Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Amelia Adamo om klass och kärlek

Nu går Sveriges tidskriftsdrottning i pension. Amelia Adamo har prytt sitt sista nummer av M-magasin. Malena Rydell har träffat henne och pratat om klass, kärlek och friheten i att äntligen kunna vara nöjd.

˝Jag tror faktiskt att det är för att jag kommer från arbetarklassen som det har gått så bra för mig.”

Det är avtackning för Amelia Adamo i biblioteket på Bonniers konsthall. Presentbordet är fullt av champagneflaskor och blomsterbuketter med pappret kvar. Klockan är snart sju och Bonniercheferna har gått hem, men Tina, som varit städerska på redaktionen, är kvar. Hon undrar om jag kan ta en bild av henne och Lucio, Amelias sambo, som just kommit från jobbet på sin frisersalong.

– Tina har fattat att min morsa var städerska. Eller hur, du känner ett litet släktskap? Det är bra det, säger Amelia och ler moderligt mot Tina van der Wall Olsson.

Någon timme tidigare, när cheferna och kollegorna var klara med sina hyllningar, rusade Tina fram och höll ett spontantal. Champagnesorlet, som just dragit igång igen, tystnade.

– Om man kommer från den miljö jag kommer ifrån så identifierar man vaktmästarna och städerskorna. De får också julklappar, säger Amelia. Det har att göra med en känsla för att alla inte har det lika fett. Det är därför jag tycker det var så roligt att Tina ville komma ikväll. Och inte bara för att bekräfta mig som en som ser städerskor.

Förra veckan kom första numret av M-magasin utan Amelia Adamo på omslaget. Om en månad fyller hon sjuttio. Hon har lämnat tillbaka tjänstebilen och skaffat egen telefon.

När Amelia Adamo startade tidningen Amelia hade Sverige just gått igenom 90-talskrisen. Regeringen sparade in hårt på offentlig sektor, arbetslösheten var rekordstor. 1995 fanns inga dokusåpor, väldigt få livsstilsmagasin och inte mycket till internet. Tidningen Bang fanns, men Nina Björk hade ännu inte gett ut ”Under det rosa täcket”. Men alla konkurrenter såg hur Aftonbladets upplaga skjutit i höjden efter att Amelia Adamo gjort om söndagsbilagan, där hon blandade texter om sex, relationer, vardagsproblem och utdrag ur nya romaner. I dag tycker nog många läsare att det är självklart, men då satte det i gång stora förändringar i kvällstidningsjournalistiken.

När man ser på Amelia Adamos karriär blir man påmind om att det faktiskt inte var så längesen som den svenska medievärlden var en knarrig farbror som inte riktigt ville bli läst.

Inte så konstigt att det sedan slog över en period, när många tidningar satte vinjetten ”livsstil” på allt möjligt, riktningslöst material.

Amelia Adamo ville göra någonting eget efter många år på Aftonbladet, Svensk Damtidning och efter att ha varit med och gjort om Vecko-Revyn under chefredaktören Gunny Widell när 80-talet var nytt.

Widell hade fått i uppdrag av Abbe Bonnier att rädda Vecko-Revyn från ”tunnelbanemobben”.

– Han tyckte så illa om att det var en rocktidning med tecknade omslag av David Bowie. När Gunny kom upp på redaktionen satt alla med hörlurar och vinflaskor på borden och var coola, och Abbe avskydde det. Vart hade hans älskade Vecko-Revyn tagit vägen? säger Amelia.

Gunny Widell gjorde om tidningen efter konceptet ”den unga flickans bibel”.

– Det var min första träning i att se en grupp. Gunny var bright så in i helvete, och helt underbar.

– Det fanns en tidning som hette Kvinna Nu som det ansågs att de begåvade skulle läsa, men det fanns ingen livsstilstidning som blandade snygg i håret med ”ska jag ha en unge till” med sex och ”det går inget bra för mig på jobbet”.

– Logotypen på Amelia var ganska rund, precis som målgruppen. Det var hon som inte riktigt lyckas, hon som kunde ha en maska på strumpan och som var lite rufsig och inte hade ordning på vad som var fashion. Vi var väldigt stora i vårdsektorn.

