Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Annika Norlin skriver sitt livs novell

Foto: Lars Lindqvist

Med låttexter som är som små noveller har Annika Norlin etablerat sig som en av 2000-talets stora svenska poppoeter. Efter ett fyra år långt avbrott för psykologistudier och familje­skapande återvände hon så till musiken i höstas. I februari ger hon sig ut på vägarna igen.

Annika Norlin hade glömt bort det här med låtar. Vad de betyder för henne, hur de tröstar och bär henne. Och vad de då också kan betyda för de som lyssnar. Ungefär så sjunger hon i det inledande spåret ”I forgot about songs” på senaste Hello Saferide-skivan ”The fox, the hunter and Hello Saferide”, hennes första på fyra år med nyskrivet material.

Under sina artistnamn, Hello Saferide och Säkert!, har Annika i nästan tio års tid låtit lyssnarna spegla sig i hennes berättelser om himlastormande förälskelser, vänskap, feminism och rädslan för att inte räcka till. Berättelser om att stalka sin hemliga kärlek på Facebook, om att vilja dränka den störande crawlaren i det kommunala badhuset och om att dansa fastän hjärtat brister.

Efter flera framgångsrika år efter genombrottet 2005, fyllda till brädden med utsålda turnéer, skivsläpp och Grammis- och P 3 Guld-utmärkelser, kände sig Annika tvungen att ta ett kliv bort från musiken. Utbrändheten var ett faktum.

Hon fokuserade om, flyttade till Umeå, började studera psykologi och bildade familj. En nödvändig paus för att hämta andan. Nu känner hon glädje för musiken igen.

– Jag har inte varit så peppad som jag är nu sedan innan mitt genombrott. För några år sedan kändes det som att jag var på slutet av någonting. Nu känns det som att jag bara är i början.

Annika växte upp i en lägenhet i det tidiga 1980-talets Östersund, ihop med storasyster, mamma och pappa. Bägge föräldrarna hade ett stort intresse för skrivande och musik och det fanns där som en naturlig del av barndomen.

– Vi har alltid spelat och sjungit mycket i min familj, fast på hobbynivå. För mig skapades en bild av musik som något man nyttjar, en del av livets goda, och inget som man arbetar med eller gör karriär av. Det var som att äta, en naturlig del av mitt liv som bara fanns där.

Själv började Annika skriva sagor och låtar så fort hon lärde sig att stava. Den första låten skrev hon som sjuåring och handlade om hur hon går ned till stranden och rullar runt på sanden. Hon åkte även på litteraturläger och vann en novelltävling i tidningen Barbie.

– Jag har på vissa sätt alltid trivts bättre med att skriva än att prata. Om jag verkligen vill veta vad jag tycker om något så skriver jag fram det. Jag har inte varit den som skriver för att jag varit ledsen eller haft något att bearbeta, utan snarare har skrivandet gjort att jag har upptäckt känslor och tankar som jag inte visste att jag hade.

Som tonåring gjorde hon inte mycket väsen av sig. Medan hon satt och läste ”Tvillingarna på Sweet Valley High” gick hennes klasskompisar förbi med klirrande påsar med alkohol.

– Jag kunde inte koderna. Mitt favoritband var liksom New Kids on the Block när alla andras var Nirvana. Jag visste på något sätt att mitt favoritband var fel så jag hade på mig andra kläder över min New Kids on the Block-tröja. Jag visste på något sätt vem jag var, men att det var bäst att inte visa upp det.

Efter gymnasiet blev skrivandet det naturliga att satsa på och hon arbetade först som lokalreporter och tv-skribent på Länstidningen och Östersunds-Posten, innan hon fortsatte till folkhögskolan i Kalix där hon läste journalistik. Efter det blev det flytt till Stockholm och jobb på Aftonbladet och P3.

Att Annika till slut hamnade i musikbranschen var en ren slump. På fyllan på en 30-årsfest skickades en gitarr runt och Annika fick ingivelsen att spela en låt som hon hade skrivit, ”Highschool stalker”. Rätt person, en vän som drev ett litet skivbolag, visade sig vara på just den festen och bad henne spela in den till en samlingsskiva med titeln ”Jeans and Summer”.

– Så jag gjorde det i min kompis Mias sovrum. Hennes kille hade en liten studio där, och hon lärde sig att spela in bara för att hjälpa mig. Vi hade ingen aning om hur vi skulle göra, men på något sätt fick vi ihop en inspelad låt.

Annika tog snabbt artistnamnet Hello Saferide, som är hämtat från hennes tid som utbytesstudent i staden Willimantic i USA. För att skydda eleverna från gatuvåldet tillhandahöll hennes skola nämligen en taxitjänst som kallades Saferide och varje gång hon ringde dem så svarade en man vid namn James ”Hello Saferide”.

