Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Jag ramlar ner på marken. Skyddar kameran. Tror att jag skriker. Det tar slut i någon sekund.

Fotografen Alexander Mahmoud blev misshandlad under upploppen i Rinkeby i februari. Här skriver han om sina känslor för förorten och mötet med sin räddare.

Sitter i min lägenhet i Husby. Mitt liv brukar mest vara att vakna för sent, bli arg över att jag vaknat för sent, försöka jobba, inte kunna sova på kvällen. Läser på mobilen att det är bilbränder i Rinkeby. Ringer webbredaktionen på DN och frågar om jag ska åka dit. De säger att de ska återkomma. Åker dit ändå. Precis när jag parkerat vid torget så ringer redaktionen, de har pratat med polisen som sagt att det var lugnt i Rinkeby nu. Men det är det inte. Jag lägger på, går ut, mot torget. Någon ser att jag har en kamera.

•••

Jag har blivit slagen tidigare. Jag är bra på att förtränga allt.

•••

Min syrra såg mig stå med ryggen tryckt hårt mot ett stort träd. Fyra killar stod och slog mig, tuggade pallade äpplen. Spottade äppelkärnorna i mitt ansikte.

•••

Jag var full när jag var sjutton. Sa åt tre killar att inte förstöra en livboj när vi var vid stranden och festade. De slog, slog, slog, hårt, hårt, mot huvudet. Jag stod kvar, log snett. Bestämde att det rörde mig inte. De vände om, gick, då föll jag med ansiktet före mot marken. Vaknade upp på sjukhuset. De sa, drick inte på tre månader, du har skadat din hjärna.

Foto: Alexander Mahmoud

•••

Mamma suckade i köket, frågade när jag skulle skaffa ett riktigt jobb. Hon sa att hon kunde fixa ett jobb som jag kunde ha på sommaren och helger. Jag sa att jag ska bli fotograf och hon suckade igen. Jag fixade ihop 6000 kr, köpte en kamera. För mamma var det mycket pengar. Min plastpappa hade varit arbetslös ett tag, hon lyckades inte få upp sina 75 procent till heltid.

Det gjorde nog ont i mamma när jag lycklig kom hem med en asful, taskigt utskriven bild på ett eklöv och sa att detta är fotokonst.

Åkte till Hultsfredsfestivalen. Drack ändå. Fick en lång blackout efter ett par öl. Började fotografera istället.

•••

Jag står upp först. Böjer huvudet nedåt, kupar båda händerna runt kameran som hänger gömd under jackan. Alla slår mot huvudet, men jag skyddar bara kameran. Tänker att andra har haft det värre.

•••

Tänker på min bror.

•••

Han ringde mig mitt i natten, jag var inte där, jag var i Stockholm, jag sket i det där jobbet mamma kunde fixa till mig, jag flyttade till Stockholm, jag ringde mamma när jag inte hade pengar, jag började hälsa på mer sällan.

•••

Tänker på min bror.

•••

Jag var inte där när han blev misshandlad.

•••

Jag fortsätter ta slag.

•••

Foto:

Tänker att det är jobb. Kommer ihåg första gången jag jobbade. Pappa tittade på mig, jag var tolv, han sa, när du är här på restaurangen så är jag inte din pappa. Här är jag din chef. Pappa var också tolv när han började arbeta, med att knyta mattor för hand i Kairo.

•••

Mamma skaffade en ny, min plastpappa. Han jobbade hårt. Lärde mig jobba hårt. Jobbade med allt. Jobbade svart. När jag var liten fattade jag inte riktigt på vilket sätt folk mår dåligt. Jag trodde jag kunde hjälpa alla. Jag trodde han drack för att han var glad. Jag fattar nu att han drack för att han jobbade hårt, men fick mindre pengar än den som föddes här, försökte glömma det, gick och la sig, började om.

Han brukade åka till Norge, vara borta i månader. Det var bättre pengar där.

En dag kom han hem med tårar i ögonen. Han hade fallit tre meter ner från ett tak, på stål och bråte, skadade ryggen och huvudet. Han jobbade hårt. Jobbade med allt. Jobbade svart. Gick inte till sjukhuset.

•••

Jag ramlar ner på marken. Skyddar kameran. Tror att jag skriker. Det tar slut i någon sekund, jag vrider huvudet uppåt. Någon trycker ner sin fotsula, hårt mot mitt högra öga.

•••

Jag har alltid haft otur med mitt högra öga. Vi lekte ”Sagan om ringen” och trots att jag alltid ville vara Aragorn så var jag alltid Gimli, för att han är kort och tjock och ful. En pil träffade mig jämte ögat. Jag trodde jag hade blivit blind, sprang hem till mamma gråtandes. Hon sa att det går över, plastpappa tog fram vodka och hällde över ögat. Det gick över.

•••

Och nu tänker jag att jag blir blind. Jag skriker högt av smärta, slutar skydda min kamera, börjar skydda mitt ansikte. Kameran försvinner. Skriker för att jag är arg i stället.

