Åsa Linderborg får frågorna att glöda

I sin minnesbok om tiden på Dagens Nyheter, ”Ett år på sextiotalet” från 1990, skriver Olof Lagercrantz att de apokalyptiska stämningarna i västvärlden mot slutet av decenniet gjorde att ”miljoner människor kände sig uppfordrade till omprövning” av sina liv. Den omprövningen väcker fortfarande fientlighet. Han minns hur han gick sammanbiten och framåtlutad de där åren. ”Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte.”

Jag gissar att Åsa Linderborg, prisad författare, disputerad historiker och kulturchef på Aftonbladet, vetat länge hur det är att gå i motvind i det offentliga samtalet, och att hon dessutom gillar det.

Redan från sin debut som debattör fick hon samtalen, som alltid handlade om de stora frågorna, att glöda. Till i våras var hon biträdande kulturchef på Aftonbladet, en roll som klädde både henne och Aftonbladet illa. Man anade en socialdemokratisk rädsla för väns­tern när hon bara blev andraman till dåvarande kulturchefen Karin Magnusson. Hon säger att hon lämnade akademin för journalistiken för att det är en sorts aktivism att skriva i tidningen. ”Att vara kulturskribent är mitt sätt att försöka förändra världen.”

Stridbara debattörer möts ofta av hat. Medan män får kritik för vad de säger, får kvinnor det också för vad de är. ”Kommunistfitta”, är det mildaste som drabbat Åsa Linderborg. Så heter också klippboken hon gav ut förra året ”Håll med eller håll käft”. Ändå ger hon intryck av att vara orädd. Mig skrämmer ingen.

Den hållningen kommer från hennes mors sida, vänsterintellektuell med ryska rötter, medan pappa gav henne klassmedvetande men ”knöt näven i fickan”. Är det för att hon förblir trogen den beundrade fadern, metallarbetaren, som hon också framstår som så suverän?

Det verkar helt följdriktigt att hon är född i revoltens maj -68. ”Blodtörstig i skrift” som hon sagt, en arbetshäst men också befriande fåfäng. Ingen frågar manliga chefer hur de sköter hyn, men Åsa Linderborgs eyeliner kommenteras. Hon sminkar sig som en kvinna hennes pappa hängde ihop med, säger hon i en intervju, och talar om en grabbighet som nog kommer från honom. ”Det tycker jag är ett problem hos mig själv.”

Det finns en tradition när manliga makthavare skriver om var­andra, att de klistrar etiketten ”hederlig” på sina bröder. De behöver inte hålla med varandras åsikter, men de respekterar att brodern är lojal mot sina övertygelser. Jag skulle vilja klistra ordet lojal på Åsa Linderborg. Hennes texter går alltid att följa, argument för argument, det är den akademiska skolningen. Samma lojalitet gör att det i hennes själv­biografiska barndomsskildring ”Mig äger ingen” finns ett märkligt överseende med den patriarkala arbetarmiljö hon växte upp i. En pappas dotter som lärde sig betrakta kvinnor som han gjorde, som bra eller dåliga kärringar.

Kanske var det också lojalitet mot den egna redaktionen som styrde hennes angrepp på Maja Lundgren, som hängt ut dem i ”Myggor och tigrar” (1/9 2007). Liksom i hennes försvar av den omdebatterade artikeln om påstådd israelisk organstöld på palestinier som Aftonbladet publicerade den 17 augusti. En chef som försvarar sina publicistiska beslut utåt till varje pris – och antingen gör sig dum eller faktiskt inte ser skillnaden mellan olaglig antisemitism och osmaklig antisemitism.

När hon nyligen fick Hedenvindplaketten, efter arbetarförfattaren Gustav Hedenvind-­Eriksson, sa Linderborg att hon inte läst Hedenvind tidigare. ”Det vore att ljuga, vilket jag inte gör.” Hon tycks aldrig ha behov av att förställa sig. Orten där priset delades ut heter Gubbhögen.

På lördagskvällen hade dramatiseringen av Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” premiär på Västerås stadsteater.