I början av 90-talet blev Helena Bergström "Fanny" med hela folket i "Änglagård". Nu har den breda svenska publiken fått en ny Fanny som har väldigt lite med gråtande blondiner att göra. Fanny i "Graven" är en lätt folkilsken rumänsk flykting som gör karriär som kvinnlig machosnut som vet hur man handskas med sprängmedel.
- Fanny Popescu har trauman från det förflutna - om hon någon gång skulle krisa, så lovar jag att hon bryter ihop rejält. I manuset är hon skriven som en lite tråkig, extremt sträng moraltant. Hon har otroligt höga krav på sig själv - dör hellre än att göra ett dåligt jobb. Men vi mjukade upp henne litegrann, säger Annika Hallin och ler.
Trots att hon gjort femtielva teaterpjäser och varit med i omtalade teveserier som "Soldater i månsken" och "Ramona" är det först efter succéparet Rolf och Cecilia Börjlinds "Graven" som Annika Hallin blivit ett hushållsnamn.
Just nu gästar hon Göteborgs filmfestival med en stark och tät debutfilm av norska regissören Sara Johnsen. "Vinterkyss", (svensk premiär den 11 mars). Det är ett psykologiskt drama om karriärläkaren Victoria som förlorar sin son som plötsligt segnar ner under en hockeyträning. I sin oförmåga att hantera sorgen lägger hon känslorna i frysboxen och åker till Nordnorge som gästarbetare.
- Victoria är en väldigt vanlig storstadskvinna som tänker lite för mycket på karriären och mozzarellan. Hon lägger stor vikt vid detaljer, men glömmer det viktigaste i livet. Filmen handlar mycket om att man inte kan fly från sitt liv. Victoria försöker, men hamnar i ett ingenmansland i skuld och sorg. Först när hon möter kärleken börjar hon känna igen - och därmed rasar allt. Men det gör också att hon kan återvända till livet.
För Annika Hallin blev inspelningen i Nordnorge en sorts mental exil där hon gick in i sin rollfigurs tillstånd med perverterad sorg och undertryckta aggressioner.
- Jag försökte först att föreställa mig att mitt eget barn hade dött, men det var ju gudskelov inte sant - och fungerade därför inte. Jag var nog ganska galen, som om jag hade spjällen öppna mot rymden hela tiden. Det var först när jag kom hem till min egen lägenhet och min familj som jag upptäckte hur långt borta jag egentligen varit, säger Annika Hallin, som drabbades av samma känslor efter premiärvisningen.
"Hon spelar med ett otroligt inre tryck, där alla aggressioner stängs inne. Det är ovanligt. Det är betydligt lättare att hitta skådespelare som kan gråta", säger regissören Sara Johnsen om sin huvudrollsinnehavare.
Annika Hallin har alltid varit arg - utan att riktigt veta varför. Uppväxten var ju så där normal med radhus, tre systrar och en bullbakande mamma som hade dagbarn. Hennes teaterkarriär fungerar som en sorts anger-management terapi.
- Ja, jag har nog ett extremt behov av att ventilera det inre tryck som jag är född med. När jag minns mig själv som barn tänker jag på en oerhörd ilska som skaver inom mig. Jag hade alltid högljudda åsikter om allt och startade demonstrationer mot kärnkraft. Min mellanstadiefröken trodde att jag skulle bli politiker, säger hon och skrattar.
Men en trallande sagodam med paraply kom emellan. Ett livsavgörande ögonblick var när hon fick hoppa in i en talroll i "Mary Poppins" på Spånga gymnasium:
- Plötsligt kände jag mig hemma! Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Sedan dess har hon spelat teater i alla dess former, överallt - amatörteater, professionell amatörteater i förorten, källarteater, Teater Plaza, Orionteatern, Boulevardteatern, Radioteatern, Stockholms stadsteater, Riksteatern. Häromåret var hon med om att starta gruppen Teater Nova tillsammans med fem andra kvinnliga skådespelare. Dessutom har hon regisserat en uppsättning, något hon vill fortsätta med.
Som skådespelare väjer hon inte för de tunga rollerna: vare sig det handlar om att spela hungerstrejkande RAF-terrorist i Noréns "Akt" eller psykotisk självmordskandidat i Sara Kanes omtalade "4:48".
-Mina rollfigurer bär ofta på en underliggande problematik, aggressioner och ilska. Jag vet inte om det ligger i rollerna, eller att jag gör dem så. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kan slarva, jag måste få ihop den där "bågarna" i karaktärernas liv - som att montera ett pärlhalsband.
Som skådespelare är det stor skillnad att gestalta Victoria från "Vinterkyss" eller till exempel den brittiska pjäsförfattaren Sara Kane som begick självmord efter att ha skrivit "Psykos 4:48".
- Om Victoria är is, så är Sara eld. Victoria kräver gestaltning, medan "Psykos 4:48" redan har sitt tydliga språk, skarpa och konkreta ord. Det finns ingen plats för tolkningar, utan det handlar bara om att förmedla orden. Sarah Kane har en stark aggressiv motor och vill få livet att fungera, men hon kunde inte, säger Annika Hallin som åker på en ny turnérunda med pjäsen under februari.
Därefter börjar inspelningen av Stig Björkmans "Elva", där Pernilla August vandrar genom tio andra tio kvinnornas liv. Hallins roll har skrivits av Carina Rydberg.
Det ryktas också om att den briljanta "Graven"-ensemblen kommer att återuppstå i en uppföljare i regi av Mikael Marcimain.
- Om manuset är bra och alla andra i ensemblen ställer upp så skulle det vara jättekul. "Graven" var en både lustfylld och väldigt krävande att spela in. Nästan alla scener spelades in på plats vilket gjorde att vi tvingades leva på varandra i trånga utrymmen - inte minst på den där båten. Ibland kunde det nästan kännas som om gränserna mellan ensemblen i serien och skådespelargruppen suddades ut. Det hände att vi satt och tvistade om arbetet på samma sätt som poliserna i serien.