Det finns nyckelpersoner i den svenska kvinnans nutidshistoria vars idéer bär tidsandan hos ett helt kvinnokollektiv, eller en hel generation. Just nu upplever till exempel Alva Myrdal en renässans.
Men Alva Myrdals idéer är den svenska folkhemsperiodens och därmed lyckas hon aldrig fullt ut frigöra sig från tanken att kvinnan är, och kanske även bör vara starkast knuten till barn och familj. I dag diskuterar feminister hur detta arv ska tolkas. Vilka politiska slutsatser ska dras av det faktum att den berömda svenska jämställdheten har uppnåtts på villkor av att mäns privilegier inte i grunden hotats? Och vad betyder det att mäns aggressivitet mot kvinnor ligger och lurar där strax under ytan, och att viljan att förneka våldet är så oerhört stark? Om arvet från Alva helt enkelt inte räcker, vem kan då tänkas förkroppsliga startpunkten för den feministiska debatt som vi skulle behöva i dag? Det radikala arvet från Grupp 8 är tyngt av beroendet av världen som den såg ut före murens fall. Fortfarande skyggar många feminister för männens deltagande, och vägrar ta till sig det faktum att en förståelse av till exempel klanbaserat förtryck och sociala orättvisor måste integreras med en samtida könsanalys. Ja, det är nödvändigt om "hedersmord" och andra ytterligt komplexa exempel på våld mot kvinnor ska kunna bekämpas. Vi är tillbaka i ett hierarkiskt vänstertänkande där kön nu plötsligt ska gå före klass och etnicitet.
Vad vi skulle behöva är en frihetlig underifrån spirande feminism med vänsterliberala förtecken. Liberal; men starkt kritisk mot marknadsliberalismen, materialistisk; men med djup insikt om att alla politiska utsagor om kvinnors och mäns villkor med nödvändighet är kontextbundna. Denna feminism skulle heller inte väja för den reella intressekonflikt mellan könen som alla patriarkat med nödvändighet skapar.
Inspirationen till detta finns kanske hos den unga liberalen Eva Moberg. Mer än fyrtio år har gått sedan hennes uppsats "Kvinnans villkorliga frigivning" publicerades 1961, samt artikelsamlingen "Kvinnor och människor" året därpå.
Jag minns hur jag petade ut den ur mammas bokhylla i slutet av 80-talet. På 120 ideologiskt drivna boksidor lägger Eva Moberg upp själva sinnebilden för mitt morsarv - drömmen om det individuella självförverkligandet, den fadersstyrda identifikationen med yrkesarbetet, och så barnen - som både håller tillbaka den moderna kvinnans livsprojekt och ger det dess legitimitet.
Den outtalade premissen för 60-talskvinnornas nyvunna frihet var att mannens rätt att välja livsprojekt på intet sätt fick inskränkas. Det är just detta som Eva Moberg avser med uttrycket "kvinnans villkorliga frigivning".
Mötet med ständigt nya barnflickor från småstäder som Västerås och Motala präglade till exempel min barndom. Dagisen var till och med färre än på 50-talet.
Medelklassmammorna i storstad trädde visserligen ut i arbetslivet, men drömde lika självklart om att se ut och leva som Jackie Kennedy. Den stöttande hemmafru som arbetslivet förutsatte fanns inte där för dem.
Eva Moberg släpper in mig i sitt hem på västra Södermalm i Stockholm.
Tidlösa möbler från 50- till 80-tal vittnar om en sympatisk brist på pretentiösa åtbörder. Kaffe i tunn liten kopp. Inramningen gör en dygd av nödvändigheten att gå rakt på sak.
Hon berättar att hon formade sin uppsats i uttalad polemik mot Alva Myrdals och Viola Kleins bok "Kvinnans två roller" som utkommit 1959.
- Det var inte klokt! Alva Myrdal skrev att kvinnorna skulle anslå en tredjedel av sitt liv till barnen. Sen skulle de träda ut i förvärvslivet på jämlik fot! Kritiken - som Alva Myrdal själv senare skulle komma att instämma i - formulerade Eva Moberg så här: "Vi bör sluta med att hamra in begreppet ´kvinnans två roller´. Både män och kvinnor har en huvudroll, den som människor. I människorollen ingå som nödvändighet och moralisk plikt, men också som rik tillgång, ljuv upplevelse och mycket annat, att ta hand om avkomma." Det är denna radikala vision om ett samhälle där också män ingår i förändringsprocessen som skakar om den svenska debatten under dessa år. Ur visionen om ett samhälle med barnen i centrum föds politiska förslag om kortare arbetsdag, barnomsorg för alla och en ny mansroll. I dag är Eva Moberg starkt pådrivande för att den patriarkala mansrollen - med alla de säkerhetsrisker den för med sig i form av krig och massförstörelse - ska upp på FN:s dagordning.
Mötet med Simone de Beauvoirs "Det andra könet" var en annan väckarklocka i slutet av 50-talet. Fast i dag ser hon tydligare denna förebilds svagheter.
- Beauvoir raderade ju ut barnen fullkomligt, menar Eva Moberg, vilket skulle komma att bli ödesdigert.
I den feministiska historieskrivningen buntas Eva Moberg så småningom ihop med sin socialistiska medsyster Barbro Backberger, trots att dessa två 60-talsikoner målar upp två helt väsensskilda ideologiska system.
Backbergers argumentation är mer klassiskt socialistisk. Ändå anklagas båda för att vara "Simone de Beauvoir-epigoner" och vilja "krossa familjen".
Inget kan vara mer felaktigt. Den retoriska bomb Eva Moberg låter detonera 1961 innefattar båda könen, och till skillnad från de Beauvoir tror Moberg att familjen har en framtid.