•••

En tjej står plötsligt nära mig, skriker högt åt mig, gå hem, det är inte värt det. Gå hem. Går till min bil, vänder på vändplanen, kör ett par meter, bromsar hårt. Börjar skaka, ringer 112. De säger att de inte kan skicka någon.

•••

Jag kör snabbt. Det är rött vid varje trafikljus och jag kör mot rött varje gång. Som om någon säger till mig, om du stannar bilen nu kommer du att dö. Inte för att jag är rädd, det bara känns som en vetskap som ligger där. Ditt hjärta kommer att sluta slå.

Blir mer och mer arg. Kör förbi polisbilar och ambulanser som inte verkar ha så mycket att göra. Tänker att det bara är bra om jag blir stoppad av polisen nu. Kanske får jag hjälp då.

•••

Ringer DN igen. Vill bara säga att polisen ljuger när de säger att det är lugnt, men berättar först inte vad som egentligen hänt. Säger att jag inte har någon kamera kvar, att jag ser ut som skit. Röst på andra sidan ändras, blir vårdande, orolig. Jag bryter ihop, säger att det är mitt fel. Att det inte är något att oroa sig över. Det är mitt fel.

•••

Kommer till sjukhuset. Tar en nummerlapp. Inte gå före i kön. Går ut för att andas. Går in, missar mitt nummer när det ropas upp. Går ut igen, går mot parkeringen. Slår allt vad jag kan tre gånger i parkeringsskylten.

•••

När jag flyttade till Husby var jag lycklig. Det var sommar, jag fick en lägenhet trots betalningsanmärkningar. Hade flyttat runt överallt i Stockholm men Husby kändes som hemma.

•••

När jag faller mot marken så tänker jag bara på att folk kommer prata om de norra förorterna nu igen. Folk som aldrig har varit där. De kommer att få sina rasistiska idéer bekräftade.

•••

Jag skämdes först och sa att jag bodde i Kista till bekanta. Skämdes över att jag skämdes och började säga att jag bodde i Husby. Då började frågorna komma.

”Hur vågar du bo där?”

•••

Läkaren säger att jag klarade mig bra. Blir glad. Behöver göra kontroller då och då på vissa grejer. Två kolleger möter mig på sjukhuset. Jag skäms, säger att jag inte behöver hjälp, att det går bra. Men blir skjutsad. Får mat tillagad. Någon lägger en filt över mig. Mår dåligt för att jag blir omhändertagen. Man känner sig lycklig av det.

•••

Jag brukade hjälpa min plastpappa att söka jobb via Arbetsförmedlingen efter att han föll. Lyckades få till hans brytning. Han fick aldrig något jobb. Jag sökte minst hundra jobb via mail. Till slut hamnade han i Fas 3.

Foto: Alexander Mahmoud

Först var han arg när vi inte lyckades hitta jobb, men när Arbetsförmedlingen placerade honom i en samling där han satt och ritade träd, fick i grupp drömma om vad de ville bli när de blev ”stora”, så orkade han inte ens vara arg längre.

•••

Skoavtrycket i ansiktet sitter kvar i tio dagar. Hjärnan har nog inte läkt. Drömmer mardrömmar varje natt. Min mamma dör ett par nätter.

•••

Försöker att inte hamna i tankebanor av ånger, men jag frågar mig: varför gick du dit, varför gjorde du inte så i stället.

•••

En gång stod jag och väntade på nattbussen. Två personer stod och pratade högt bara några meter från mig om ”invandrare” som arbetade för dem, och hur bra det var med RUT- och ROT-avdragen. De delade upp vilka hushållssysslor arbetare från olika länder var bäst på. De tänkte att jag inte kunde svenska, eller så brydde de sig bara inte. Rasismen är väl inte dold längre. När bussen kom föll jag ner på knä och bad herrarna gå före en sådan som mig.

Då ångrade jag ingenting. Var glad i en vecka.

•••

Får reda på vem tjejen var som hjälpte mig under misshandeln. Chaimaa Hakam. Samtidigt som polisen berättade för mig att det var lugnt på Rinkebytorget, stod hon och vaktade sin butik i flera timmar. Andra butiker blev sönderslagna, rånade.

Nu sitter hon lugnt längst bak i butiken. Jag ger henne blommor, frågar om hon kommer ihåg mig. Hon säger att min pappa ringde dagen efter och tackade. Vi pratar länge, jag säger att jag funderar på att skriva om händelsen.

– Akta dig så att du inte får problem, säger hon.

Jag tänker att hon menar att det kanske drabbar mitt jobb.

– Alltså nej. Polisen kommer vara på dig. De gillar inte kritik.

•••

Börjar må bättre. Åker och hälsar på mina föräldrar. Dagen efter misshandeln sa mamma att jag ger henne mer huvudvärk än alla mina syskon tillsammans. Pappa sa att jag måste ringa försäkringsbolaget. Min plastpappa undrade om jag ska jobba i veckan.

