Vi sitter på taket till Kulturhuset, som tillfälligt döps om till Pride House, och väntar på Petter. Vi ska diskutera deras kritik mot hbt-kulturen, men när Petter dyker upp börjar de med att entusiastiskt beskriva musikalen "Fläskprivat", som bygger på en svensk amatörporrfilm inspelad i Nynäshamn år 1987. Helena och Petter gör var sin roll som porraktris.
Både Helena Sandström och Petter Wallenberg har kritiserat hbt-kulturen, Helena främst i monologen "You give gay people a bad namn", medan Petter var en av fem författare till boken "Bögjävlar" som kom i fjol. Han har just flyttat tillbaka till Sverige efter tolv år i London och påpekar att han nu får äta upp att han skrev att han aldrig någonsin skulle återvända.
Petter: Boken var inte bara en uppgörelse med bögvärlden för mig, utan lika mycket en uppgörelse med Sverige. Med all respons vi fick blev det spännande att vara här och försöka förändra, inte bara dra och säga fy för Sverige.
Helena: Jag fick många positiva reaktioner på min monolog, inte alls bara från hbt-folk. Den bästa spelningen var i Malmö inför 350 personer. Det satt en full kvinna i publiken och skrek. Först trodde att hon häcklade mig, sen hörde jag att hon ropade "breao seagt! breao seagt!" (på bräkig skånska) Min kritik handlar om trycket inom homoVärlden att alla ska vara så goda förebilder hela tiden.
Petter: Representationsfällan! Allting ska vara så brett och fint att det specifika försvinner. Vi bögjävlar efterlyser mångfald: att få vara hela personer och inte tvingas in i en trång mediebild där vi homosar (i kör med Helena): "är precis som alla andra! Vaaaanliga människor!" Men nej, homos är inte vanliga människor.
Lars (fotografen): Fast finns det några vanliga människor?
Helena: Nej. Men jämför med feminismen: man behöver verka som grupp för att nå politiska mål, trots att vad man egentligen vill är att värna individen. Och på Pride fångas hela kulturen upp av kommers. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till det.
Petter: Ja, bögVärlden har låtit sig sugas upp av kommersiella krafter. Andra subkulturer existerar mer självständigt, men bögarna har accepterat att bli någon annans köpkraft.
Helena: Mer än flatorna, som fortfarande är mer underground. Tidningen QX är fortfarande väldigt bögfixerad, och det är väl för att behålla sina annonsörer. Petter, du skrev att "bögarna är underhållningsbranschens välgörenhetstanter". De applåderar och tackar för att någon vill sälja något till dem. Det finns artister som enbart åker runt och spelar på Pridefestivaler.
Petter: Som Bananarama. Ingen som inte är bög vet att de fortfarande finns.
Helena: Vi är duktiga på att lyfta fram strejta artister men glömmer att det finns artister inom hbt-rörelsen. Strejta har högre status än homosexuella även bland homosexuella. På Pride uppträder Magnus Carlsson och en massa strejta som bögar gillar. På Gaygalan är det samma sak. Jag brukar jämföra den med Faddergalan: priviligierade människor som säger "vi tänker på er" med en klapp på huvudet.
Du Petter var också kritisk mot att Glenn Hysén invigningstalade på Pride förra året?
Petter: År efter år väljs en strejt man som ska tala om för oss att vi är okej. Ska vi verkligen behöva det?
Helena: I år invigningstalar en indisk prins, det är cool. Det går åt rätt håll! Och det häftiga med Pride är blandningen, dit kommer alla. Och det är bra att Pride House får större utrymme med många seminarier, det ger folk en chans att upptäcka något nytt.
Hur kommer det sig då att de strejta har hållits fram?
Petter: Mindervärdeskomplex. Bögar är måna om att inte verka bögiga.
Helena: Dåligt självförtroende. Och det finns en stark internaliserad homofobi: "ja, jag är flata men nej, jag är inte som de andra!" Många överkompenserar, blir extra kvinnliga. Så gjorde jag också. Homofobin och patriarkatet hör ihop i sitt kvinnoförakt. Kvinnohat och böghat ligger nära varandra. Normerna behöver brytas, men den internaliserade homofobin är svår att skaka av sig.
Petter: Bland bögar har fjollorna lägst status, de är ju kvinnliga. Men när man dissar fjollor och transor och vill framhålla hur "vanliga" alla homosar är har man glömt bort vilka som ursprungligen förde kampen. Det var ju de som demonstrerade i New York, och det är fortfarande de som för kampen så det är dem vi ska hylla! Många trodde att bögjävlarna var emot Prideparaden men det är vi inte alls. Jag försvarar färgboorna som dansar till Kikki Danielsson. De kunde ha lite bättre musiksmak men jag försvarar dem. Vad jag inte gillar är fördumningen av bögkulturen.
Helena: I instruktionen inför paraden uppmanas man att tänka på att barn tittar och inte vara för naken. Varför det?! Det är ju karneval!
Petter: Man fortsätter att förhålla sig till sin sexualitet som till något fult, det blir övermaskuliniserat med tatueringar, steroider och piercing. Som en baklänges dragshow.
Helena: En dragkingshow.
Men när många politiska mål har nåtts för hbt-personer minskar kanske behovet av en särskild hbt-kultur? Kan man inte se det som något bra?
Petter: I London finns massor av subgrupperingar, man kan hitta allt, men det finns ingen sammanhållen hbt-kultur. Jag säger inte att det är bra, men så är det.
Helena: Jag har tänkt att det kanske inte behövs någon hbt-kultur, vi kan väl hänga med våra strejta polare. Jag tror att Stockholm är för litet för subkulturer även om det finns olika schatteringar. Om man vill göra en smal klubb för någon särskild musiksmak och samtidigt ha hbt-profil kommer det kanske 30 pers. Men samtidigt är sex viktigt, och man vill kunna gå ut inte bara för att dansa utan för att ragga också.
Petter: Om det behövs ställen att träffas på, och det gör det, så behövs en hbt-kultur.
Helena: Folk kommer ut tidigare i dag och formar sin identitet. De har en helt annan tillgång till hbt-världen genom internet. Medan jag tittade på "Lagens änglar" och otåligt väntade på den där bisexuella kyssen kan man nu hitta filmer hur lätt som helst.
Petter: Och jag satt med min video framför tv:n och så fort jag kände något som pirrade till (gör en gest mot maggropen) så tryckte jag på rec-knappen. Men nätet är kluvet, tycker jag. Visst är det toppen att man kan hitta varann och det går fort och allt det där, men det har samtidigt gjort homovärlden ännu mer uppdelad. Man fyller i formulär direkt, sorteras och vet sedan allt om dem man möter.
Helena: Fast det har hänt mycket. När jag gick på flatklubb första gången hade alla kort hår och skinnväst. Jag blev livrädd. Vi kom i kjol och handväska och jag tänkte aldrig, ALDRIG mer flatklubb! Nu några år senare ser man alla typer av brudar.
Petter: Man tror att man ska komma hem när man kommer ut, men så upptäcker man att det är hårt där ute.