Kultur & Nöje

Alltid på jakt efter stil

Susanne Ljung.
Susanne Ljung. Foto: Magnus Hallgren

Med knivskarp blick synar modejournalisten Susanne Ljung samtiden i sömmarna. Hennes eleganta bildning och berättarlust borde ha gjort henne till en ännu större ikon, tycker DN:s Åsa Beckman som har träffat henne.

Foto: Magnus HallgrenI en studio på Kungsholmen står Susanne Ljung i hörlurar. Hon vaggar lite lätt, som om hon har en egen rytm i kroppen.

– Välkommen till ”Stil” – jag heter Susanne Ljung.

Den här gången ska hon för radiolyssnarna berätta om Miles Davis, en av tidernas mest mytomspunna jazzmusiker som därtill hade en spektakulär garderob. Hon beskriver honom som en ”lirare” som redan som 11-årig hade grå dubbelknäppt kostym, gulrandig skjorta, snygga boots och cool keps.

Plötsligt ropar hon till oss i kontrollrummet.

– Jäklar, jag glömde kolla det där med sandpappret – är ettan det grövsta?

Vi snabbkollar i mobilerna. Jodå, det är rätt och hon fortsätter: ”Han hade en mycket speciell röst, het och sträv som ettans sandpapper”.

Jag har alltid varit nyfiken på Susanne Ljung, som jag följt genom tidningar och magasin i över trettio år. Tillsammans med skribenter som Andres Lokko och Jan Gradvall tog hon den populärkulturella världen till Sverige på 80-talet. De gjorde tillvaron större. Och när sedan världen genom nätet kom närmare fortsatte de att hitta kvaliteten i det enorma utbudet.

Susanne Ljungs förmåga att analysera tidens tecken är fenomenal. Ändå har hon inte ikoniserats som Gradvall och Lokko. De är ständiga referenspunkter och deras artiklar har getts ut i bokform. Vad beror det på? Och vad driver henne?

Den här helgen har vårsäsongen av ”Stil” dragit igång, P1-programmet som utifrån mode, smink och accessoarer beskriver olika tiders idéer och föreställningar. Där närstuderas James Deans t-shirtar, Angela Merkels kavajer och Serena Williams sportkollektion. Det finns många som ägnar sig åt mode eller musik eller film, men här har Susanne Ljung kunnat utveckla ett encyklopediskt kunnande.

Foto: Magnus HallgrenI dag är ”Stil” ett älskat samtidsuniversitet.

– Vi i redaktionen träffas två gånger i veckan, säger hon när vi ses över en röding med pumpasalsa. Däremellan läser jag, massor, och skriver manus och prator. Jag är hela tiden på jakt efter roliga detaljer som kastar nytt ljus över något känt fenomen. Jag älskar att gräva fram något som inte är så berättat.

– Jag hatar babbel, säger hon med spetsig röst och man hör att hon verkligen gör det.

Själv har hon ett gracilt sätt att framföra vetande, tryfferat med små komiska knorrar och kärleksfulla ironier. Programmet om Miles Davis fick heta ”Miles Davis – jazzens stilsäkra surpuppa”.

– Den rubriken var jag nöjd med, säger hon belåtet.

Susanne Ljung växte upp i Mälarhöjden, ”innan det blev fint”. Hennes föräldrar var tonåringar när hon föddes, 17 och 18 år gamla, så de bodde kvar hos sina respektive familjer. Susannes fasta plats blev farföräldrarna villa med pappa, och på helgerna hälsade de på i mammas familj.

– När jag började skolan insåg alla att det behövdes lite ordning och reda, så det fixades fram ett lån så att mina föräldrar kunde köpa ett hus i Fruängen.

Hur skulle du klassbestämma dig?

– Som en mix. Farfar var snickare, men morfar disponent, så mamma kom från en lite flottare familj. Men alla, i båda familjerna, var hängivna socialdemokrater. Morfar bodde i Bromma, som var en socialdemokratisk drömförort där man skulle ha senaste bilmodellen och barn i matchande outfits.

