Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Ann Heberlein: Samtidens genier blottlägger vår egen osäkerhet

Steve Jobs.
Steve Jobs. Foto: Paul Sakuma

I en sekulär, förnuftsdriven tid behövs fortfarande något att tro på. Ann Heberlein menar att vår tids genikulter har uppstått kring människor som med auktoritet kan bestämma vad vi ska tycka och göra.

Dokumentären om Steve Jobs, ”The man in the machine”, inleds med tårar. En hel värld tycks sörja hans död. Den 5 oktober 2011, 56 år gammal, dog Jobs efter att sju år tidigare ha diagnosticerats med cancer i bukspottskörteln. De starka reaktionerna som hans beundrare ger uttryck för förvånar mig. Vem, eller vad, sörjer de? Jobs spelade inte in några skivor. Han skrev inte böcker, gjorde inte film och målade inte tavlor. Han var inte, föreställer jag mig i alla fall, den sortens person som förekommer på affischer som man sätter upp på väggen i sitt flick- eller pojkrum. Inte en idol. Eller var han det?

Dokumentären tecknar ett porträtt av en självupptagen, excentrisk man som är beredd att offra allt och alla i sin väg mot framgång. Hans knivskarpa intellekt trumfar dock dessa brister. Steve Jobs är nämligen att geni, och därför är världen beredd att förlåta honom elakheter, småsintheter och ibland rena grymheter.

Jobs är ett typiskt geni för vår tid. Han var entreprenör, gick sina egna vägar, bröt ny mark, förändrade världen, kanske mänskligheten. Det finns en tid före och efter det grafiska gränssnittet eller den smarta telefonen. Det är mycket svårt att säga om Iphone har gjort människans tillvaro bättre eller sämre: däremot måste man tillstå att den smarta telefonens upphovsman var ett geni.

Ett geni är, enligt Nationalencyklopedin, en person med en hög grad av begåvning och förmåga till originellt skapande. Traditionellt har vi tillerkänt författare, musiker och konstnärer genialitet. Också vetenskapsmän har betraktats som genier. Begreppet har rötter i den romerska religionens föreställning om en personlig skyddsande – genius – som ses som liktydig med varje människas individualitet.

Foto: Thomas KarlssonUnder romantiken kopplas begreppet till individens förmåga till skapande och gränsöverskridande – och det är här som geniet plötsligt blir någon som får en närmast gudagiven rätt att göra som han behagar. I sin strävan att förverkliga sin idé tillåts han skövla, svina och gå över lik. Ja, han, för genier är ju i allmänhet män. Genialitet är av hävd en manlig egenskap.

Foto: Jonas Ekströmer/TTSkådespelaren Moa Gammel gjorde ett försök att lyfta fram kvinnor som hon ansåg geniala. I podden ”Genier”, som sedermera blev en bok med samma namn, intervjuade hon kvinnor som hon betraktade som just genier. Jag var, tillsammans med Lena Andersson, Ebba Witt-Brattström, Anna Odell och några till med i Gammels skara av genier. Det var märkligt. Det tycker min man också. Varken han eller jag betraktar mig som ett geni. (Vem tänker på sig själv som ett sådant?) Gammel definierar ett geni som en person som ”äger sitt liv”.

Det är nog en ganska adekvat beskrivning hur en individ som betraktar sig själv som ett geni hanterar sitt liv. Ta Paolo Macchiariani, till exempel. Han tyckte att han ägde sitt liv i så hög grad att han kunde tänja på gränserna och slira på sanningen. Dessvärre är Macchiarini inte ett geni, snarare en mytoman.

Macchiarini kunde gå i land med sin bluff bland annat eftersom vi älskar genier. Mot allt sunt förnuft längtar vi – också inom akademin, mitt i vetenskapens högborg – efter mirakel, fantastiska lösningar, magi, och vi älskar den som kan ge oss underverk. En Zlatan som kan trolla med en boll, en Hans Rosling som kan ge oss goda besked om världssvält och överbefolkning, en Jobs som ger oss kärlek i form av en Iphone.

Foto: Magnus Liljegren/ GGFOTOHans Rosling. Foto: Magnus Liljegren/GGFOTO

Genikulten blomstrade under romantiken. Den uppstod som en reaktion mot upplysningens fyrkantiga tro på vetenskap och förnuft. Romantiken ville ersätta förnuft med känsla som tillvarons nav, och där fann geniet sin plats. Riktigt där befinner vi oss inte i dag. De människor som dyrkas som genier i dag, som Jobs, Rosling, Macchiariani och Agnes Wold – se där, ett kvinnligt geni! – hör hemma inom vetenskapen, även om medierna gärna framställer dem som någon sorts superhjältar.

I vår avförtrollade och sekulariserade tid duger inte heller något annat än vetenskapens språk, även om det sedan, som i fallet Macchiarini, visar sig vara solochvårande. Den vita rocken, titeln och den medicinska terminologin fanns ju där. Kombinerat med storslagna löften, en våghalsig attityd och ett bländade leende var det oslagbart.

Foto: Joakim RoosDet är lika fascinerande varje gång det dyker upp ett nytt (motvilligt) geni på scenen. I höstas älskades Hans Rosling, professor i internationell hälsa, nästan ihjäl. Och under en intensiv vecka härförleden dyrkades Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi. Wold har blivit känd för den breda allmänheten genom att, på kvällstidningsspråk, ”avliva myter om din hälsa”. Hennes senaste stora insats för folkhälsan var att försäkra ammande kvinnor om att det inte är ett dugg skadligt att ta ett glas vin vid amning. För detta hyllas hon.

Vad är det människor söker i sin dyrkan av ett geni? Är det en förebild? En gud? Eller en förälder? Kanske alltihopa. Något att tro på. Någon att lita på. Det där förstod Jobs. Han var inte bara en man som funderade ut fiffiga tekniska prylar. Han var en livsstil, en filosofi, ett löfte. Det där förstår Zlatan också. Zlatan är ett löfte i sig själv. Han kom från ingenstans och blev allt. Och Agnes Wold? Det är hon som befriar oss från synd. Strunta i att hälla i dig allt det där vattnet. Handspriten gör ingen nytta och du behöver inte ha dåligt samvete för att du tar ett glas rött när du ammar.

Kanske är det en längtan efter sammanhang, en längtan efter mening, efter något eller någon att tro på. Kanske är det en längtan tillbaka till barndomen, till mammas och pappas trygga men stränga famn, på den tiden det fortfarande fanns stränga föräldrar. Vad det än handlar om, så är samtidsmänniskans genikult inte särskilt smickrande för henne själv. Den får henne att framstå som osäker, otrygg och rädd.

Där står hon, mitt i ett aldrig sinande flöde av information och vet varken ut eller in. Hon kan inte längre vända sig till Gud för att be om hjälp och vägledning, ty hon har lärt sig att Gud är död. Hon har inte längre någon tilltro till sin egen förmåga att välja och välja rätt. Kanske är hon lat. Kanske är hon bekväm. Alltså söker hon en auktoritet. Någon att följa, någon att lyda, någon att lita på. Någon med en alldeles speciell förmåga – ett geni.

Läs mer. Ann Heberlein