Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Anders Carlberg: Fatala fel i ny Zarah Leanderbiografi

Zarah Leander skriver autografer till tyska Nazisoldater i Paris 1941.
Zarah Leander skriver autografer till tyska Nazisoldater i Paris 1941. Foto: SCANPIX

I en ny biografi om Zarah Leander finns flera fatala faktafel. Det framgår inte att Leander uppträdde i Tyskland efter ockupationen av Danmark och Norge, skriver författaren Anders Carlberg.

Beata Arnborgs biografi om Zarah Leander ”Se på mig” (Natur & Kultur) är ett välkommet bidrag och den första genomarbetade biografin om den svenska sångerskan och divan. Emellertid kan bilden av Zarah Leander göras mer komplett. I biografin saknas en del pusselbitar. Hur var det exempelvis med Zarahs deltagande i tyska radions Önskekonserter?

Tyska radions Önskekonserter, Wunschkonzerte für die Wehrmacht, blev ett av Goebbels mest omtalade projekt i etern. Arnborg påstår att Zarah sjöng för sista gången i mars 1940, vilket inte stämmer. Hennes sista deltagande ägde i stället rum vid jubileumskonserten den 30 november 1940. Centrala händelser i omvärlden gjorde att deltagande i den konserten blir synnerligen graverande. Sju månader tidigare hade Nazityskland invaderat våra grannländer Danmark och Norge och fyra länder i Västeuropa.

Att Zarah Leander och andra utländska artister hörsammade Goebbels inbjudan var inget som togs för givet. Leander var den högst betalda stjärnan i Nazitysklands kulturliv.

Vid den femtionde Önskekonserten var konserthallen i ”Haus des Rundfunks” smyckad med hakkors och blommor. En lång lista av dignitärer hade intagit honnörsplatser. Vid jubileumskonserten satsades det som aldrig förr och tyska manskörer hördes hylla Narvikkämparna i ”Lied der Narvikkämpfer”, det vill säga de soldater, som hade tvingat kung Haakon i exil och norrmännen på knä. Zarah kunde vidare höra hur propagandaminister Joseph Goebbels, som precis återkommit från en resa till Oslo, i sitt tal varnade för att den timme skulle komma då den siste fienden, Storbritannien, skulle falla, ett varningsord som sedan fick sitt musikaliska ackompanjemang i ”Marsch der Bombenflieger” och ”Engellandlied”.

Att Zarah Leander och andra utländska artister hörsammade Goebbels inbjudan var ingenting som togs för givet. I en bok, som togs fram efter jubileumskonserten, framgår hur tacksamma myndigheterna var att utländska artister, och i listan nämns Zarah Leander, ställde upp för ”våra soldater”. Framträdandet i november 1940 borde ha en framskjuten position i Arnborgs bok, men är helt utelämnat.

Författaren gör vidare en viss sak av att Zarah efter 1940 inte gjorde några fler framträdanden för nazisterna: ”Konserten i mars [1940] var det sista tyska evenemang Zarah medverkade i utöver de som rörde hennes filmer”. Men hur var det med födelsedagskonserten för Goebbels vid dennes 45-årsdag den 29 augusti 1942? Zarah var bland de artister som för ett reducerat gage om 200 riksmark deltog i en radiokonsert för ”konstens välgörare” Joseph Goebbels. Zarah sjöng ”Ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen”. Konserten nämns inte i Arnborgs bok.

En annan fråga rör Zarahs relation till det tyska nazistpartiet NSDAP. Zarah vägrade att gå med i Riksfilmkammaren (del av Rikskulturkammaren) , trots ideliga påstötningar. Detta förklaras av Arnborg som att sångerskan ville undvika att ”automatiskt bli medlem i nazistpartiet”. Detta förhållande omnämns vid minst fyra tillfällen i boken. Emellertid hade medlemskapet i Riksfilmkammaren ingenting att göra med ett medlemskap i partiet och något automatiskt medlemskap fanns inte. Endast var femte medlem i Rikskulturkammaren var partimedlem. Uppgiften i boken är felaktig.

Varför vägrade då Leander att gå med i Kammaren? I avsaknad av svar på denna fråga skulle jag vilja framkasta hypotesen att det handlade om ren lättja. För att bli medlem i Kammaren (i normalfallet ett villkor för att utöva någon form av kulturarbete i Tredje riket) skulle Zarah ha behövt styrka sin rent ”ariska” bakgrund med att presentera släktträd och dopattester, så att myndigheterna kunde verifiera att hon inte hade några judiska mor- och farföräldrar. Judar var utestängda från medlemskap i Kammaren, och var med detta belagda med yrkesförbud. Att finna dopattester, i flera fall från 1800-talet, var ett tungt arbete – och i många fall närmast omöjligt – för alla kulturarbetare.

Zarah Leander var den högst betalda stjärnan i Nazitysklands kulturliv. Det är beklagligt att vissa uppgifter om henne lyser med sin frånvaro i boken, i synnerhet när den som helhet är gedigen och läsvärd.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.