religion som gjort det möjligt för enskilda och grupper att hantera omvälvningar i livet (och de har varit legio i Afrika under lång tid, även innan slavhandel och kolonialism stuvade om kartan). I de delar av världen där det historiskt sett har funnits starka byråkratiska stater har politiken tagit hand om den sortens förändringar, ibland tillsammans med organiserad religion på statens sida. I Afrika fick den magiska världen ensam ta på sig denna börda. Religionen fick därmed en helt annan, allestädes närvarande, betydelse än på de flesta andra håll.

En svag stat ger svag politik. Kolonisatörerna tog med sig sin stats­apparat när de reste hem på 1960-talet. Enligt författarna har de stater som byggdes efter avkoloniseringen inte lyckats med sina uppgifter och dessutom försvagats under senare år. Detta beror inte minst på biståndsgivarnas agenda, särskilt under den värsta strukturanpassningen. In i detta vakuum sugs imamer, pastorer och medicinmän. Ofta handlar det om dessa rörelsers mer extrema företrädare. Den nya religionen blir ett resultat av politikens nederlag.

Och politik blir religion. Författaren Ahmadou Kourouma från Elfenbenskusten (på svenska finns bland annat hans roman om barnsoldater, ”Allah gör som han vill”) har sagt att ”i Afrika finns det inte en enda statschef som inte har sin egen magiker eller marabout; magisk och politisk makt är i stort sett samma sak”. Många av de värsta diktatorerna har medvetet spritt rykten om sina kontakter med ande­världen. Magisk makt blir politisk makt. Envåldshärskarna får i de flesta fall kyrkornas stöd. Inte heller utländska intressenter har varit särskilt måna om att bryta detta mönster. Alla har de hellre vårdat sitt inflytande än folkets väl. Resultatet är själviska, manipulativa och korrumperade styren i ett stort antal afrikanska stater.

De karismatiska rörelsernas utbredning gäller inte bara Afrika, påpekar Ellis & ter Haar. De beskriver i stället hur Afrika utvecklas till ett centrum för såväl kristna som muslimska väckelserörelser jorden över. De ger siffran 544 miljoner väckelse­kristna i hela världen.

Ett av resultaten av denna form av globalisering är att det uppstår helt nya oheliga, eller om man vill heliga, allianser. Helen Epstein beskriver till exempel i New York Review of Books (28/4 2005) hur i Uganda den politik mot hiv/aids som varit Afrikas mesta framgångsrika håller på att göras om för att lämpas till en väckelsekristen ideologi, där man inte uppskattar den tidigare satsningen på kondomer. Frikyrkopastorer bränner dem offentligt i Jesu namn. Bakom den nya politiken ligger bland annat den nyfrälsta hustrun till landets president Museveni (en tredjedel av landets befolkning har omvänts till de nya kyrkorna under det senaste årtiondet) och hennes nära vänskap med presidentparet Bush, också de ”born-again christians” för att använda den amerikanska termen. Det finns idag ett starkt tryck från både ­USA:s och Ugandas regering att styra biståndssatsningarna där så att de anpassas till denna ideologi.

Den bild av framtiden man kan utläsa mellan raderna i ”Worlds of Power” blir mörk. Men det finns en motsatt trend, den som i grunden förvandlat till exempel Asien. Med globalisering och moderna tider följer också nya sätt att tänka. Männi­skor ser på tv hur utveckling ser ut på andra håll i världen. De upptäcker att man äger sig själv och kan kräva inte bara ekonomisk tillväxt utan också demokrati och frihet. Man har rätt att ställa krav på de styrande.

Runt mig i Afrika, inte minst här i Etiopien där jag nu bor, är denna förändring på gång. När människor begär bättre regimer får de dem så småningom. Det är den utvecklingen vi kan stödja.