Har man blivit uppslukad en gång, finns suget kvar..
Aldrig har jag väl sett en litteraturpedagog arbeta så hårt på att döda läslust, som Lena Kjersén-Edman i hennes korståg mot Stephenie Meyers "Twilight"-kvartett. I tisdagens DN Kultur sammanfattar hon återigen sina argument varför Meyer är skräp och ifrågasätter alla dem som läser böckerna och gillar dem.
Jag sitter alldeles stilla och bara funderar. Jag trodde all läsning var bra läsning. Jag trodde särskilt att läsning av böcker som uppslukar en så totalt, som Stephenie Meyers böcker uppslukade mig och många andra, var bra läsning. För har man blivit uppslukad en gång, så vill man bli det igen, och söker vidare efter nästa bok att få drunkna i.
Från ett von oben-perspektiv kan man då förhoppningsvis följa läsaren från det mindre kvalitativa men ack så uppslukande, mot det mer kvalitativa och förhoppningsvis lika uppslukande.
Jag förstår därför inte detta idoga ifrågasättande av en serie böcker som så uppenbart skapar läslust och läsglädje hos så många. Är det inte det som är det fina med litteratur och som man vill uppmuntra?
Vad jag däremot har förstått, redan för länge sedan, är att Lena Kjersén-Edman inte fångats av sagan om Bella och Edward och att hon tycker att det finns böcker i samma gränsland som hon finner mycket mer kvalitativa och fångande. Vad jag däremot inte förstår är varför hon så envetet försöker få oss, som har fångats av Bella, att framstå och känna oss som mindre goda läsare. Det är för mig obegripligt.
Vad det borde ha stått på DN Kultur Barn/Ung är: "Stephenie Meyers böcker må kanske inte vara det bästa rent litterärt, med könsroller som bör ifrågasättas, men böckerna trollbinder och skapar läslust och ett sug efter mer. Så sätt dem i händerna på varenda fjortonårig tjej och följ sedan upp med annan litteratur som exempelvis Ann Meredith Pierce trilogi som inleds med 'Den fjortonde bruden'."
Då hade vi kunnat prata litteraturpedagogik.