- Det blir inte bättre än så här!
Punkfarfar Dennis Lyxzén sticker in huvudet i studion Second Home vid kajen i centrala Umeå. Bakom mixerbordet sitter två brödrapar från Vindeln och lägger sista handen på sin debut-ep. I högtalarna dånar den kommande singeln "Arrest me ´til it hurts".
Det låter som ett lika lyckat som oväntat samarbete mellan D´Angelo och The Band. Falsettsång och dansant soul blandas med banjo och slidegitarr. "I wanna sing hallelujah!" förkunnar sångaren Peder Stenberg i den trallvänliga refrängen. Man tror på varje ord. Det är en sådan låt.
- Ni får tolka det som ni vill, fortsätter Lyxzén och avfyrar ett finurligt leende när han kliver in i studion. Antingen är det här så bra att det helt enkelt inte kan bli bättre. Eller så kan ni inte åstadkomma mer än så här. Hur som helst tänker jag sno er producent.
Sagt och gjort, Dennis Lyxzén försvinner i väg med producenten och banjovirtuosen Måns Lundberg för att repa med bandet The (International) Noice Conspiracy. På det sättet är det en typisk dag i Second Home. Även om musikerna i Umeå inte längre skriker sig lika hesa som under den blomstrande hardcorescenen på 90-talet går artisterna fortfarande ut och in i varandras projekt likt underbetalda konsulter.
Denna kreativa inavel är ett slags grundstomme i stadens självförsörjande musikliv som på senare år gjort nationellt väsen av sig tack vare namn som Isolation Years, The Perishers, David Sandström och Lisa Miskovsky.
Deportees är inget undantag. Bröderna Peder och Anders Stenberg och Jonas och Mattias Lidström var tidigare inblandade i Dennis Lyxzéns soloprojekt The Lost Patrol där även fröken Miskovsky fanns med på ett hörn. Innan dess spelade de i soulbandet Bittersweet, som ursprungligen lirade alternativ rock i hardcorescenens utkanter. Numera backas de upp av trummisen Tomas Hedlund (The Perishers, Cult of Luna, Falling Down) och ovan nämnda gitarrist Måns Lundberg (Falling Down, The Perishers, Lost Patrol). Ja, som ni förstår är familjeträden ganska snåriga i den här stan.
- Du får se upp, det droppar vatten från taket, säger Peder Stenberg och slår sig ned i en soffa som sett sina bästa dagar.
Lillebrorsan Anders drar sig undan och börjar lägga bekanta toner på elgitarren. Nästa sång är hämtad från bandets tvåspårsdemo som knockade såväl mig som stora delar av den svenska musikbranschen i slutet av förra året. Deportees har lyckats skriva en handfull poplåtar med vitt skilda influenser men sammansvetsade av en alldeles egen ton. Det är ovanligt.
- Vi har spelat i motvind i ett decennium och plötsligt lossnade allt på en dag. Vi fattade absolut ingenting. När vi skrev de första låtarna lät de väldigt konstiga i våra öron, minns Peder Stenberg.
Redan dagen efter det första demoutskicket uppstod ett budgivningskrig som ledde till att musikförlaget EMI och skivbolaget Dolores - en underetikett till den multinationella jätten Virgin - sajnade det nystartade bandet efter att ha hört en av deras låtar i telefon. Sedan dess har höga chefer i både England och Frankrike visat intresse för Deportees. Vidare rapporterar förlaget EMI om generösa superlativer från flera stora bolag i USA. Själva sitter bröderna kvar i Umeå och försöker hålla fötterna på jorden.
Det är lättare sagt än gjort. Deras första riktiga spelning var i samband med utdelningen av Nöjesguidens Stockholmspris och mediefolket började omedelbart mumla om "The Band för 2000-talet". Kort därefter tog Killinggänget pengar ur egen ficka för att flyga ned norrlänningarna till "Fyra nyanser av brunt"-efterfesten i Stockholm. Du behöver inte ha examen i psykologi för att förstå att den här sortens hajp kan slå bakut.
Klottret på dörren till replokalen vittnar emellertid om andra tider. "Bitterskit" och "Här repar Umeås sämsta band" är glåpord från när Bittersweets soulövningar väckte ont blod bland de politiska hardcorebanden. Tydliga influenser som Prince, The Neptunes och D´Angelo lever vidare i Deportees, men nu är även Dixie Chicks, Alison Krauss och Kenny Rogers inbjudna till replokalen.
- Bittersweet strävade efter att spela modern r´n´b så att det lät "på riktigt", men vi tillförde egentligen inget eget, minns Peder Stenberg. Nu vill vi bort från det där krampaktiga och vördnadsfulla förhållningssättet till musikhistorien. Det handlar om att sikta för högt och vilja för mycket, helt utan garderingar.
- Soul och country ligger ju väldigt nära varandra på det sättet, fortsätter han. Ta bara R Kellys "I believe I can fly". Här har vi en vitklädd snubbe som står på ett berg och sjunger världens smörigaste refräng. Och plötsligt upptäckte vi att det finns en hel stad i amerikanska Södern där de beter sig likadant. Det är så underbart avväpnande. Vi har ingenting för indieåterhållsamhet. Alla medel är tillåtna, utom möjligtvis panflöjt. Vi snackar tonartshöjningar och hela köret. Nu jävlar släpper vi sargen, liksom.