Var det en uttalad strategi att inte vara för glamourös?

– Ja, för läsarna ville ha guldkant på sin tillvaro, men de befann sig här och då kan man inte ha guldkanten här, säger Amelia Adamo och gör olika hyllor i luften med händerna.

– Om man bor i en tvårummare vill man inte ha en villa på Lidingö men tänk ett radhus, det är min dröm.

På avtackningsminglet håller Carl Johan Bonnier det första talet till Amelia Adamo:

– Du skapade i princip en helt ny genre för damtidningar, med din nyfikenhet och kreativa förmåga och kunskap om den målgrupp du identifierade. Självständiga kvinnor som nu hade kommit till sans, kan man säga, till medvetenhet, om sin självständighet. Så kom du och gav dem, kan man säga, feministisk rådgivning, och byggde en hel genre. Det har blivit en fantastisk framgång och det är vi enormt tacksamma för, alla miljoner du har genererat till förlaget.

– Calle erbjöd mig först att ta hand om Året Runt. Och då kände jag att det var ett öde värre än döden, säger Amelia senare.

Det skulle inte bli någon ”smörgåstårtetidning”.

Maria Sognefors, som är nytillträdd chefredaktör på Amelia, kommer för att säga hejdå och överräcka sin avskedspresent.

– Du sa ju till mig att man ska redigera tidningen med skötet, så presenten är litet på det temat, säger Maria.

I paketet, som Amelia inte hunnit öppna ännu, ligger en strassprydd och glittrande vibrator.

– Det var Gunny Widell som sa det till mig från början, att man måste redigera tidningen med hjärtat, hjärnan, magen och skötet, även om hon aldrig gjorde det för hon var så jäkla sipp, men jag som har hål i huvudet just när det gäller sådant, jag redigerar ganska mycket med skötet. Ibland lite för mycket, säger Amelia Adamo.

– Vem skulle skämmas för mig? Jag har aldrig uppfostrats till att tänka på hur andra ska uppfatta mig. Nu ser jag att Lucio är likadan. Men ibland får jag springa efter honom: ”Lucio! Just DET behöver du inte säga”.

Foto: Beatrice Lundborg

”Jag var precis nyseparerad och ville bara vara singel och dejta och alla sa att ’hur jävla dum är du, du är 62, du kommer bara hitta 80-åriga gubbar som måste ha både blomsterpinne och viagra för att få upp den!’”

Amelia Adamo och Lucio Benvenuto träffades på en fest hos gemensamma bekanta.

– Amelia, fräck som hon är, sa att ”det är väl bara bögar och flator på era fester”. ”Nej nej nej, vi har faktiskt en som är straight, men han är bara frisör”, svarade de. ”Äh, spela roll, jag är bara intresserad av det horisontella läget”, sa hon. Och så blev det som det blev, säger Lucio och ler.

– Men sluta, vad säger du, ropar Amelia.

Hon blir tyst i ungefär en sekund.

– Men det var faktiskt så. Jag var precis nyseparerad och ville bara vara singel och dejta och alla sa att ”hur jävla dum är du, du är 62, du kommer bara hitta 80-åriga gubbar som måste ha både blomsterpinne och viagra för att få upp den!”

Amelia vimlar vidare.

– Allt blir bättre när man blir äldre, säger Lucio som flyttade till Sverige när han var 21, för en kärlekshistoria som sedan sprack.

– Då ser man mellan fingrarna med saker. Jag gör mycket för henne och hon gör mycket för mig.

Claes Blom, mångårig kollega till Amelia Adamo, i dag chefredaktör på Sköna Hem, minns hur det lät på lanseringsfesten av Amelia.

– Jättemånga branschmänniskor var där och bara hånskrattade och spydde galla över vilken ful tidning det var, och sa att det här kommer ju gå åt helvete. Äntligen kommer den där uppblåsta paddan Amelia att göra bort sig så det skvätter om det!

Tidningen blev snabbt en upplagesuccé. I dag tycker Amelia Adamo att Amelia är en ganska medelklassig tidning, och att hennes senaste baby, den Oprah-inspirerade M-magasin som hon startade 2006, är ”borgerlig”.

– För tjugo år sedan var inte klasskillnaderna så stora som i dag.

Det är några dagar efter avtackningen. Vi sitter i hennes vindsvåning i Hornstull, som hon köpte med sin förra make Thorbjörn Larsson, när de lämnade villalivet i Bromma. Hon har just kommit från ett gympapass. Även om det är januari i Sverige ser hon ut som en tv-kändis som har några lediga dagar i LA, glamourös i mjukiskläder, perfekta godisrosa naglar och sandaler.

– Jag minns en gång när finansmannen Mats Qviberg sa till mig att nu får du sluta kokettera om din bakgrund. Men jag är från arbetarklassen, och sen har jag gästspelat på andra ställen. Jag känner mig inte ett dugg hemma i förorten, men det man kommer ur hänger på något sätt med en.

Vad svarade du?

– Det kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag blev sårad. Jag blev inte arg, för det hade varit en renare känsla. Det händer ju ofta att personer som är ganska välplacerade i samhället säger att ”det var inte så märkvärdigt när jag växte upp”. Jaha, och så visar det sig att pappa var direktör, mamma var hemmafru, man hade sommarställe, åkte till fjällen. Men de jämför sig kanske med Wallenbergarna, vad vet jag.

– Det kommer alltid nya klasskillnader, det lär man sig om man gör en klassresa. Först lär man sig att hantera besticken, sen lär man sig att inte gå in med tubsockorna, men sen kommer det ju nya saker. I olika grupper är det hela tiden olika koder, säger Amelia.

Foto: Beatrice Lundborg

Jag har ju inga rötter, men jag kunde skapa en ny rot. Men det går inte att plocka klassen ur mig.

Amelia Adamos mamma Elda Mucci flyttade till Sverige när hennes dotter var nio månader. Pappan var sonen i en familj där hon jobbat som hembiträde, och han ville inte veta av sitt barn. Nu fick Elda jobb som hushållerska hos Marie Billum, som var chefredaktör för den Bonnierägda tidskriften Hela världen.

Hon var tvungen att arbeta utan lön i två år för att betala tillbaka för flygbiljetten från Italien.

Senare började Elda arbeta hos en direktörsfamilj på Solviksvägen i Bromma, vars dotter var journalist och gav Amelia uppbyggliga Pollyannaböcker.

– Jag minns när jag hade skaffat mitt första stora hem i Bromma. En dag står jag och ser mig om i matsalen, och då inser jag att det här är ju Solviksvägen! Då har jag piano och ett sånt där borgerligt matsalsbord – herrgårdshärmning. Jag såg att det var en kopia av tant Lisas och farbror Filips hem, det var mitt inredningsideal. Sedan har jag ju lämnat det, säger hon och tittar ut över sin våning, som är brokig och full av konst.

När Amelia var liten ville hon inte prata italienska med sin mamma, och inte ha vitlök i maten, det hände att barnen i skolan kallade henne för tattare.

– Den bästa bok som har skrivits om invandreri är Theodor Kallifatides ”Ett nytt land utanför mitt fönster”, som förklarar emigrantens sorg och immigrantens vilja att slå rot.

– Jag har ju inga rötter, men jag kunde skapa en ny rot. Men det går inte att plocka klassen ur mig. Det ser jag på mina svärdöttrar också, de är arbetarklass båda två. Jag tycker att det är ganska kul att mina söner, som föddes in i en väldig borgerlighet, valde såna kvinnor och att de känner sig hemma med det.

– Det är ju min klassbakgrund som gör att jag känner mig hemma hos Lucio också.

Amelia, som den storyteller hon är, började tidigt kalla sina överklasspojkvänner för ”Higginsar”, efter Professor Higgins i ”Pygmalion”, som försöker lära blomsterflickan Eliza att bete sig som en socitetsdam.

Hon berättar om när hon träffade en av sina första killar, en teaterkritiker som var ”sofflockskommunist som de andra Östermalmsungarna”.

– Vi gick på Strandvägen och plötsligt lyfte jag blicken och såg husen, en ny värld. Han var störtkär och jag var väl inte så kär men han hade en etta på Östermalmstorg.

