Desperat klamrar de sig fast vid drömmen..
Jag minns inte skivorna "Hard 'n' heavy" och "Metal on metal" som gjorde Anvil till ett stort hårdrocksband i början av åttiotalet. Men jag glömmer aldrig bilden i tidningen Okej. Gruppens sångare Steve "Lips" Kudlow poserade naken i en dusch och tryckte en dildo mot sin Flying V-gitarr. Han såg ut att vara universums mest hedonistiska person. Det fick han bara vara i ett par år. Den kanadensiska metalgruppen föll snabbt i glömska. Efter två decennier ute i kylan har bandet nu fått en högst oväntad renässans tack vare dokumentären "Anvil! The story of Anvil". Den visar hur Lips och trummisen Robb Reiner, som fortfarande utgör kärnan i gruppen, spelar i allt glesare hårmanar för en allt glesare publik.
När filmen visades på Londons filmfestival tidigare i höstas presenterades den av Keanu Reeves som uttryckte sin kärlek till det avdankade bandet. Sarah Brown, premiärministerns fru, kom också dit och poserade med Anvil på röda mattan. Kritikerna beskriver dokumentären som en verklig version av den klassiska metalkomedin "This is Spinal Tap". Anvil har mer gemensamt med den filmen än att trummisen heter nästan likadant som regissören Rob Reiner. I en scen berättar de om sin första låt, "Thumb hang", som handlar om tumtortyr under spanska inkvisitionen. "Nah-nah-nah-thumb hang!!" brölar Anvil likt ett par femtioåriga Beavis & Butthead. I en annan Scen dyker en musikjurist upp efter en katastrofal spelning (där arrangören försöker betala bandet i gulaschsoppa) och frågar varför det kommer så lite folk på konserterna. "Den frågan kan jag besvara med ett ord", säger Robb Reiner. "Eller två ord nej, tre ord: vi har ingen bra manager."
Efter ett par dagars arbete med dokumentären tog en kameraman regissören Sacha Gervasi åt sidan och frågade om Anvil var hyrda skådespelare. Gervasi försäkrade att Lips och Robb var äkta vara. Som tonåring åkte han själv på turné med dem. Då var Anvil ett av världens hetaste hårdrocksband. "En dag kommer Metallica att bli större än Anvil!" sa Lars Ulrich på den tiden.
Likt de bästa rockdokumentärerna handlar "Anvil! The story of Anvil" om mot- snarare än framgångar. Klippen som spritts på nätet för tankarna till två av nollnolltalets mest gripande karriärskildringar: "What's up Fatlip", Spike Jonze-filmen om den förvirrade rapparen Fatlip från The Pharcyde, och "Dig!", om det bråkiga och otursförföljda Brian Jonestown Massacre. Det är alltid mer intressant att följa artister som stått i rampljuset och skuffats undan än att bevittna storslagna världsturnéer. De åldrande rockidolerna påminner om Gloria Swansons bedagade stumfilmsstjärna i "Sunset Boulevard". Desperat klamrar de sig fast vid drömmen.
Men det som tycks skilja Anvildokumentären från liknande historier är att huvudpersonerna aldrig blir bittra. Deras tålamod, vänskap och glädje har väckt samma publikreaktioner som "Pingvinresan". Likt fåglarna som kurar ihop i den arktiska snöstormen, för att skydda sina ägg, håller Anvil ihop i vått och torrt för att skydda sin älskade metal.
Åskådarna gråter när de ser Robb drabbas av tvivel. "Hur mycket kärlek och hängivenhet kan man plöja ner i något?" frågar han med darrande röst. Lips tröstar honom och säger att det nog ska gå bättre i kväll. Det kommer att bli ett kanongig. "The place is jam-fucking-packed!" lovar han. I nästa scen uppträder Anvil för fem personer.