– Hello Saferide var ett roligt artistnamn och jag kände att jag behövde ett för att maskera mig lite. Det var en så stor grej för mig att spela in en låt och aldrig något jag trodde skulle bli en karriär. Det var som att jag umgicks med elitskidåkare och själv åkte i barnbacken.

På grund av att den då hajpade José Gonzalez också var med på den där samlingsskivan blev folk även intresserade av Annika och P3 började spela ”Highschool stalker”. Det ledde till att flera skivbolag och bokningsbolag hörde av sig och ville skriva kontrakt.

För Annika var det omvälvande. Visserligen hade hon en hel bunt färdigskrivna låtar hemma som hon satt melodi till med sin gitarr, men det var inget hon någonsin tänkt spela in på skiva.

– Det var så vansinnigt, låtskrivandet hade fram till dess bara varit en hobby. Man tror att ens liv är på ett visst sätt och sedan skakas allt om på en vecka. Det var skitkul, men jag var samtidigt livrädd. Jag hajade ju ingenting om vad det innebar att spela in låtar, sätta ihop ett band, ta en publik.

Debutskivan ”Introducing … Hello Saferide” släpptes 2005 och bestod av glad indiepop med finurligt berättande texter på engelska. Både publiken och recensenterna jublade. Och plötsligt hade Annika en första spelning inbokad, på Stockholmsklubben Debasers uteservering. I publiken fanns redan etablerade band som Sahara Hotnights, Mando Diao och Hellacopters. Annika var fullständigt livrädd.

– Att spela live var en jävla pärs för mig. Jag hade varit ett barn som stod och skakade på redovisningarna i skolan. De flesta artister har ju stått framför spegeln och övat sedan barnsben eller haft garageband. Jag har också haft band, men vi spelade aldrig live. Men på något sätt tog jag mig igenom det och i efterhand är jag så sjukt stolt över mig själv för att jag klarade av det.

Det musikaliska genombrottet var ett faktum och plötsligt var Hello Saferide affischnamnet överallt. Annika turnerade både i Sverige och utomlands, gjorde intervjuer på löpande band och skrev samtidigt på ny musik. Men snart snurrade allt lite för fort.

– Jag kände redan efter första skivan att det blev för mycket, och tänkte därför göra en smal liten skiva på svenska för att lugna ned allt, men då gick det ännu bättre för den Säkert!-skivan att allt bara snurrade ännu fortare. Och grejen var ju att jag hade det sjukt kul, vilket gjorde att jag då inte tänkte på hur det påverkade mig.

Samtidigt som framgångarna fortsatte blev varningssignalerna för utbrändhet allt fler. Hon började få minnesrubbningar i vardagen. Gamla klasskompisar kunde komma fram och hälsa utan att hon kände igen dem.

– Jag har alltid haft bra personminne men började tappa det. Och jag minns att min bästa kompis skällde ut mig för att jag alltid var sen, vilket var något som inte kändes som jag då jag vanligtvis brukar ha respekt för sådant. Det var små varningssignaler som till slut inte gick att ignorera.

Efter att ha släppt ytterligare ett par skivor bestämde sig Annika för att bryta upp och fokusera om. Hon tackade nej till det mesta, slutade turnera sönder sig och gav inte så många intervjuer. Hon la upp tydliga regler och riktlinjer för sig själv för att få en lugnare tillvaro.

– Det låter klyschigt, men jag började koncent­rera mig mer på vem jag ville vara som person än vem jag ville vara som artist. Och kom fram till att om artistskapet kompromissar med vem jag är som person så behöver jag inte vara artist längre. Jag kommer alltid att syssla med musik, men i former som passar med resten av mitt liv.

En annan viktig del i återhämtningen var att flytta tillbaka till Norrland och till kärleken hon hade träffat i Umeå. I samma veva började hon läsa till psykolog vid Umeå universitet. En utbildning hon, trots avbrott för musiken, hoppas slutföra de kommande åren.

– Flytten till Umeå var bra tack vare den hälso­samma jantelag som finns där. Att folk inte är särskilt intresserade av vad man jobbar med. Nivån är lite ”Jaha, du spelar gitarr, vad kul”. Jag trivs med det.

I höstas återvände Annika till musiken igen med den sjätte skivan ”The fox, the hunter and Hello Saferide”, vilken också ackompanjerades av boken ”Texter” där hon har samlat sin karriärs alla låttexter.

Den nya skivan innehåller på sedvanligt Norlinskt sätt små noveller till låtar. I ”I was Jesus” feministdrömmer hon om att Jesus, Gandhi och Martin Luther King återvänder till jorden som kvinnor. I ”Last Night Bus” åker hon nattbuss hem efter en tonårsfest med nazimusik. Och i ”Rocky” sjunger hon till alla män som bär bördan av att inte få visa sig svaga.

