Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Alf Hornborg: Därför är det inte trovärdigt att påstå att världen blir bättre

Flickan framför tjurstatyn i New York har blivit en symbol för motståndet mot Wall Street.
Flickan framför tjurstatyn i New York har blivit en symbol för motståndet mot Wall Street. Foto: Mark Lennihan AP

Missnöjet med dagens politiska ledare bör inte avfärdas som okunnighet. Ekonomisk polarisering, förödande finanskriser och global uppvärmning visar att nyliberalismens hyllning till världshandelns välsignelser inte håller, skriver Alf Hornborg.

En gång för många år sedan, när jag som vanligt föreläste om de skriande orättvisorna i världen, räckte en man i publiken upp handen och fällde en kommentar som jag inte hade väntat mig. Jag hade med hjälp av nattliga satellitbilder och handelsstatistik visat att de lysande ansamlingarna av teknisk infrastruktur i USA, Europa och Japan var resultat av ojämna flöden av fysiska resurser, som inte syns om man som ekonomerna fokuserar enbart på flöden av pengar. Jag menade att det var de globala skillnaderna i pris på arbetstid, mark, energi och material som gjorde tillväxt möjlig i de rikare delarna av världssamhället. Världsmarknadens och pengarnas logik belönar en accelererande resursförbrukning med ständigt mera resurser att förbruka. Givetvis var mitt budskap att vi borde genomskåda pengarnas förmåga att osynliggöra exploateringen och därmed på något sätt verka för större global rättvisa.

Men mannen i publiken sade överraskande: ”Jag håller med dig om att det är så världen ser ut, men jag drar annorlunda slutsatser. Min slutsats är att jag är glad att jag föddes i Sverige.”

Hans kommentar framstod då för mig som hårresande, och jag har ofta nämnt händelsen som ett exempel på hur en och samma världsbild kan ge upphov till diametralt olika moraliska och politiska slutsatser. Jag såg den som en ytterlighetsposition som lätt kunde avfärdas och inte riktigt behövde tas på allvar. I dag har vi anledning att begrunda den med mycket större allvar.

Det är pengarnas nuvarande logik som är elefanten i rummet. Spelet om pengarna tvingar oss att välja mellan Världen och Nationen. Men även om vi har en tendens att glömma bort det, är det sist och slutligen människor som skriver spelreglerna.

Efter det amerikanska presidentvalet i höstas konstaterade den franske filosofen Bruno Latour i Le Monde att globaliseringens tid är förbi. Brexit och Trump visade att folkflertalet i just de länder som en gång lanserade den fria världsmarknaden nu ville dra sig ur den och återupprätta Nationen. Enligt Latour är utopin om Världen och utopin om Nationen lika verklighetsfrånvända. Att tro att det moderna konsumtionssamhället kan omfatta hela jordens befolkning är lika aningslöst som att förneka klimatförändring. Enligt Latour skulle situationen inte ha varit mycket bättre om Clinton hade segrat. Men något tredje alternativ till Nationen eller Världen lyckas han inte föreslå.

Är vi därmed tillbaka vid 1914, som markerade nationalismens våldsamma återkomst efter decennier av frihandel och globalisering? I trettio års tid skakades världen av kampen för nationella och etniska identiteter som tycktes erbjuda mera gemenskap och kollektiv substans än nischer på världsmarknaden. Måste vi ännu en gång välja mellan Nationen och Världen? Den som tror att valet är enkelt och självklart har inte förstått problematiken.

Globalisering ställs mot nationalism. Hillary Clinton representerade den socialliberala konsensus som likställer globalisering med global solidaritet. Hennes meningsfränder är i förkrossande majoritet bland politiker, journalister och akademiker. Carl Bildt skrev i Washington Post att Trumps valseger innebar ”Västerlandets slut”. Ett liknande tonläge återkommer bland flertalet politiker och opinionsbildare som har fått utrymme i medierna efter valet. I sin iver att ta avstånd från lågutbildade ”högerpopulister” har med några få undantag (däribland Göran Greider) även vänsteropinionen anslutit sig till liberalernas moraliserande försvar av frihandel. Tvärt emot vad all kritisk samhällsvetenskap har sagt under det senaste halvseklet har Västerlandets förhärskande världsbild plötsligt blivit oantastlig.

Men denna tilltro till världshandeln är påfallande aningslös. Det är numera välkänt att globaliseringen alstrar en ökande ojämlikhet såväl mellan som inom länder, en tilltagande finansiell instabilitet och sårbarhet och djupt oroande miljö- och klimatförändringar. Sedan 2015 äger 1 procent av världens befolkning mer än övriga 99 procent. Den exponentiellt ökande globala skuldbördan fördubblades mellan 2000 och 2012. Och att växthuseffekt, havsförsurning och artutrotning är minst sagt alarmerande torde inte ha undgått någon. Därmed verkligen inte sagt att Donald Trump skulle kunna lindra dessa problem, men det utbredda tvivlet på att världen är på rätt väg bör inte avfärdas som okunnighet. I skuggan av ekonomisk polarisering, förödande finanskriser och global uppvärmning är nyliberalismens hyllning till världshandelns välsignelser inte trovärdig. Under flera decennier av globalisering har klyftorna, skuldbördorna och koldioxidutsläppen skenat. Själva grundvalarna för det moderna samhället – pengarna och de fossila bränslena – har alltmer framstått som bubblor på väg att brista.

