Man kan tala hur mycket som helst om poesins marginalisering och låga försäljningssiffror. När någon dör eller föds, firar en särskild högtid eller ingår äktenskap, vänder man sig ändå till poesin. En dikt att sprida sorgen med. Några rader att välkomna livet med. Poesi för all den lycka och kärlek man önskar människor, men inte kan säga på något annat sätt.

Konstnärligt sett har tillfällesdikten, som alltså är beteckningen för den här sortens dikter, alltid haft rätt låg status. De ingår ofta i kategorin ”beställningsdikter”, dikter skrivna på uppdrag, och är därför redan från början underställda en krassare budgivning än enbart estetiska ideal.

Å andra sidan är litteraturhistorien full av poeter som skapat sig framstående författarskap just genom tillfällesdikterna. Mest kända exemplet är förmodligen Carl Michael Bellman.

För prosaisterna har följetongen och veckotidningsnovellen spelat en liknande roll. Läst och älskad av folket, men inte så uppmärksammad av kritiken. (Men vad hade Gombrowicz dagbok varit om han inte kontinuerligt skrivit sina spalter i tidskriften ”Kultura”?)

 Det är intressant att titta igenom det stora poesiutbud som de flesta begravningsbyråer tillhandahåller. Visst är det mycket Boye och Gullberg och Setterlind och Lagerkvist, men också en stor mängd anonyma dikter, som traderats och diktats om i otaliga varianter av ”vind” som rimmar på ”kind”.

Bröllopsdikten aktualiserades närmast parodiskt intensivt förra sommaren i samband med prinsessbröllopet och teveprogrammet ”Babels” tävling i kärlekspoe-si. Man kan komma att tänka på den vilde sextonhundratalspoeten Lasse Lucidor som hade för vana att pracka på människor hyllningsdikter mot betalning … Han skrev också, oombedd, en bröllopsdikt till Konrad Gyllenstierna, vilket renderade honom ett halvt års fängelsevistelse.

 På den senaste begravningen i min närhet hade man valt några diktrader av Kristina Lugn, ur samlingen ”Hej då, ha det så bra!”

Ganska långt ifrån Setterlind och Gullberg kanske, men lika storslaget på ett annat vis:

”Men jag ska få i tröstpris

av mig själv

att livets allra sista hundloka

vill göra honnör för min tapperhet i strid.”