I skivans kanske mest personliga låt, ”This body”, sjunger Annika om relationen till sin kropp och hur den förändrades när hon blev gravid.

– Jag skrev låtar när jag var gravid som jag var tvungen att skriva om efter att barnet var fött för att de var alldeles för hormonindränkta. ”This body”-texten var jag till exempel tvungen att skriva om flera gånger då den i början var mer som en kamplåt för Kristdemokraterna. Men låten handlar om hur graviditeten och att få barn fick mig att bli nöjd med min kropp. Jag ville inte sjunga till mitt barn som alla andra gör, utan ville sjunga till min kropp. Om försoningen med den.

Vad gjorde att du kunde försonas så med din kropp?

– Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid. Jag hade innan dess inte haft problem med hur min kropp ser ut, utan snarare med hur den har fungerat. Just det här att jag under uppväxten i Jämtland saknade den rejäla arbetskropp som var idealet där, utan i stället fick en späd kulturkropp. Det har jag hela tiden burit med mig och i och med graviditeten så fick min kropp plötsligt en funktion. Och då insåg jag också att jag inte är så jävla viktig, att jag är bara en del av ett större kretslopp.

Du har tidigare inte pratat om att du har barn, varför har det varit viktigt att hålla det privat?

– Jag vill över lag inte prata om människor i mitt liv som inte själva har valt det offentliga. Sedan kan jag också känna som kvinna att man måste stå på tå och vara vaksam med hur man porträtteras. Om man berättar om sitt barn kan det göra att folk ser på ens musik på ett annat sätt. Det handlar inte bara om barn, utan om allt som kan stå i vägen för musiken.

I februari väntar en ny ”lagom stor” turné på mindre teatrar runt om i landet. Annika hoppas på intima spelningar där hon kan få bra kontakt med publiken.

– Allt jag gör framöver med mig som artist kommer nog att bli i mindre skala. Jag kom en gång i tiden från indiescenen och identifierar mig med den fortfarande. Att jag blev så stor kändes just därför så märkligt. Jag försöker nu att ta tillbaka det som känns logiskt för mig.

En del av framtidsplanerna är också att fortsätta skriva mer till och tillsammans med andra artister. Hon skriver just nu med fler olika låtskrivare som hon gillar i olika genrer.

– Jag skulle gärna dels skriva råhits, och dels gärna andra låtar som inte en jävel hör, men framför allt vill jag veta hur andra tänker när de jobbar. Jag hjälpte till exempel Tove Styrke med en text till hennes kommande skiva. Jag kom dit med en färdig text, story och allt, och hon bara: ”Nä, jag gillar inte hur orden ligger i munnen när man sjunger dom. Vi måste utgå därifrån.” Så jävla roligt, så har jag aldrig tänkt. Så då var det bara att stryka allt och börja om från början.

Fakta: Annika Norlin

Ålder 37 år

Bor I kollektiv i Umeå

Familj Kille och barn

Gör Pluggar psykologi och skriver musik och texter. Artist under namnet Hello Saferide och i bandet Säkert!.

Bakgrund Har arbetat som journalist på bland annat Aftonbladet och P3. Sadlade 2005 om och släppte debut-skivan ”Introducing … Hello Saferide” med det engelskspråkiga alter-egot Hello Saferide. Släppte den första skivan på svenska under namnet Säkert! 2007. Har även släppt ”More modern short stories from Hello Saferide” 2008 och ”Facit” 2010. Har bland annat mottagit tre Grammisar och ett P3 Guld.

Aktuell Nya Hello Saferide-albumet ”The fox, the hunter and Hello Saferide” och låttextboken ”Texter” släpptes i höstas. Ger sig ut på turné med start på Södra teatern i Stockholm 7/2.

Förebild Konstnären Edvard Munchs moster Karen.

”Jag var på Edvard Munch-museet i Oslo för ett par år sedan. I början av museet fanns en kortfattad resumé av hans liv. I förbifarten nämndes att Edvards morsa gick bort i tuberkulos när han var liten, så hans moster Karen fick ta hand om Munch och hans fyra syskon. Sedan kunde jag inte slappna av resten av musei-tiden, det störde mig oerhört att det var Munch och inte moster Karen som fick ett museum. Jag kunde inte ta ”Skriet” på allvar längre. Jag blir inte imponerad av folk som är bra på att göra stor konst. Att skapa är ju roligt, mestadels, även om jag har en känsla av att Munch inte skulle hålla med. Det är sådana som moster Karen som jag knäböjer vid.”