Men hyllningarna till business as usual pågår med oförminskad styrka. Näringslivets tankesmedjor vill få oss att tro att fortsatta satsningar på teknik och marknad kommer att lösa alla problem. ”Ekomodernisterna” vid Breakthrough Institute rekommenderar geo-engineering för att få bukt med klimatförändringen. Detta är om möjligt ännu mindre trovärdigt än uppgörelsen i Paris 2015 om framtida ”negativa utsläpp” med hjälp av koldioxidinfångning och lagring (CCS). Liksom den danske statistikern Björn Lomborg i en Cambridge-volym 2001 hävdade att hela miljöproblematiken var en gigantisk illusion försökte nyligen Johan Norberg med boken ”Framsteg” övertyga oss att världen trots allt går mot ljusare tider.

Mot detta står väl underbyggda uppgifter från forskning som visar att om de rikare ländernas livsstil kunde globaliseras så skulle det fordra fyra ytterligare jordklot, att den ekonomiska tillväxten blir alltmer materialintensiv och nu närmar sig sina fysiska gränser, att den redan har överskridit fyra av nio ”planetära gränser” för vad som är hållbart (bland vilka hör klimatförändring och artutrotning) samt att om utvecklingen fortsätter i samma riktning så kommer jordens befolkning om trettio år att behöva nästan tre gånger så mycket material som den förbrukar i dag. Enbart i Afrika beräknas befolkningen fyrdubblas (från en till fyra miljarder) inom 70 år.

Till dessa fysiska begränsningar kommer insikten, i finanskrisernas spår, att själva oljeutvinningen – och därmed merparten av produktion, transporter och världshandel – sist och slutligen vidmakthålls med lånade pengar, skapade av banker ur tomma intet, i en alltmer ofantlig och exponentiellt ökande skala. Självaste World Economic Forum angav härom året ett genomgripande finanssammanbrott som den mest oroande av alla globala risker. Som Andreas Cervenka har belyst i sin populära essäsamling ”Vad är pengar?”vilar vårt materiella välstånd ytterst på vår tilltro till pengarnas magi. Men som Kenneth Boulding sade, ”Den som tror på evig tillväxt är antingen en galning eller en ekonom.”

I detta planetära gungfly har bankchefernas löner mångdubblats medan en stigande andel av de rikare ländernas befolkning har upplevt nedläggningar, sjunkande reallöner och nedmonterade trygghetssystem. Pensionen har blivit ett hasardspel på finansmarknaden. För många svenskar är tandvård numera en lyx. Begreppet ”folkhem” tillhör ett avlägset förflutet. Det är inte förvånande att allt fler frågar sig gentemot vem deras valda politiker har sitt främsta ansvar.

I finanskrisernas, ojämlikhetens och klimatförändringens spår är det inte bara den nyliberala världsbilden som krackelerar, utan även den socialistiska visionen om ett rättvist globalt välfärdssamhälle. De progressiva och demokratiska värderingar som har drivit arbetarrörelsen, miljörörelsen och rörelser för mänskliga rättigheter är helt enkelt inte förenliga med pengarnas och världshandelns polariserande logik. Samtidigt är vänsterns benägenhet att avfärda nationella identiteter som högerpopulistiska konstruktioner inte bara kulturvetenskapligt aningslös, den står också i motsättning mot förväntningen att de rika genom högre beskattning ska visa solidaritet med sina mindre lyckligt lottade landsmän.

Det är inte längre trovärdigt när vi i den välbärgade medelklassen i Nord säger oss vilja verka för ökad global jämlikhet och hållbarhet, eftersom just den ekonomiska logik som möjliggör vår egen levnadsstandard obönhörligt ökar klyftorna och miljöförslitningen. Vi som anser oss vilja göra världen bättre tillhör dess tyngsta börda, men måste – som forna tiders slavägare och feodalherrar – upprätthålla vår moraliska identitet. Det är lika naivt att föreställa sig att det svenska folkflertalets välstånd under det gångna seklet inte skulle ha förutsatt gränser mot människor med global genomsnittsinkomst, som det är att tro att välståndet skulle kunna ha alstrats utan världshandel. Det är löneskillnaderna mellan européer och asiater som gör att européer kan konsumera så stora mängder asiatisk arbetstid. Men vill vi verkligen reducera vår konsumtion till en bråkdel, för att leva på global genomsnittsnivå? Vi har inga historiska exempel på att människor frivilligt har avstått från sina privilegier.

Det är förvisso inte klädsamt att vara pessimist. Att förneka undergångens tilltagande sannolikhet är kanske en mänsklig självbevarelsedrift. Dessvärre inträffar faktiskt större samhälleliga sammanbrott då och då genom historien. Vi skulle kunna lindra konsekvenserna av nästa sammanbrott om vi bättre förstod varför det äger rum.

Att som den fängslade marxisten Antonio Gramsci bejaka ett ”intellektets pessimism” men en ”viljans optimism” kan i dag innebära att skåda bortom det gigantiska och destruktiva brädspel som vi kallar världshandel – och de märkliga spelpjäser som vi kallar pengar. Det är pengarnas nuvarande logik som är elefanten i rummet. Spelet om pengarna tvingar oss att välja mellan Världen och Nationen. Men även om vi har en tendens att glömma bort det, är det sist och slutligen människor som skriver spelreglerna. Kanske kan vi med den insikten hitta en tredje väg.

Alf Hornborg

professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.