Hennes pappa kom att arbeta med tungtransporter och mamman blev kontorist på SE-Banken.

I dag är båda föräldrarna döda, de blev 63 och 71 år, och hon har inga syskon. Så det är bara jag kvar, säger hon, och fortsätter: Man tror att det ska vara det mest fruktansvärda, vilket det också är. Men när det väl hänt kan det också finnas en sorts konstig lättnad.

– Jag kan göra vad jag vill, tar inte hand om någon. Och jag har verkligen förstått att det gäller att leva.

Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren.

I början av 80-talet började Susanne Ljung skriva i musiktidningen Schlager. Hon plockades så småningom över till Expressen där hon under flera år gjorde musiksidor för att sedan fortsätta frilansa för Vecko-Revyn, Slitz, Intrig, radio och tv. Under fyra år i slutet av 90-talet var hon chefredaktör för Damernas Värld.

Men allt började alltså med musiken. Den präglades just då av artister som excellerade i image, som Boy George och Duran Duran, av new wave och new romantics.

– Jag ville veta de uttryckte med kläder och attiraljer. Och vad i deras uppenbarelse slog an hos publiken? Börjar man tänka så vecklar en hel värld ut sig.

Det blev helt enkelt roligare att göra intervjuer om garderober än om musik, säger hon.

Så har det fortsatt. Hon vill veta hur kläder samspelar med tiden. I dag spanar hon i filmer, tv-serier och böcker, är besatt av magasin men läser lika mycket politik och historia. Hon säger att internationella ekonomisidor är en guldgruva för den som vill förstå vilka krafter som ligger bakom modet och modets ikoner.

– Hela modevärlden är uppdelad i två jättelika konglomerat som leds av mäktiga män, Kering med flaggskeppet Gucci och LVMH med Dior. Vad de gör påverkar hela världens stil. Enskilda designers har mycket begränsat inflytande. Så om du vill veta mer om förutsättningarna för att skapa vasst mode: follow the money.

När man talar med Susanne Ljung får man för sig att hon ständigt noterar. Att hon överallt där hon rör sig, i gatuvimlet, på tunnelbanan, på Hemköp studerar vad vi uttrycker. (Om ni nu undrar om man tänker en extra gång på vad man sätter på sig när man träffar henne är svaret ja).

Varifrån kommer den här lusten att se?

– Vet inte, jag vet bara att den fanns redan när jag var barn. Jag hade liksom alltid antennerna ute! När jag var 11–12 år började jag köpa engelska modemagasin och poptidningar. På mitt flickrum rattade jag alltid in Radio Luxemburg. Jag lärde mig därför engelska tidigt och fick koll på ny musik långt innan den spelades på svensk radio.

Och så tvingade hon med sina föräldrar på olika resor som hon planerat.

Jag fick inblick i en helt annan värld där klasskompisarna hade tiorummare på Strandvägen. Sånt hade jag aldrig sett. Jag minns att jag tänkte, aha, så här kan man alltså ha det!

Foto: Magnus Hallgren– När jag var tolv var jag i London första gången och jag visste exakt vilka kvarter och affärer jag ville till. Och vad jag skulle köpa med mig hem. Det finns ett fotografi där jag står med utsvängda jeans och tight t-shirt och David Bowies ”Aladdin Sane” i famnen. Året är 1973. Den plattan fick mig att börja lyssna på låtar som inte direkt satt som en smäck. Det var en sorts startpunkt.

Några år senare var familjen tillbaka i teckenmetropolen London. Då hade punkvågen startat.

– Jag drog med mig mina föräldrar till Marquee Club och lyssnade på något stökigt band. Mamma, som alltid var tjusigt klädd, hade vit byxkostym, rosettknytblus, guldarmband och platinablont hår i hästsvans. Jag hade faktiskt inget emot att göra saker med dem, jag skämdes aldrig.

Hade det var annorlunda om du haft syskon?

