Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Åsiktsbubblorna får populismen att växa

Inte sedan 1930-talet har hotet mot demokratin varit så stort som i dag. Fördomar, främlingsfientlighet och förakt mot mänskliga rättigheter frodas och förstärks i sociala medier. Maciej Zaremba följer populismens väg i Polen och Europa.

Ett förslag från helvetet, sade minister Waszczykowski om EU:s krav att Polen skall ta sin del av flyktingbördan. Då hade 38 flyktingar fått asyl i Polen under våren, en för varje miljon polacker. Och därmed var enligt utrikesministern gränsen nådd. Om det kom flera skulle de hota polsk identitet, som framför allt är kristen.

Det sista behövde han inte säga. Polsk kristendom syns med blotta ögat – i parlamentet, där lagar stiftas under korset – liksom i hemmen, där man på julafton ställer fram en extra tallrik för den händelse en nödlidande skulle knacka på.

Det måste sägas att ett par biskopar försökt antyda vad tallriken står för. Andra påminde om att nyss var det polacker som sökte om asyl. Men deras röster drunknade i larmet från andra själavårdare, som inte ville veta av främmande själar. Och just nu verkar de ha de trogna med sig. Enligt en färsk enkät anser över 70 procent av polackerna att flyktingar för med sig parasiter, barbariska seder, våld och terrorism. I synnerhet om de är muslimer.

Foto:  Polens premiärminister Jaroslaw Kaczysinski.

Det är inte minst denna fruktan som i oktober 2015 förde Jaroslaw Kaczynskis parti ”Lag och Rättvisa” (PIS) till makten. Ett år och hundratalet lagar senare uppfyller inte Polen längre kraven på rättsstat. Parlamentet bryter mot grundlagen, ministrar ingriper i rättsprocesser, partiboken är återigen en biljett till chefsjobbet (också på universitet, teater och forskningsinstitut), statlig tv ägnar sig åt smutskastning av oliktänkande. Senaste nytt: försvarsminister Antoni Macierewicz värvar frivilliga till en väpnad styrka på 35 000 man. Men den skall inte lyda arméstaben utan Macierewicz själv.

Dock är det inte polsk xenofobi som är det mest oroande. Det är mönstret. Enkäten ovan (från det amerikanska Pew Research Center) visar att hysterin är som starkast där faran är som minst. Det är inte i länder som drabbats av IS eller där det finns flest muslimer som rädslan är som störst. Tvärtom: I det hårt prövade Frankrike är det knappt varannan som förknippar flyktingar med risk för terrorism, i Polen, där de inte finns, är det 71 procent. I Sverige, som tagit emot flest flyktingar i Europa är det bara var tredje som menar att de tär på socialen och tar våra jobb. I det närmast flyktingfria Polen är det tre av fyra.

Foto: Adam Michnik och Wlodzimierz Cimoszewicz har skäl att känna sig ansvariga för Polens affärer. Båda medverkade högst betydligt till landets övergång från kommunism till marknad och demokrati. Den förre som Polens kanske tyngste opinionsbildare, den senare som premiärminister under 90-talet. De kommer från motsatta läger: på 70- och 80-talet var det Cimoszewicz partikamrater som höll Michnik i fängelse. I dag är de båda i opposition. Efter ett internationellt seminarium i Jonsered (”Polen och Europa”, anordnat av historikern Peter Johnson och Göteborgs universitet) frågar jag hur den polska flyktingnojan skall förstås.

– Att Polen återigen är mottagligt för hjärnspöken, säger Adam Michnik. 1968 hade vi antisemitism utan judar, nu har vi islamofobi utan muslimer. Båda gångerna var det regeringen som satte igång hetsen. Men låt mig vidga frågan: vem trodde för tre år sedan att Ryssland skulle våga annektera Krim, Storbritannien lämna EU, och Marine Le Pen se ut att kunna ta makten i det Frankrike som gav oss mänskliga rättigheter? Det enda vi vet säkert är att ingenting är säkert längre. Konstruktionen som bar upp demokratierna och freden håller på att falla samman.

Michnik säger att det inte sedan trettiotalet luftats så mycket öppet demokratiförakt.

Foto:  Ungerns premiärminister Viktor Orban.