Nu pratar de på ett annat sätt när jag träffar dem. De berättar om hur starka de var när de blev utsatta för övergrepp. Pappa berättar vad han gjorde när en nazist var på honom och mig när jag var liten. Han drog ut nazistens ögonbrynspiercing. Eller mamma, som berättar om när hon kom ensam till Sverige, fick två jobb på 70 timmar i veckan, trött men stark. De skrattar högt, länge, och stolt. Säger att jag också måste vara stark.

Grät de som jag gjorde?

•••

Många tankar som snurrar. Så fort någon frågar så säger jag snabbt att jag mår jättebra. Jag tror inte jag klarar en enda person till som är snäll mot mig. Varje gång tänker jag på dem som inte får hjälp.

Barnet som jag skulle fotografera och som inte längre orkar prata eller äta, för att pappan blev utvisad. Polisen höll fast pappan, barnet började slå sig själv. Polisen sa, se, vad ni gör mot ert barn.

Eller den papperslösa småbarnsmamman som Sverige inte vill ha, som satt och grät vid köksbordet och frågade mig om det var ekonomiskt värt att köpa en bordsjulgran för 49 kronor, så barnen kunde få en fin jul, i alla fall.

•••

Sitter i en fullsatt hörsal i Kista. Lyssnar på en debatt som Sveriges Radio arrangerar, om det dödliga våldet i Stockholms län. På väggen, en karta över Stockholm med prickar över var skjutningarna ägt rum. I salen, människor som drabbats själva, men som främst är goda förebilder, hjältar, med driv och förslag på lösningar.

Träffar Chaimaa av en slump i publiken. Hon har en sån utstrålning. Cool, självsäker. Stabil. Allt det jag vill vara.

– Det var en bra debatt. Men om inte politikerna börjar bry sig om oss kommer det bara bli fler prickar, säger hon. Om barnen som dör hade haft andra hudfärger och andra postnummer hade allt varit annorlunda. Då hade debatten hållits i Stadshuset.

Hon frågar hur det går med min text. Vi går till restaurangen där jag en gång köpte hundra stycken falafel billigt och lurade mina festgäster att jag fixat dem själv.

– När var det du ringde 112, frågar hon.

–  22.33.

–  Jag ringde 20.30 första gången. Polisen kom 23.40. De gled in på torget när det har lugnat sig, jag stod framför piketbussen, applåderade ironiskt åt dem. Frågade, vad gör ni här, festen har ju precis börjat?

De kom nästa dag istället, tre hundra fucking poliser. Gick runt på torget, hälsade på de äldre. Sen bad de snabbt om ursäkt, lovade att de skulle bli bättre. Som om vi skulle glömma gårdagen.

Vi äter upp, går ut i kylan. Hon blickar ut över Rinkebystråket, andas och ler med ögonen.

– Jag känner mig hemma här. Vet du, förr hängde jag på Stureplan. Sådana som du och jag, vi jobbar hårt, vi kan gå till East eller Spy Bar. Beställa dyraste cavan, musslorna, allt. Det är fett nice. Men om du inte är en stark individ känner du dig ändå obekväm. Redan i kön är det två hudfärger. Svarta. Vita. Jag gjorde allt för att passa in, pratade svenska perfekt, Den Fina Svenskan. Annorlunda smink, annorlunda parfym. Men jag mådde inte bra. Jag lekte med mig själv.

Vi står tysta ett tag.

Jag ber Chaimaa beskriva vad hon såg den kvällen.

–  Jag stod utanför min affär. Du var där borta. Jag hörde bara ”Han har en kamera”, det var det som triggade igång allting. De började putta dig, du gjorde motstånd. Du sa att du också bor här. Sen kom någon i hög fart, tacklade dig i ryggen. Jag hörde bara ett ljud, ett mjukt huvud mot marken. Sen sparkarna. Sen kom jag. Jag försöker alltid hoppa in och hjälpa folk. Jag skiter i hur det drabbar mig.

–  Jag visste att polisen inte skulle komma. Jag bara skrek åt dig att du måste härifrån, svimma inte, du har inte råd med det.

–  Om jag inte hade blivit misshandlad, hade medierna brytt sig?

– Det hade bara varit en notis. Så länge det enbart är vi i Rinkeby som drabbas, så kommer ingen av er i medierna att bry sig.

Vi kör runt lite. Hon ringer sina föräldrar, jag hälsar att det är mitt fel att hon inte är hemma. Jag börjar berätta om hur jag äntligen började känna mig hemma när jag flyttade till Husby. Hon avbryter mig.

– Vet du varför jag gillar Rinkeby? Om min pappa, Gud förbjude, skulle gå bort, så skulle alla beklaga, hjälpa mig, be för mig. Om jag hade bott i typ, Hammarby sjöstad, hade ingen brytt sig. Ingen hade kunnat min portkod. Vi håller upp dörren för varandra, men inne i stan stänger folk dörren efter sig. För att vara säkra på att den där blatten inte kommer in.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.