Makarna Palme är några av dem som under mitten av 60-talet bänkar sig runt socialbyråkraten och feministen Annika Baudes stora köksbord på Alviksvägen 222 i Bromma utanför Stockholm. Grupp 222 tar form. Historien står och väger.
De socialdemokratiska och liberala män som ingår är på familjepolitikens område kraftigt påverkade av sina radikala kvinnliga partikolleger (och inte minst fruar/flickvänner!). Olof Palme till exempel har ännu inte bestämt sig för att gå emot alla fortsatta tankar på särlösningar för småbarnsföräldrar.
Motståndet från LO är dock benhårt och segrar till slut.
En oförståelse för de reella klassmotsättningar som råder under 60-och 70-talen mellan arbetar- och medelklassens kvinnor bidrar också till att idén om en kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar inte vinner något gehör.
Den feministiska alliansen mellan liberala sossar och folkpartister tappar i styrka under det alltmer radikala 70-talet. Eva Moberg själv är bara organiserad liberal i några år.
- Snart upptäckte jag att det folkpartistiska kravet på individuell frihet bara gäller för medel- och överklass.
I dag är hon ideologisk vilde, i ordets positiva bemärkelse, trogen bara sin brist på tillhörighet.
Föreställningar om feministiska föregångare formas alldeles för ofta för att passa de myter som uppstår omkring dem. De placeras i fack, och efterkommande generationer får på så sätt en skev bild av de komplexa och intressanta idéer kring könsmakt som dessa kvinnor presenterat i sin samtid.
Eva Moberg är ett klassiskt exempel. Hon framställs som förborgerligad av de yngre systrar som ska komma efter på 70-talet, men propagerar definitivt för en feminism till vänster om dagens socialdemokrati. Av andra beskrivs hon som en stelbent likhetsfeminist, trots att hon oerhört tidigt (den första artikeln i Vi är daterad 1971), med styrka och övertygelse driver frågan om barnens plats i vårt samhälle. Inte dagis eller kortare arbetsdag utan både och.
Men det blir inte som hon tänkt sig. "Jag underskattade tyngden av mansrollens grepp om samhällslivet", skriver hon i en av sina otaliga kolumner i Dagens Nyheter (1980). I stället får vi ett ökat kvinnovåld, utbrända yrkeskvinnor och andligen övergivna barn.
Nej, den lösning som Sverige väljer är dagis för alla, föräldraförsäkring och en hundraprocentig satsning på den tillväxtbefrämjande 40-timmarsveckan.
Alla tankar på att få män att anpassa sina livsmönster efter kvinnors och barns önskemål avspisas barskt med att sådana "orealistiska" visioner bara leder till kvinnofällor.
Arbetstidsfrågan till exempel låses för lång tid framåt in i ett ideologiskt skruvstäd där arbetsgivare och fack knyter starka band. När arbetstiderna kortas får vi längre semester.
- En barnfientlig politik som inte gagnar barnen. De lever ju i nuet, säger Eva Moberg.
När de socialdemokratiska kvinnorna steg för steg tar avstånd från sina tidigare visionära förslag om alternativa boendeformer och sex timmars arbetsdag är parti och fackpampar snabbt framme att berömma dem för mod och politisk realism.
Så frågan är: Är tiden mogen för en uppvärdering av den sfär och det arbete som genom historien kommit att betecknas som kvinnors och barns? Vilket samhälle vill vi ha? Återigen ekar här villkoren för kvinnornas frigivning - mannens rätt att välja livsprojekt får på intet sätt inskränkas.
Eva Moberg påminner om "brödraskapets samarbete". Hur LO till exempel i slutet av 60-talet kunde gå till SAF för att få hjälp att ta fram argument för hur särbehandlade kvinnor skulle bli om man införde särskilda reformer för småbarnsföräldrar. Sigrid Ekendahl och Gertrud Sigurdsen - LO:s nestorer på jämställdhetsområdet - gjorde visserligen allt för att lyfta frågan om "barneftersynen". Men det var en frammarsch i motvind. De män som satt i landssekretariatet (LO:s styrelse) hade ju var och en sin hemmafru (se Lena Näslunds biografi "I en värld av män").
Vilka tysta överenskommelser om kvinnors och mäns framtida liv knyts i styrelserummen nu? Får vi någonsin veta? När jag i dag läser om "Kvinnans villkorliga frigivning" slås jag av hur väl idéerna står sig.
Den klassiska idén om allmänna mänskliga rättigheter också för kvinnor känns användbar igen. Särskilt nu, när kraven på såväl etnisk som köns- och klassmässig rättvisa nått global spridning - samtidigt som allt fler inser att universiteten inte kan förbli feminismens primära spelplats om kvinnors sociala villkor ska kunna förändras.
- Det knepiga är att feminismen alltid måste balansera mellan två perspektiv, å ena sidan höja respekten för arbetet med barn, å andra hävda kvinnors rätt som individer, säger Eva Moberg. Vilket man prioriterar får bero av samhällssituationen vid varje tillfälle.
Min gissning och önskan är att den radikaldemokratiska feminismens idéer om pluralism och alla människors rätt till frihet - i sin radikala form - kommer att kämpa sig tillbaka köksvägen (om uttrycket ursäktas). Ursinnet över de inhumana arbetstiderna, över barnfientligheten, över bebisbehåarna och snabbmatskommersialismen är på väg att stegras. Och kvinnohistoriens exempel är på det här området starkt.
När vi botat oss från den utbrändhetsdepression som just nu hotar att andligen ta livet av en hel generation kvinnor (och allt fler män), kommer ursinnet med upprorets logik tillbaka. Med mig i bagaget på den resan bär jag Eva Moberg.