Det är tidig morgon i Kyari, en by mitt i det ännu grönskande djungelbälte som breder ut sig vid Himalayas fötter i norra Indien. Genom den lätta morgondimman hörs det gälla tjattret från de plommonhuvade gröna papegojorna som flyger kors och tvärs över fälten. Vi vandrar utmed en sluttning, och måste balansera på kanten av en stenlagd kanal som slingrar sig fram genom landskapet. Jag frågar Baghambar Singh, som förestår byns ekocamp, när den byggdes.
- Den byggdes av britterna 1880. De gjorde mycket som vi fortfarande har stor glädje av, svarar han.
Jag synar kanalen litet noggrannare. Den är två meter bred, och verkligen synnerligen välbyggd. Det kristallklara vattnet, hämtat ur floden ett par mil norrut, flyter fram med god fart ytterligare 40 kilometer åt sydöst, får jag veta.
Jag tänker: den här kanalen har många tusen fattiga människor haft nytta av i över hundra år, och många fler kommer sannolikt att ha det minst lika länge till. Kanalen ger också en annan bild av den koloniala tiden, en bild som vi i dag ofta glömmer bort i vågen av ensidig kritik.
Debatten om kolonialismen och vad Europas imperier inneburit förs ofta av personer med ideologiska skygglappar. Inläggen präglas många gånger av en omedveten men tydlig leninism. Det är också anmärkningsvärt att Karolina Ramqvist tar hjälp av Kubas utrikesminister i diskussionen om tredje världens rättigheter. Varför inte också påminna om att Fidel Castro fick Muammar Khaddafis frihetspris häromåret?
Faktum är att de två teorier om Europas destruktiva roll i världen som länge upprepats av radikala intellektuella i väst grundligt har vederlagts av verkligheten flera gånger om.
Den första teorin är just Lenins idé om imperialismen som kapitalismens slutstadium. Kapitalismen bygger på handel, och världshandeln har ökat mångfaldigt efter att de västeuropeiska imperierna avvecklats. Lenin själv grundlade dock ett mycket omfattande imperium, det sovjetiska, som tvärtom byggde på en påtvingad kommunism.
Den andra teorin, som togs till när allt färre trodde på Lenin, är en variation på samma tema: "centrum", alltså USA och Europa, frodas på "periferins" bekostnad, läs tredje världen. Den har också visat sig helt felaktig, vilket den kraftiga höjningen av levnadsnivån i Sydöstasien och i viss mån i Latinamerika visar.
Ju mer de fattiga länderna integreras i världshandeln, desto mer stiger folkens levnadsnivå. Flertalet länder i Sydamerika har ökat sitt välstånd med mellan två och tre gånger de senaste femtio åren. Sydöstasien har mer än tiodubblat sitt välstånd under samma tid. Spädbarnsdödligheten har minskat med dryga 75 procent sedan 1960.
Tyvärr har inte Afrika lyckats lika väl, även om ljuspunkter finns också där. När Ulrika Kärnborg kritiserar det handelsskydd för jordbruksvaror som EU och USA ställer upp tar hon upp en viktig orsak; denna politik slår mycket hårt mot Afrikas svaga ekonomier och fattiga människor.
I världshistorien har imperier - på gott och ont - inneburit att kultur, arkitektur och politiska och rättsliga institutioner spritts i kölvattnet. Så skedde i Alexander den stores rike, i det romerska imperiet och genom mogulhärskarna i Asien.
Europas koloniala företag omskrivs i dag flitigt, till exempel av David Abernethy i "The dynamics of global dominance", och av den indiske utvecklingsforskaren Deepak Lal - som i dagarna besöker Sverige - i hans kommande bok "In defence of empires". En gemensam nämnare är att det brittiska, och i någon mån det franska, imperiet framstår som betydligt mer gagneligt för de berörda folken än framför allt de belgiska och portugisiska, där det oftast handlade om ett dåligt eller obefintligt institutionellt arv eller ren och skär plundring.
Det betyder inte att vi skall bortse från slaveri, förtryck eller institutionaliserad rasism där detta förekom. Edmund Burkes kampanj mot generalguvernören i Indien Warren Hastings, och Winston Churchills fördömande av generalen Rex Dyers massaker i Amritsar 1919 är goda exempel på svidande kritik.
Karaktäristiskt för Englands imperium är för övrigt att det omfattande slaveriet så småningom avskaffades "inifrån", inte minst genom William Wilberforces ideella och ihärdiga kamp i det brittiska parlamentet och bland allmänheten. Storbritannien tvingade sedan fram ett stopp för slavhandeln via Zanzibar, som araberna bedrivit mycket länge. Nordstaterna i USA kämpade ett krig för att få slut på slaveriet - också här hugger Karolina Ramqvist i sten.
På många sätt lägger den leninistiskt inspirerade men tyvärr allmänt spridda och reflexmässigt ensidiga kritiken av Europas roll i den senare världshistorien en slöja av halvsanning, hopplöshet och totalt självförakt över också dagens Europa. Förnekandet av de kulturella, ekonomiska och politiska framsteg som trots allt åstadkoms ger en förvanskad bild av historien.
I det brittiska imperiet skedde framstegen bland annat genom avskaffandet av sådana seder som änkebränningen i Indien, införandet av rättsliga institutioner och av "home rule".
Kenya har just genomfört ett demokratiskt val som resulterat i ett hoppingivande maktskifte. Lika sant som att Afrika delades upp i Berlinkonferensen 1884-85 - där för övrigt Sverige var en av de fjorton deltagarna - är att företeelser som pressfrihet, opposition och demokrati sannolikt aldrig funnits eller diskuterats i Nairobi, Harare eller Kampala, utan att dessa institutioner grundlagts av britterna långt före självständigheten och sedan tagits över av kenyaner, zimbabwier och ugandier. Detta institutionella arv lyfts i dag fram av den seriösa utvecklingsforskningen.
Låt oss återvända till Indien. Jag kliver på tåget, liksom miljoner indier varje dag, för att resa tillbaka till Delhi. Järnvägarna som konstruerades runt hela det brittiska imperiet ligger i flertalet fall kvar, och bidrar, liksom kanalerna, dag efter dag till att underlätta livet för människor runt hela jorden. Kanaler, järnvägar, broar, hamnar, tidningar, skolor, banker, domstolar och parlament. Det är också ett arv.