Alla dessa dagar

När författaren Paul Auster intervjuades i DN i våras framkom det att han fått en egen dag hemma i Brooklyn. Den 21 februari är numera Paul Auster-dagen. Det ser ut som en tanke att datumet sammanfaller med FN:s internationella modersmålsdag.

Allt det här är väldigt tidstypiskt. På senare år har det ständigt dykt upp nya dagar med olika teman. Bara under våren har vi passerat uppkomlingar som Safer internet-dagen (7 februari), den feministiska Vaginadagen (11 mars) och Internationella Pi-dagen (14 mars).

Nu är vi framme vid Jordens dag - en global historia som grundades i USA på 1970-talet men som fått ett internationellt uppsving i takt med att miljöfrågorna klättrat på den politiska dagordningen. Årets tema är klimatförändringar. Och det ser sannerligen inte ljust ut. Men alla som gräver ner sig för djupt i det dystra läget kan söka tröst på Världsskrattdagen den 7 maj. Då vankas bland annat kollektiva asgarv i Rålambshovparken i Stockholm.

- Alla dessa dagar är ett tydligt symptom på det postmoderna, fragmentariska samhället, säger etnologen Agneta Lilja som skrivit boken "Sockrade hjärtan och godissugna spöken" om Alla hjärtans dag och halloween - två etnicitetsöverskridande seder, med katolskt respektive keltiskt ursprung, som slagit igenom först i modern tid med hjälp av amerikansk populärkultur, inhems­ka marknadskrafter och inspirerade svenska utbytesstudenter.

- Vi samlas inte längre runt de stora berättelserna och de religiösa symbolerna, fortsätter Agneta Lilja. I stället lyfter olika grupperingar fram sina särintressen, utan att bry sig nämnvärt om landsgränser. Det är ofta smalt, men samtidigt mer internationellt gångbart än många av våra traditionella högtider.

I teorin kan vem som helst instifta en egen temadag, utmaningen ligger i att nå ut med sitt budskap. Internet har underlättat för de mer obskyra infallen, men vägen till den breda massan går fortfarande via traditionella medier och kommersiella intressen. Det gäller att skräddarsy en säljande vinkel till landets journalister eller se till att dagen går hand i hand med näringslivet.

En av senare års temadagsentreprenörer är ljudkonstnären Staffan Mossenmark som på egen hand dragit i gång Mobilfria dagen (1 juni) - en antihändelse som numera omfattar samtliga EU-länder.

- Eftersom jag är konstnär utnyttjade jag mitt namn för att sprida budskapet i medierna, berättar han när jag ringer upp honom - på mobilen.

- Det här är inget konstprojekt, fortsätter han. Mobiltelefoni håller på att förändra vårt sätt att förhålla oss till det allmänna rummet. Det finns ett behov att värna tystnaden.

Varför valde du en särskild dag?
- Hade jag valt en hel månad hade ingen brytt sig. Nu blir det en anspråkslös uppmaning snarare än ett allmänt påbud. Jag ser det som en sorts folkbildning. Genom att fortsätta tjata, år efter år, hoppas jag till slut kunna ta mig in i almanackan. Nokia får akta sig.

Almanackan är givetvis en eftertraktad slutstation, men här stöter de flesta på patrull. Fram till 1970-talet bestämde Kungliga Vetenskapsakademien hur våra kalendrar skulle se ut. Sedan dess har det varit upp till de enskilda förlagen att välja och vraka i utbudet. Det finns dock en "gentlemannaöverenskommelse" att basen i almanackorna ska vara namnsdagarna och de kyrkliga dagarna från Svenska Akademiens namnlängdskommitté (2001). Därefter gör varje förlag vissa tillägg - exempelvis Alla hjärtans dag, Våffeldagen, några FN-dagar - men på det stora hela är de väldigt restriktiva.

- Vi sticker inte ut hakan med unika uppgifter, säger Claes Burde, grundare av Sveriges ledande almanacksproducent Burde förlag, på telefon från en terrass i Spanien. Om den ena intressegruppen får in sin dag vill ju även and­ra grupper vara med, och plötsligt är almanackan fylld med politiska och kommersiella intressen. Nej, någon ordning måste det vara.

Tongångarna går igen hos Burdes värsta konkurrent Almanacksförlaget. Men det finns kryphål, förutsatt att man lyckas lansera sin dag som "något för alla". Ta bara uppkomlingen Kanelbullens dag (4 oktober) som på kort tid fått stort genomslag. Mycket tack vare flitig mediebevakning, men kanske främst för att kanelbullarna lyckats kvala in i många almanackor (dock inte hos Burde) efter att företrädarna lagt fram en beställd undersökning som visade att en stor del av svenska folket redan kände till dagen.

Spåren leder tillbaka till Kaeth Gardestedt, projektansvarig för Hembakningsrådet som drivs med pengar från socker-, mjöl- och jästindustrierna. För sju år sedan fick hon i uppdrag att hitta på något skojigt till rådets 40-års jubileum. Nu är hon general för Kanelbullens dag. Ni kommer snart att förstå varför. När jag ringer upp henne sitter hon i bilen mellan två möten. Det här är hennes öppningsreplik:

- Jag ville att Hembakningsrådet skulle lanseras över hela Sverige, och hur gör man det? Jo, med ett bakverk! Och vad är det svenskaste av alla bakverk? Jo, kanelbullen! Om du tänker "kanelbulle" är jag säker på att du får ett alldeles speciellt ljus i ögonen. Plötsligt är du barn igen, och du kommer hem från skolan och det luktar kanelbulle, och i köket står din mamma eller mormor med ett varmt leende. Kanelbullen är de goda tankarnas bakverk!

