”Efter istidens slut utvidgas ordförrådet hastigt”, skriver Jesper Svenbro i diktsamlingen ”Element till en kosmologi” från 1979: ” – först med ’vide’ och ’björk’, sedan med ’tall’ och slutligen också med ’bok’.”

Jo. Men i begynnelsen var is. Åtminstone för oss nordbor. Med vårt glesa språk. Torftiga girlanger och gråbleka landskap.

”Det är så kraftigt, men så kallt i Norden!/Längre ner till den bebodda jorden/längtar du från snö och is”, skrev Tegnér inkännande. Frågan är om det finns någon svensk diktare som inte skrivit en endaste liten diktrad om is eller snö. Jag tror inte det. Men det hänger också ihop med begynnelsetanken.

Det finns mängder av dikter som använder bilden av nyfallen snö för att beteckna ett tillstånd av renhet, tomhet och en ny början. I den kristna symbolvärlden ligger föreställningar som jungfrufödsel, genesis och Jesu ankomst nära. I de högtidsdikter som handlar om julen kan man alltså föra ihop självklara naturlyriska impressioner (snö över hela åkern) med mer symbolmättade betydelser (stjärnor som tänds, tecken som visar sig, den besjälade platsen osv).

Många poeter har också kopplat den vita snön till pappersarkets vithet och dubbelprojicerat diktens födelse på papperet med andra typer av skapelseakter. Mest känd är förmodligen Tomas Tranströmers inledning: ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk/for jag till den snötäckta ön./Det vilda har inga ord./De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!.”

I våras debuterade Helena Österlund med en diktsamling som börjar med en tjugotvå sidor lång dikt, som också skapar sig själv ur snön. Första raderna lyder: ”Det började med snö/Det var snö / Jag var inte snö/Jag var i snö.”

Sen finns det förstås mer prosaiska snödikter. Anna Rystedt har flera: ”Fruset potatismos i klickar /kantar trottoaren/denna isiga femminusgradiga morgon.”

Och torrt teknokratiska, som Åsa Maria Krafts dikter om ”Snöflingekurvans (Kochkurvans) definition” eller den kanadensiske poeten Christian Bök som gjort ett poetiskt ”kristallsystem”.

Svenska språkets vackraste snöstjärna är signerad Gunnar Björling:

Snön och som på en skogsstig

vit

i rymd ett sus

och här

och för en timme sedan

och tassande en liten ljusbrun

hund

och som stjärnor blänker täckta

lyktor ljus

snart ökar blott i rymden

stormvinds brus

snön och som

på en skogsstig

vit.