– Eftersom jag aldrig kunde beundra någon från min klass så har jag haft olika fyrar som jag har kryssat mellan, där jag lärt mig saker, väninnor och män. Men det har inte varit några olyckliga förhållanden. Fast med Thorbjörn var det definitivt problem under resans gång, där jag förmodligen gjorde något slags överslag, äh, vi tutar på. Det var praktiskt.

Foto: Beatrice LundborgAmelia har Lucio ”på kulturträning”.

– Det är lite fånigt, någonstans är jag ju en elitist. Men han hade inga problem med att jag sa ”nu får vi börja kulturträna dig och se på nyheterna varje kväll”. I går var vi och såg filmen ”Elle”, och när vi gick hem hade vi ett jätteintressant snack, han ser andra saker än jag. Då blir jag så nöjd att han inte bara sitter och somnar och säger ”vilken konstig fransk film, och den här magra Isabelle Huppert, nu går vi härifrån”.

På kvällarna sätter de på Rai på tv:n, och så har Lucio italienskalektion med Amelia.

– Det har hänt något på sistone, familjen har fått mycket större betydelse för mig. Jag tror att det har att göra med min ålder.

– När jag träffade Lucio trodde jag aldrig att det skulle bli något. Men jag är inne i en fas i mitt liv där jag inte behöver klättra, där jag inte behöver hålla på och beundra någon man för att han kan mer än jag. Allt det där är över. Och så snubblar jag över en snubbe som tycker det är jättekul att ta hand om mina fem barnbarn. Och som lagar underbar mat. Det var som att komma hem till min morsa.

Förra året var Amelia Adamo olycklig. Det har inte hänt många gånger.

– Det var som om jag hade fått en knölpåk i huvudet av den här dystopiska tiden – det fina ordet man fick lära sig då. Men jag är optimistiskt lagd. Jag bestämde mig sedan för att se det som faktiskt är bra.

– I dag hörde jag något hårresande på radion, att det är 5.000 kronors skillnad i lön på kvinnoyrken och mansyrken. Då säger man till tjejerna att ”välj inte vårdyrken”. Varför kan inte en vårdmänniska ha lika mycket som en ingenjör? Det där kan göra mig rasande fortfarande. Kvinnor ska hela tiden ta mer plats, men kan inte männen hålla käften och backa? De kan väl anpassa sig efter oss? Fan vad sur jag blir!

– En gång i tiden skapade mannen arbetssamhället, på sina villkor. Om jag skulle vara statsminister i lilla Sverige och skulle genomföra en enda reform då skulle jag höja upp alla kvinnoyrkena lönemässigt, direkt. Annars blir det inte jämställt på riktigt.

Amelia Adamo valde att fortsätta arbeta med det hon var bäst på – identifikationsjournalistiken – i stället för att klättra uppåt i chefshierarkierna. När annonsmarknaden började vika ångade hennes tidningar ändå på, tack vare tillräckligt många trogna prenumeranter.

Hon drar upp tröjan och ställer sig upp vid köksbordet.

– Kolla här, det här är min uppfinning. Ett valklinne, som håller ihop lite men inte för hårt. Här är en jättebra kant som ser till att det sitter kvar nere runt magen. Och så är det mjukt här, vi tycker inte om när det skär in, säger Amelia och visar linnets bygellösa bh-del.

Det är plagg ur underklädeskollektionen som M-magasin säljer.

När Amelia Adamo blev utsedd till gästprofessor på journalisthögskolan i Göteborg 2002 var kommentaren i denna tidning syrlig: ”Ingen har som Amelia så bokstavligt vuxit ihop med sitt eget varumärke, ingen personifierar utvecklingen från journalistik till medier så exakt som detta födgeni till entreprenör – som först skapade den moderna söndagsbilagan och sedan gjorde söndag hela veckan i sitt helt egna magasin”, skrev Mattias Berg, och lade till att hon förvisso har en hel del att lära ut om konsten att fånga en läsare.

Amelia själv trodde först att det var humorprogrammet ”Pippirull” som ringde, och inte professorn Kent Asp, och förklarade luttrat, och roat, för Aftonbladet att ”när de har ringt mig annars har det varit för någon debatt till exempel om kvinnokroppen som de tyckt att vi haft en hemsk syn på.”