I likhet med Alla hjärtans dag och halloween har Kanelbullens dag kritiserats för att vara ett kommersiellt jippo. Kaeth Gardestedt är därför noga med att påpeka att den enda sponsringen är hennes eget arvode. Receptet bakom framgången är ihärdig lobbying. Året runt jobbar hon aktivt med att sälja in bulldagen till medierna, reklambyråer, stora företag, dagis, pensionärshem och hemkunskapslärare. I fjol ökade trycket ytterligare när Bageriförbundet sjösatte en egen jättekampanj. Gardestedt är tacksam för gratisreklamen men samtidigt lite sur för att de skrev att bagarna hade de bästa bullarna. Hon företräder, trots allt, Hembakningsrådet.

- Almanackan är viktig för Kanelbullens dags fortlevnad, men jag tycker att det är bra att förlagen inte tar in vad som helst, säger hon. Det finns för många obskyra dagar. Jag är själv ordförande för Litteraturens vänner i Skåne, och även om det är många författare som jag vill lyfta fram bör de inte ha var sin dag i almanackan.

Så, riskerar våra traditionella högtidsdagar att bli utkonkurrerade? Etnologen Agneta Lilja svarar nej. Människan behöver dela in tiden i vettiga avsnitt och utan rutiner skulle hon känna sig vilsen. Därför består de kyrkliga dagarna, även om deras ursprungliga innehåll kan gå majoriteten av befolkningen förbi. Dessutom har många av dem en egenskap som uppkomlingarna bara kan drömma om - de är röda.

Trots att vem som helst kan instifta en egen dag har riksdagen fortfarande makten över vår ledighet. Redan på 1700-talet genomfördes "den stora helgdöden" när staten rensade bland de röda dagarna som en direkt konsekvens av industrialismen. Av samma anledning blev vissa högtider rörliga - som midsommardagen och alla helgons dag - under 1950-talet. Och häromåret flyttades den röda märkningen från annandag pingst till Sveriges nationaldag (6 juni). En manöver som gick så snabbt att de stora almanacksförlagen inte ens hann med i vändningen.

- Men jag tror inte att det kommer att innebära ett ökat firande, påpekar Agneta Lilja. Svenskarna har inget behov av att vifta med flaggor. Vi kan inte hänvisa till förtryck, frigörelse eller ockupation. Men det är ju skönt att vara ledig &

Liljas tes bekräftas i diverse chattforum på nätet. Det tycks rent av som om den tidigare obskyra Fruktens dag är på väg mot ett uppsving, just för att den krockar med Sveriges nationaldag. I dessa kolhydratsfientliga tider verkar det vara mer tilltalande att tugga frukt på den lediga dagen än att brösta upp sig som svensk.

Och därmed är vi tillbaka där vi började. Det har blivit så många olika temadagar att de - precis som i Paul Auster-fallet - ofta konkurrerar om samma datum. Ett tacksamt exempel är den 25 maj då klassikern Kristi himmelsfärdsdag fått sällskap av Handduksdagen - en sorgemanifestation till minnet av den brittiske författaren Douglas Adams. Folk runt hela jordklotet bär omkring på handdukar, vilket enligt Adams bok "Liftarens guide till Galaxen" är det viktigaste bagaget om man plötsligt skulle bli uppbeamad i ett rymdskepp.

Andra kommande krockar är Mjölens dag och Mobilfria dagen (1 juni), Djurens dag och Kanelbullens dag (4 oktober), samt Världsdagen mot kvinnovåld och En köpfri dag (25 november), varav den sista blir en intressant dragkamp mellan FN:s storslagna visioner och den kanadensiska organisationen Adbusters gräsrotsprotester mot konsumtionssamhället.

Å andra sidan, det är svårt att inte krocka med FN. Vid det här laget har de skaffat sig så många internationella dagar efter tillkomsten av olika dokument, konventioner och historiska händelser - närmare 70 stycken - att FN till och med kolliderar med FN. Den 21 mars stod vi till exempel inför valet att antingen hedra världspoesin eller avskaffandet av rasdiskriminering. Eller ta den 21 november, då två av de mer lågprofilierade FN-dagarna - Världsdagen för tv och Filosofidagen - måste brottas med varandra.

- Det finns förstås en risk att det blir så många FN-dagar att de tar ut varand­ra, men datumen är ett viktigt verktyg i det internationella påverkansarbetet, säger Pekka Johansson, pressekreterare på Svenska FN-förbundet.

Hur då?
- Generalsekreteraren kommer ofta med ett utspel i samband med varje datum, både mot medlemsländer och mot andra nationer som måste jobba med den aktuella frågan. Dessutom ger datumen draghjälp åt folkliga organisationer och det blir ett naturligt tillfälle för medierna att uppmärksamma de stora problemen ute i världen.

Svenska FN-förbundet väljer själva ut en handfull datum som prioriteras i deras verksamhet, däribland Internationella kvinnodagen (8 mars), Världsmiljödagen (5 juni), Världsaidsdagen (1 december) och Mänskliga rättigheters dag (10 december).

- Men man måste ha kul också, påpekar Pekka Johansson. I höstas passade vi på att ha kalas här på FN-förbundet när det drog ihop sig till Kanelbullens dag. Det var gott.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut