Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Allt fler vill ta plats i kulturen

Kulturarbetarna blir fler. När ny teknik sänker trösklarna till den kulturella skaparverkstan är det många som känner sig kallade. Men det innebär också ökad konkurrens.
Kulturarbetarna blir fler. När ny teknik sänker trösklarna till den kulturella skaparverkstan är det många som känner sig kallade. Men det innebär också ökad konkurrens. Foto: Natallia Khlapushyna/Alamy

Författarna blir fler, musikerna blir fler och konst­närerna blir fler. Men frågan är om det finns rum för alla.

Förr användes ibland beteckningen 3.000-klubben om de etablerade författare som vartannat år levererade en välskriven och omtyckt roman som sålde i cirka 3.000 exemplar och genererade en godtagbar vinst åt förlaget. I dag är det få författare som kommer upp i den upplagan. Däremot har antalet utgivna böcker och verksamma författare skjutit i höjden och 3 000-klubben skulle egentligen passa bättre som beteckning på Författarförbundet. Den sista mars i år meddelade Författarförbundets ordförande att organisationen för första gången passerat 3.000 medlemmar. På tio år har förbundet ökat sitt medlemsantal med 24 procent.

Författarna är inte ensamma om att föröka sig. En ännu kraftigare befolkningstillväxt sker i musikbranschen, där antalet anslutna i Stim på tio år har stigit från 48.000 till 78.000 – en ökning med över 60 procent. Antalet upphovspersoner som får mer än 100.000 kronor per år från Stim har vuxit med 12 procent sedan 2011.

– Det har på kort tid ökat nästan lavinartat. Sedan kan man förstås ställa sig frågan i vilken mån det avspeglar professionellt musik­skapande. Men som trend är den alldeles otroligt tydlig, säger Kjell-Åke Hamrén, ordförande i Stims styrelse.

Sett till att musikbranschen under samma tioårsperiod har genomgått sin värsta strukturkris någonsin ter sig ökningen smått otrolig. Enligt Kjell-Åke Hamrén är en viktig förklaring att den tekniska utvecklingen har sänkt tröskeln för att kunna producera musik på egen hand.

– Tittar man på Sverige före kriget så var musik något exklusivt som få kunde syssla med. Det kostade väldigt mycket att producera musik som kunde spelas in. I dag har produktionsmedlen övergått till den enskilde, för att låna ett marxistiskt uttryck. Alla som har en dator, bredband och programvara kan med inte alltför mycket jobb lära sig att skapa musik, säger han.

Kjell-Åke Hamrén. Foto: Rickard Eriksson

Exakt hur mycket antalet kultur­arbetare har ökat finns det ingen statistik på. Statliga utredningar har gått bet på att besvara frågan i 40 års tid. Inte ens Konstnärsnämnden, den myndighet som i samarbete med SCB har ägnat mest energi åt saken, vet i dag säkert hur många konstnärer som finns inom de olika konstområdena. Svårigheten är delvis ett definitionsproblem, förklarar utredaren Stefan Ahlenius på Konstnärsnämnden i ett mejl: ”Ska man räkna endast professionella konstnärer eller alla som själva definierar sig som konstnärer?” Och vilka konstområden ska räknas? Ingår medier i bred bemärkelse eller räknas enbart den statliga kulturpolitikens områden bild/form, musik, teater, dans och film?

Ytterligare en komplikation är att vissa konstområden har upphovsmän och utövare medan andra endast har upphovsmän.

– Man får försöka göra en bedömning och uppskattning. Konstnärsnämnden är för tillfället inte inne i en process med att ta fram en sådan beräkning, men troligt är ändå, över ett par decennier, att samtliga konstområden har något fler aktiva konstnärer, fortsätter han.

I den statliga utredningen Arbete åt konstnärer (SOU 1997:83) bedömdes att det då fanns 25.000 yrkesverksamma konstnärer och att antalet hade ökat stadigt de senaste 20 åren. Andra källor nämner 40.000 yrkesverksamma medan SCB år 2008 räknade med att kultur- och mediebranscherna sysselsätter 84.000 personer.

En annan indikator på förändringen av antalet kulturarbetare är hur många studenter som tar en konstnärlig examen, och där finns en tydlig trend. Från 2008/2009 till 2012/2013 ökade antalet konstnärliga examina från 315 per år till 929 per år, vilket är en tredubbling.

Ulrica Källén Lörelius. Foto: Johan Olsson

– Jag vet att fler och fler utbildar sig inom området, eller i alla fall vill skaffa sig en kulturutbildning. Det är fler sökanden till konstnärliga högskolor, och gymnasieutbildningar med estetisk inriktning och medieinriktning ökade åtminstone för några år sedan, säger Ulrica Källén Lörelius, verksamhetsledare på Klys, som samordnar de konstnärliga medlemsorganisationerna.

