Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

America Vera-Zavala: Anyurus skräcksamhälle är redan här

Foto: Peter Claesson

Johannes Anyurus nyutkomna roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” har mottagits som en dystopi. America Vera-Zavala konstaterar att den är på väg att uppfyllas.

”Det låter kanske flippat för dig att det fanns ett läger där människor hamnade för att de inte signerade ett kontrakt eller försökte äta kosher eller halal, och att min bästis pappa satt där.”

I Johannes Anyurus senaste bok ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” berättar en flicka från framtiden att det Sverige som hon kommer ifrån sätter muslimerna i läger. Det är säkert frestande för många läsare - recensenter har redan gjort det - att beteckna romanen som en skräckvision, en dystopi.

Men mycket av det som beskrivs finns redan i vår samtid, som verklighet och som politiska förslag. Och jag kan leva mig in i den känsla av verklig overklighet som Anyuru skapar i sin skönlitterära berättelse.

I dag är det Islamiska staten som jublar mest åt att Europa inte klarar av att se skillnad på en terrorist och en muslim.

I ett och ett halvt år har jag, i arbetet med pjäsen ”Svenska hijabis” följt kvinnor som har valt att bära hijab. Även om jag varken är expert på islam eller muslimer har jag blivit en expert på att se det i deras vardag som sällan når en tidningsrubrik. Förolämpningar, nedlåtande frågor, föraktfulla blickar, knuffar, ryck i slöjan. Ett gigantiskt mått av vardagligt verbalt och fysiskt våld som samhället för länge sedan hade tagit krafttag mot om det inte varit så att de drabbade var muslimska kvinnor.

”Jag var muslim, och de där åren började jag tro att det gjorde mig till ett monster i Sverige”, säger en av huvudpersonerna i Anyurus roman. I lägren tvingas de internerade muslimerna äta griskött och se videor från ett terrordåd om och om igen. Det är en bild som träffar rätt i samtiden.

I dag är det Islamiska staten som jublar mest åt att Europa inte klarar av att se skillnad på en terrorist och en muslim.

Terrororganisationens ideologer kallar det ”destroying the greyzone”; den muslimska minoriteten ska inte kunna leva integrerade i väst. Juridiken, politiken och fördomarna från det etablerade Europa rör sig nu i perfekt linje med denna strategi och gränsen för vad som är acceptabelt flyttas hela tiden.

I hjärtat av Europa slår EU-domstolen fast arbetsgivarens rätt att utfärda förbud mot det som kallas huvudduk, det som avses är hijaben.

I Frankrike, där flera kommuner i somras förbjöd kvinnor att bada i burkini och där en av presidentkandidaterna föreslagit att 10 000 ”extremister” ska interneras i läger, är hetsen total. Trots att det räcker med att se ”Slaget om Alger” för att påminnas om fransmännens tortyr, attentat och massakrer är det som att den koloniala historien är bortblåst.

Och i liberala USA var ett ”muslim ban” - ett inreseförbud riktat mot muslimer - för några månader sedan otänkbart. Nu kan det bli verklighet.

Samtidigt är det i Sverige nästan fritt fram att säga att säga vad som helst om och till en muslim. Att ställa upp för dem innebär däremot en risk. Gör man en teaterpjäs med fem muslimska kvinnor på scen som berättar om sitt liv blir man med en gång kallad islamist, anti-feminist, antingen i maskopi med eller vilseledd av Muslimska brödraskapet.

Sagan om den opålitlige muslimen som söker infiltrera vår västerländska demokrati har kort och gott blivit en relativt okontroversiell figur trots att den är helt imaginär och hetsar mot en folkgrupp som lever mitt ibland oss. Denna saga benämns ibland som yttrandefrihet, ibland som juridik, ibland som vetenskap.

Av judiska vänner i Toronto och Buenos Aires har jag lärt mig om hur antisemitismen sett ut genom historien, under den tid som inte var Förintelsen. Om den dagliga lågintensiva terrorn, om bilden av den smutsige juden, opålitlig och i färd med att ta över världen. De har lärt mig vad som möjliggjorde koncentrationslägren och tusentals pogromer både före och efter. Det fanns en tid i Europa då det inte kostade något att skända en jude.

I dag är det muslimen som fått huvudrollen. Vedervärdiga anklagelser kastas mot företrädare inom det muslimska communityt, både i traditionella och på sociala medier. Enskilda individer klumpas ihop till ett kollektiv. Journalister och debattörer publicerar artiklar med varenda liten siffra fel men ingen tvingas att backa ens när de uppenbart att de har gjort fel.

Också i min egen sfär, kultursektorn – en bransch där människor anser sig själva vara öppna, fördomsfria och fulla av civilkurage – är kunskapen om islamofobi skrämmande låg.

Tidigt i arbetet med ”Svenska hijabis”, innan det blev klart att premiären skulle ske på Dramaten, satt jag i möte med chefen på en annan teater och hans medarbetare. Jag berättade att jag i mina intervjuer med unga hijabis ser ett mönster, de går mycket på bio och ofta på konserter men i stort sett aldrig på teater.

Jag ser hur chefen tar sats, säger mycket ödmjukt att han ju inte vet något alls om muslimska kvinnor men att han vill testa en tanke: skulle det bli annorlunda om vi hade föreställningar där bara kvinnor fick komma och vara publik?

Trots att jag alltså precis sagt till teaterchefen att kvinnorna går på både konserter och bio – fördomarna står i vägen för tanken.

Men det är inte bara fördomar som finns i kulturvärlden. Hatet finns också. En vinterkväll stöter en väninna och jag på en mycket etablerad och framgångsrik aktör som verkar vara sugen på att småprata. Hon säger att hon hatar normkritik. När min väninna kanske för att stoppa henne berättar om min pjäs vänder hon sig mot mig och säger: den kommer jag inte se, jag ser dem varje dag, de beslöjade kvinnorna, omskurna är de också och bott i Sverige i 30 år och kan inte prata svenska.

Det är inte vad hon säger som är mest skrämmande utan hur hon säger det - full av hat och bitterhet som om de, de beslöjade, hade tagit allt ifrån henne.

America Vera-Zavala är dramatiker och debattör. Hennes regidebut ”Svenska hijabis” hade premiär i höstas.

  • Läs mer:

Åsa Beckmans recension av ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”

Johannes Anyuru: ”Islam för mig är att veta vad jag ska säga vid min pappas grav”