Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Ann Heberlein: Feminismen räds inte människans svaghet – själva motsatsen till fascismens dyrkan av den starke

När man inte vet om man ska skratta eller gråta, glädjas eller sörja, är det bäst, tänker jag, att välja skrattet. Resultatet av helgens val till Europaparlamentet ger onekligen upphov till kluvna känslor: Starka högervindar blåser över Europa. I land efter land vinner islamofoba, invandringskritiska och EU-skeptiska partier mark. Och samtidigt: Ett parti som gått till val på feminism och antirasism, med en romsk kvinna på 56 år som toppnamn, tar sig in i europaparlamentet.

Fis Soraya Post är de högerextremas mardröm. Hur ska vi förstå denna paradox? Fis framgång skulle inte vara möjlig utan de högerextremas framfart. Jag tänker att varje pol har sin motpol, varje rörelse en motrörelse – och Fi, menar jag, är de högerextremas absoluta motsats.

”Om vi håller upp nazismen som spegel för oss, ser vi våra egna drag förstorade, och just därför så avslöjande”. Så skriver den norske filosofen Harald Ofstad i sin klassiska "Vårt förakt för svaghet" (1971), och fortsätter: ”antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.” Kärnan i Ofstads resonemang är att nazismen bygger på idén om den starkes rätt. Idén om den starkes rätt är, menar jag, tydlig i de invandringskritiska krafter som verkar för att stänga gränser och slänga ut människor i behov av hjälp. Nietzsches resonemang om styrka, hårdhet och manlighet utgör bakgrund till både fascism och nazism: ”Var hård!” uppmanar Nietzsche läsaren i "Sålunda talade Zarathustra", en hårdhet som består i att inte låta sig påverkas, av andras lidande. Det är, menar Nietzsche, omanligt att ömka andra och tycka synd om de svaga. Den manliga hårdheten avfärdar medkänsla och förordar förtryck och dominans över andra, de svaga, de som inte vet sitt eget bästa, de som har lägre värde på grund av sin svaghet.

”Vilken lycka för de regerande människorna att människorna inte tänker! ... om de gjorde det, kunde inte det mänskliga samhället bestå!” skriver Adolf Hitler i "Tischgespräche". De dumma och svaga ska helt enkelt låta bli att tänka. Jag menar att det är ett sätt att tänka som härrör från en platonsk tradition, så som Platon beskriver idealstaten, en meritokrati där människor allt efter förmåga bör sköta sina uppgifter. I "Staten" härskar de tänkande, filosoferna, över dem vars främsta tillgång är kroppsstyrka, väktarna, och dem som med sitt arbete servar de övriga, producenterna. Några bakar bröd. Andra tänker och bestämmer. Det ska vara ordning och reda, var och en åt sitt. Givetvis är dessa egenskaper och förmågor också kopplade till kön. Kvinnor ska inte tänka, inte regera. Denna konservativa syn på män och kvinnor, som olika, med olika uppgifter, är ytterligare ett gemensamt drag för de högerextrema partier som växt sig stora.

Feminismen är nazismens antites. Där nazism hävdar den starkes rätt, värnar feminism det svaga livet – barn, sjuka, människor på flykt, men också miljön. Där nazism vill exkludera, vill feminism inkludera. Där nazism hyllar värden som rättvisa efter förtjänst, ordning och reda samt plikt utgår feminism ifrån värden som omsorg. I ett Europa som brottas med växande klyftor, med ekonomisk kris, med växande antisemitism och rasism behöver vi mer än någonsin står upp för marginaliserade människors rättigheter. Vi får inte låta ekonomiska värden vinna över människans värde. Vi får inte låta idén att några människor är mer människor än andra slå rot och växa. Kristna har inte ett högre värde än muslimer, européer har inte fler rättigheter än afrikaner och män är inte mer människor än kvinnor.