Om en människa knypplar för hand kan hon göra fem maskor i minuten. Om en maskin knypplar kan den göra trettiotusen maskor i minuten. Annorlunda uttryckt: varje gång maskinen arbetar en minut frigör den tio dagars vila för arbetaren.

Detta läser jag i Paul Lafargues bok "Rätten till lättja" från 1880, i sin samtid den näst mest sålda politiska skriften i Europa. Jag antar att det som gäller för knypplingsmaskiner även gäller för de modernare maskiner och robotar som numera producerar våra varor. Vilka gigantiska tidsbesparare!

Och vad gör vi? Vi arbetar. Vi arbetar våra åtta timmars arbetsdagar precis som vi gjort i hundra år. Som om knypplingsmaskinen aldrig uppfunnits. Som om tid aldrig frigjorts.

I senaste numret av Arena frågar sig Isobel Hadley-Kamptz varför arbetslinjen har blivit grunden i all svensk politik. Hon menar att det inte handlar om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Hon menar att det handlar om moral. "Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra."

Hennes motförslag är medborgarlön på en relativt låg nivå. Hadley-Kamptz tror att en sådan skulle leda till mer arbete än i nuläget, eftersom exempelvis socialbidrag och a-kassa minskar eller försvinner vid eventuella sidoinkomster.

Det må vara hur det vill med detta. Det är själva målet jag grunnar över, denna enighet kring mer lönearbete. Jag fattar ju sakskälen till det i dagsläget. Vår identitet vilar på våra arbeten; vår ekonomi kräver det och så vidare. Men det jag inte förstår är varför dessa många och långa arbetsdagar, hundra år efter knypplingsmaskinen, inte ses som ett misslyckande. Som om något har gått snett. Som om maskinernas löfte om fri tid för människan aldrig har infriats.

"Spar den arm som får kvarnen att snurra, o mjölnerskor, och sov lugnt! Låt tuppen förgäves förkunna att dagen gryr", skaldade den antike diktaren Antiparos efter att vattenkvarnen uppfunnits och spannmål kunde malas utan att någon mänsklig hand var inblandad. Men någonstans på vägen mellan vattenkvarn och dator försvann visst drömmen om sovmorgonen.