– Absolut, ensambarn blir gärna lillgamla, säger hon.

Jag frågar om hon tror att personer med mer diffus klassbakgrund, som hon själv, blir mer intresserade av sociala koder. Just för att man inte lärt sig dem som liten?

– Ja, det tror jag. Jag präglades nog mycket av att jag bytte från Fruängens skola till Ahlströmska på Östermalm, som då var en liten experimentskola. Jag fick inblick i en helt annan värld där klasskompisarna hade tiorummare på Strandvägen. Sånt hade jag aldrig sett. Jag minns att jag tänkte, aha, så här kan man alltså ha det!

Hon vill inte bo så, men vill ha några av sakerna. Skor. Örhängen. Halsband. Parfymer. Airen runt dem.

I dag är det allt färre som gör en speciellt stor sak av skillnaden mellan så kallad högkultur och populärkultur. Det är kort sagt kultur. Men när Susanne Ljung på 80-talet började följa sina fascinationer var det annorlunda. Popmusik kunde vara någorlunda OK. Men när det kopplades till mode? Och till konsumtion?!

Klart lågstatus.

Var du aldrig stressad över att det du skrev om inte ansågs fint?

– Faktiskt aldrig. Jag var så fast förvissad om jag att visste vilka tidsfenomen som var intressanta.

Det låter som att du startat med nästan komiskt god självkänsla.

– Både ja och nej. Privat kan jag vara försiktig, jag vill helst bara sitta i ett hörn av ett rum. Men när jag jobbar, om jag till exempel ska backstage, då kopplar jag på något annat, då är det bara: undan! Jag ska ha den här intervjun!

Du gjorde populärkulturen bildad, tillsammans med bland annat Andres Lokko och Jan Gradvall, men du ikoniseras inte på samma sätt. Stör du dig på det?

– Nja, men jag har väl ibland tänkt på skillnaden mellan oss. De skriver ofta i jag-form; jag träffade, jag upplevde, jag läste … De har cementerat sin mediepersona. Jag använder sällan mig själv som katalysator för att berätta om en idé eller ett fenomen. Jag säger sällan jag, jag säger alltid vi. Det tror jag är en förklaring.Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren.

– Men det är klart, ibland tänker jag, det var ett jäkla tjatande om de där snubbarna hit och dit. Hade jag inte haft ”Stil” hade det varit annorlunda, men jag är så otroligt nöjd och glad över att ha ett forum där jag kan proppa ner allt. Det gör mig mindre stridsberedd. Det var ju också lite otippat att radio skulle bli så populärt som det just nu är.

När hon säger det där med jag:et och vi:et är det som att en pollett ramlar ner hos mig. En så otroligt liten men betydelsebärande skillnad! I dag säger alla möjliga skribenter ”jag”, i artiklar eller sociala medier, men inte när hon började skriva. Hennes manliga gelikar utgick tidigt från sig själva som en sorts fixpunkt. Och genom decennierna har de, lager för lager, byggt på sin persona.

Det där vi:et har varit centralt för Susanne Ljung på många sätt. Jag avskyr allt som är utestängande, säger hon.

– När jag gjorde Damernas värld tänkte jag att tidningen skulle vara lika relevant för mig som för min mamma. Min poäng är att inget ska vara ålderbaserat, utan intressebaserat. Det förväxlas ofta.

Med en växande medelklass blir också allt fler intresserade. Hur påverkas modet av det?

Foto: Magnus Hallgren– I hela västvärlden uppgraderar allt fler sin konsumtion – väljer bättre bil, godare viner, dyrare kläder. Fler har råd att shoppa relativt dyrt.

– Det gör att de som ser sig som en modeelit har hittat nya sätt att särskilja sig. De vill absolut inte länge ha märkesväskor. Fortfarande kryllar det av annonser där smala modeller liksom slingrar sig runt väskorna. Men det är inte modeeliten som köper dem.

– Nu är det i stället viktigt att visa att man kan de hemliga koder som bara de invigda förstår. Att man känner igen vissa märkens snitt och detaljer. Kunskap är makt även i modevärlden.