Även hon ser teknisk utveckling och digitalisering som en viktig förklaring till att kulturarbetarna blir fler. Skivbolaget eller förläggaren är inte lika nödvändig i dag när nätet öppnat kanalerna till offentligheten. Men att kulturskaparnas skara växer betyder inte att resurserna till kulturen ökar i samma omfattning.

– Konkurrensen blir hårdare och hårdare och villkoren tuffare. Fler måste frilansa och arbeta i projekt. Jättemånga kulturskapare inom våra organisationer tvingas i dag försörja sig med kompletteringsjobb, som taxichaufför eller lärare. Och det som ofta händer är att kompletteringsjobbet tar mer och mer tid från det konstnärliga yrket och att kulturskaparen till slut lämnar branschen helt, säger hon.

Även på Kulturrådet, som fördelar statens bidrag till den fria sektorn i kulturlivet, finns en bild av att kulturutövarna blir fler. Söktrycket ökar år för år.

– Ansökningarna inom teater, dans och musik har definitivt ökat under senare år, men också över en tioårsperiod. Ganska kraftfullt inom särskilt dans och musik, från 2005 till 2014 har ansökningarna på dansområdet ökat med 100 procent. Men min bedömning är att det ökar inom det flesta områden. Vi har svårt att hålla jämna steg med efterfrågan och ser väldigt stora behov för att möta den spännande utveckling som sker, säger Mika Romanus, enhetschef på Kulturrådet.

Med andra ord ska allt fler kulturarbetare vara med och dela på samma kaka, vilket leder till att många blir utan. Samtidigt har de fasta tjänsterna under lång tid minskat medan egenföretagarna blir fler. Kulturprekariatet växer.

Mika Romanus. Foto: Jonas Hallqvist

I utredningen Kultur Sverige 2009 tar utredaren Anders Forsman upp två skäl till att allt fler kulturarbetare i dag måste ta ”brödjobb” för att överleva. Det ena är samhällsekonomiskt och kallas ibland Baumoleffekten, eller tjänstedilemmat, efter den amerikanske nationalekonomen William Baumol.

Han fick i uppdrag att analysera orsakerna till att teatrarna på Broadway drog på sig allt högre kostnader. Förklaringen var att skådespelare, musiker och dansare skulle ha en rimlig löne­utveckling jämfört med bilarbetarna i Detroit, som med hjälp av teknisk utveckling kontinuerligt kunde producera allt fler bilar per timme. Eftersom liknande produktivitetsökningar inte är möjliga inom kulturområdet (och andra utbildnings- och arbetsintensiva yrkes­fält som till exempel vård, skola och omsorg) blir kultur relativt sett dyrare i takt med att industrisektorn höjer sin produktivitet: ”William Baumols klassiska exempel är en stråkkvintett av Haydn, som normalt tar en timme att framföra. Varje försök att höja produktiviteten, det vill säga öka tempot och spela kvintetten på allt kortare tid, skulle mötas med förstämning av kritiker och åhörare.”

Den andra orsaken Anders Forsman tar upp är de konstnärliga högskoleutbildningarnas kraftiga utbyggnad alltsedan 1960-talet. Staten och andra offentliga instanser avsätter stora resurser för att utbilda kulturskapare samtidigt som antalet fasta tjänster vid kulturinstitu­tionerna minskar. Det skapar ett överutbud av välutbildade konstnärer.

Tendensen är liknande i mediebranschen. I en krönika i Medievärlden ifrågasatte nyligen Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling att samhället just nu utbildar 1.880 nya journalister samtidigt som journalistjobben försvinner.

För några år sedan avslöjade SVT:s ”Uppdrag granskning” att Läkarförbundet under 1990-talet bedrev en framgångsrik kampanj för att minska antalet platser på läkar­utbildningen, vilket sannolikt har bidragit till läkarlönernas gynnsamma utveckling. Klys känner inte till att något av deras medlemsförbund aktivt skulle ha drivit en liknande linje, det vill säga en minskning av antalet platser på konstnärliga utbildningar.

– Jag tror nog att våra medlemsorganisationer kan tycka lite olika i den frågan. Men Klys förespråkar inte aktivt att antalet platser ska skäras ned. Att samhället får fler utbildade kulturskapare är positivt. Det viktigaste för oss är snarare att regeringen genomför nödvändiga reformer så att de som kommer ut på arbetsmarknaden efter en konstnärlig utbildning får bättre villkor. Det är grundförutsättningen för en självständig och fri konstnärskår, säger Ulrica Källén Lörelius.

Kulturarbete. Läs mer

• ”Hur kan en bransch med löpande redaktionella nedskärningar i tvåsiffriga procenttal, ha 1.880 studenter i pipeline”, skrev Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling i en krönika i Medievärlden 1 april.

• ”Kommer mediemogulerna att överta inte bara kulturområdetutan även den konstnärliga världen? Det skulle kanske inte”, skriver Anders Forsman i utredningen Kultur Sverige 2009.