Det är mycket Barbro där hemma just nu. Lindgren alltså. Jag och ungarna läser hennes böcker och vi tittar på filmen ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. Om och om igen. Nyligen såg vi Elverkets föreställning ”Titta livet”, där flera av figurerna från Lindgrens böcker busar runt tillsammans.

Eftersom jag själv är så oerhört förtjust i Barbro Lindgren får jag ibland för mig att det är jag som föst i väg dem i den här riktningen. Men nej, ungarna söker sig dit av egen vilja. De vill vara i hennes värld. Och det gör mig så innerligt glad. Dels för att jag gillar denna fantastiska tant. Men framför allt för att jag har svårt att tänka mig ett bättre motgift mot samtidens alltmer omsorgsfullt vattenkammade barn-tv.

I tisdagens DN skrev Johan Croneman en kul recension av en ny bok av docenten Margareta Rönnberg, som synat 70-talets barnprogram. Rönnberg konstaterar att föreställningen om att dåtidens barnprogram var tarteximpregnerad DDR-propaganda är en vandringssägen.

Själv har jag för mig att jag var rädd för nära nog varje barnprogram jag såg. Alla var så smutsiga, svettiga och konstiga. Men strunt i det, jag är övertygad om att hon har alldeles rätt. Det är ju så vi fungerar. Vi minns det vi vill. Ibland konstruerar vi minnen för att vi ska få ordning på vår nuvarande världsbild.

Fast för min del är det inte så noga huruvida det fanns en politisk agenda. Vilken dag som helst föredrar jag raggsocks-stalinism, satanism går bra det med, framför den patologiskt välartade trend som syns lite överallt inom barn-tv i dag.

I ”Små Einsteins” följer vi fyra nystrukna barn som reser runt i en raket och berättar om konst och klassisk musik. ”Kom igen Diego” handlar om en pojke som hjälper utsatta djur. Det låter förstås fint. Men lille Diego är så eksemframkallande präktig att det är obegripligt att inte djuren sliter honom i stycken. Obehagligast är emellertid serien ”Toot och Puddle”. Har du sett den? Nej, det är klart du inte har. Den som inte har barn och ändå tittar på två ritade grisar som på svenska heter ungefär tut och pöl är med största sannolikhet sjuk i huvudet. Serien handlar om två grispojkar i polotröja som reser runt i världen och äter lagrad ost, går på museum och lagar ekologisk lasagne. Signaturmelodin innehåller bland annat ordet ”livskvalitet”.

Du tror jag överdriver. Men jag lovar, det här är tv som finns mitt ibland oss. Och det är program som kommer att förvandla våra barn till något betydligt mycket ohyggligare än bolsjeviker med tvivelaktig intimhygien, det här är tv som kommer att göra dem lillgamla. Om ingen agerar kommer vi att fostra en nation befolkad av små Martin Prince-kloner. Alltså fjärdeklassaren i ”Simpsons”, som är flytande i latin och gärna citerar Mark Twain.

Det här är program befolkade av figurer vars enda mål i livet är att vara duktiga. Och så ler de. Dygnet runt. I ett avsnitt av ”Ni Hao Kai Lan”, om den kinesiska flickan Kai Lan, får en stackars tigerpojke med överbett lära sig ett slags KBT-övning för att hantera ett litet vredesutbrott. Sedan ler han. Oavbrutet.

Det är just därför Barbro Lindgrens rufsiga anarkism behövs mer än någonsin. I hennes värld är många glada. Men man får vara ledsen, också. Man får vara tjock och lite allmänt oanvändbar. Jag kommer att tänka på mästerverket ”Sagan om den lilla farbrorn” och inser att ja, man får till och med vara ensam.