Förut fanns det ett förtryck av dumskallarna, och det var bra.

Det är femton år sedan, men hela medieekonomin har förändrats sedan dess. Amelia Adamo är den sortens publicist som aldrig skulle säga att något var bättre förr. Utom på ett område: när det gäller kverulanterna och rasisterna.

– Förut fanns det ett förtryck av dumskallarna, och det var bra. De kunde skriva insändare i en papperstidning. Nu har det här gnällandet hamnat vid fronten: ”äntligen kan man få tala fritt”. Jäkla trams. Det är livsfarligt.

Skulle du kunna tänka dig att dra i gång något nytt medieprojekt?

– Om nån kom till mig och sa vi ska starta en svensk Huffington Post, då kanske jag skulle vara med på ett hörn för att det skulle roa mig, men att dagligen gå upp halv sju, det är över. Nu planerar vi nästa safari. Lucio har aldrig sett Zambezifloden.

Är det jobbigt att fylla 70?

– Nej, säger hon och pekar på två inramade bilder bakom kökssoffan på barnbarnen.

– Om jag får en tegelsten i huvet i dag kommer jag känna ”vilket jättebra liv jag fick ändå”, att jag har fått så mycket kärlek med de här ungarna och, en gång till i livet, med Lucio. Jag skulle kunna dö i morgon.

– Men jag vill ju inte bli liggande som min mamma. Sista året var ett riktigt skitår när jag nästan ville ta livet av henne. ”Amelia, du måste hjälpa mig”, sade hon. ”Men snälla mamma, jag kan inte ta en kudde och kväva dig.”

– När de ringde mig och sa att hon nu var riktigt dålig och inte kontaktbar så kände jag faktiskt åh vad skönt. Vi var så färdiga med livet.

Amelia och Lucio strödde hennes aska över Tibern en kväll i Rom, på väg hem ramlade de in på en fest där Elena Ferrantes förlag firade hennes framgångar.

Slutar man vara rädd för döden när man bli äldre?

– Du anar inte vad man ändrar sig! Jag tycker att jag är en annan människa nu än när jag var 60 och det är för att de här tio åren som ska vara lyckoåren i ens liv, enligt forskarna, ändrar på en massa saker. Man blir förnöjsam.

– Förnöjsam är ett ord man kanske inte alltid tycker om. Men det är ett slags förnöjdhet som kommer med valkarna, med att man ser hur barnens liv utvecklas. Det är det som är motsatsen till att bli bitter, bitter över att man har missat något. Om man bara ser till att man inte missar så mycket är det skönt att bli 70.

På avtackningsfesten börjar Amelia Adamo samla ihop alla presenter.

Hela hennes liv har flimrat förbi i kvällens tal, i succérubriker.

– Jag har haft ett bra liv men det enda jag ångrar är att jag skulle haft fler barn, säger Amelia och det blänker till i ögonen för ett par sekunder.

– Männen kommer och går, men barnen består.

Lucio tittar på henne.

– Va? Jag går ingenstans!

Amelia Adamo
  • Ålder: 69.
  • Bor: Södermalm.
  • Gör: Pensionär och före detta chefredaktör på M Magasin. Men hon fortsätter jobba för tidningen, som krönikör och reseledare.
  • Karriär: Vimmelreporter på Svensk Damtidning, reportagechef och redaktionschef och chefredaktör på Vecko-Revyn, featurechef på Aftonbladet. Startade Amelia 1995. Därefter Tara (2000) och M Magasin (2006). Blev publicistisk chef och vice vd för Bonniers veckotidningar 1995. Utsedd till gästprofessor vid JMG i Göteborg 2002.
  • Utmärkelser: Fick Stora journalistpriset 1996 och 2003.
  • Övrigt: Var tillsammans med Susanne Hobohm bollplank till Monica Gunnes roman ”Sex, systerskap och några män senare”, 2010.
3 saker Amelia Adamo önskar att hon vetat när hon var 30
  1. Att småbarnsåren försvinner som en månadslön i ett shoppingcenter.
  2. Att vara kärleksbesviken är mer normalt än kärlekslycka.
  3. Att sömnlöshet och oro hör ihop med framgång, du får inte det ena utan det andra.