De välbärgade som förr kunde köpa sig status på Chanel har inte en chans.

– Och den som gör anspråk på stil ska kunna kombinera kläder på ett eget, lite nonchalant sätt. Det är mycket svårare att efterapa. En märkesväska kan ju vem som helst med lite envishet spara ihop till.

När hon sådär avspänt förklarar elitbeteenden, som ju gäller för så mycket mer än kläder och mode, tänker jag på det hon berättat om sin farmors kök.

– Hon var extremt social, hemma hos henne var det alltid en massa folk. Jag satt tidigt och lyssnade på sånt som jag inte själv hade erfarenhet av. När jag blev äldre visste jag att jag alltid kunde kvista förbi farmor och hennes väninnor och ta en kopp kaffe eller en bulle. Jag trivdes verkligen där.

Kanske är det de där olika människorna i farmors kök som faktiskt allra mest präglat Susanne Ljung. Hon bjuder in till sin journalistik med ett ”Häng med, så ska jag berätta något för er!” och då kan alla i köket känna sig välkomna.

I dag delar Susanne Ljung sin tid mellan Stockholm och New York, där hennes man, som är konstnär, bor. Hon åker dit flera gånger i halvåret för att vila, säger hon själv.

Vila?

– Njae, det är klart att jag också kollar på vad folk har på sig på gatorna och vad som serveras på krogarna och hur stora isbitarna är i glasen just nu. Och så går jag på mitt favoritmuseum Metropolitan Art Museum och köper ännu fler böcker på The Strand. Böcker är nödvändiga. Där finns så många kul detaljer som man inte hittar på nätet.

När vi skiljs åt frågar jag om hon kan ta med den där Bowie-skivan ”Aladdin Sane”, som hon köpte i London 1973, när hon senare ska fotograferas i DN:s studio. Hon har ju pratat om den som en viktig startpunkt.

Sedan, samma morgon som hon ska plåtas, får världen veta att David Bowie är död. Susanne Ljung tar ett sorgset andetag, klappar lite på den gamla vinylskivan och tittar på fotografen och säger: ”Då kör vi”.

Susanne Ljung

Född 1961, bor i Stockholm och New York.

Gift med konstnären Mats Pehrson.

Sedan 80-talet har hon skrivit i en rad musik- och modemagasin. Hon var chefredaktör för Damernas Värld 1996–2000.

Hon har gett ut en rad böcker om resor, skönhet och mode. 2002 kom ”Susanne Ljungs stora bok om skönhet”.

1995 fick hon Stora Journalistpriset i tidskriftsklassen, med motiveringen ”Med god research och personlig penna har hon hittat oväntade infallsvinklar på till synes ytliga fenomen inom populärkulturen.”

I dag är hon programledare för ”Stil” i P1, som når i snitt 400 000 lyssnare per program. Sänds fredag 10.03, repris söndagar 14.03 och därefter på SR Play.

Fem inspiratörer

Torsten Ehrenmark

Slukade hans texter i DN när jag växte upp. Skaffade även hans kåserisamlingar i bokform. Han skrev med sådan beundransvärd lätthet och humor. Han ingav skrivglädje. Jag ville också bli korrespondent i London, Paris och New York!

Cy Twombly

Ingen konstnär berör mig lika mycket som Cy Twombly – och jag vet inte varför. Men det är något med de verk han skapade på äldre dagar som utstrålar en så spröd skönhet att jag blir alldeles tårögd av lycka.

Linda Wells

Grundare av tidningen Allure som blev först med att skriva lika kul som kunnigt om skönhet. En inspirerande banbrytare.

Cecil Beaton

Återkommer ofta till hans dagböcker. Han var en briljant, och inte sällan bitchig, observatör av människor och deras svagheter.

Rick Owens

Den modeskapare som jag personligen håller högst. Han har en helt egen, och konsekvent, stil. Trevlig är han också.

Lyssna. Stil i P1