– För Viktor Orban och för Jaroslaw Kaczynski är ”liberal demokrati” numera ett skällsord. Också retoriken påminner om den tiden – talet om de ruttna eliterna, tron på en stark ledare. Vi vet hur det slutade den gången, i fascism och kommunism. I dag finns det fler alternativ. Det är inte bara i arabländerna som folk lockas av tanken på att religionen kan skapa en bättre ordning. Den finns också i Israel och i mitt vackra fosterland… Andra blickar österut. För Erdogan och Putin är det Singapore och Kina som är modellen. Se där, pekar de, det går att få välstånd utan demokrati.

– Krypande statskupp, putinisering, säger Michnik om den polska regeringens reformer.

– Kaczynski betraktar Polen som krigsbyte. Först tog han över public service och nu är nyhetsprogrammen ren propaganda, som i Ryssland. Sedan lamslog han författningsdomstolen. Nu börjar han använda säkerhetspolisen för att kompromettera sina motståndare. Det är hans uttalade ambition att underminera EU.

Michnik tror inte att EU i längden kan tolerera medlemsstater som ger fingret åt fördragen men vill fortsätta mjölka EU:s fonder.

– Om de fortsätter så kommer Polen liksom Ungern att straffa ut sig. Vi kanske kvarstår som medlemmar, men som C-laget, på helt andra villkor och utan inflytande.

Jag frågar Wlodzimierz Cimoszewicz om dagens Polen skulle släppas in i EU. Han borde veta. Det var han som 1994 förhandlade om inträdet och det är hans namnteckning under vigselakten.

– Svaret är nej. Vi uppfyller inte kraven på rättsstat.

Den forne justitie- och premiärministern kallar Polens nya makthavare för lagbrytare.

– De åsidosätter grundlagen och trotsar domstolar. Jag utesluter inte att domarna till slut tvingas gå i strejk för att försvara rättstaten. Det sorgliga är att en stor del av polackerna inte verkar bry sig.

Varifrån kommer demokratiföraktet? Det har sagts att Kaczynskis seger är priset som Polen får betala för de snabba marknadsreformerna. Hade det gått annorlunda med en mera socialdemokratisk politik?

– Nonsens, svarar Adam Michnik. Om plånboken fick avgöra skulle polska bönder älska EU, för ingen annan grupp har vunnit så mycket på medlemskapet. Men de röstade på Kaczynski, som vill undergräva unionen. Varför? Han fick dem att tro att Europa hotar deras sätt att leva, traditionen, deras kyrka. Europa, det vill säga tysken… Man bör inte underskatta hjärnspökenas betydelse.

Han säger att visst begicks det misstag, men om Polen skyndat långsamt med reformerna skulle landet vara i ojämförligt sämre läge, som dagens Ukraina.

– Jag vet inget annat land som betalat så lågt pris för transformationen. Ingen blodspillan, inga häxjakter. Nej, jag tycker inte att talet om transformationens offer – eller globaliseringens – är en bra förklaring till den bruna våg som sveper över Europa.

Så vad är det?

– Osäkerheten, säger Wlodzimierz Cimoszewicz. Rädslan. Aldrig under mitt liv har framtiden varit så oviss. I femton år har USA och EU haft underskott i handeln med Kina, över hundra miljarder euro. Den gamla världsordningen gäller inte längre. Folk vet inte om det de lärt sig ger jobb om tio år. Ingen hederlig politiker kan lova det – men det kan populisten. Bara vi kastar ut invandrarna, bara vi lämnar EU, bygger en mur mot Mexiko…

Cimoszewicz är djupt besviken på traditionella medier. De har inte bestått provet, menar han. Av rädsla för att komma efter dras de med i populismen. Han talar av dyrköpt erfarenhet. Året 2005 var han en av de tre seriösa kandidaterna till presidentposten. Tre veckor före valet påstod en av hans forna medarbetare att Cimoszewicz ljugit om sin ekonomi. Hon hade bevis: ett intyg signerat av honom själv. Det blev årets nyhet. Hans motståndare viftade med pappret i media, hans familj fick fly undan journalister och efter en veckas drev gav han upp och lämnade politiken. Vilket tolkades som bekräftelse på att han var skyldig. Valet vanns av Lech Kaczynski, tvillingbror till Jaroslaw, numera Polens starke man.

Det tog några timmar för redaktionerna att bestämma sig för publicering. Det tog fem år för rättvisan att fastslå att Cimoszewicz namnteckning var förfalskad. Det blev arton månader fängelse för nyhetskällan fru Jarucka, villkorligt. Ett lågt pris, får man säga, för att vränga presidentvalet i EU:s femte största land.

Också Adam Michnik låter pessimistisk.

Populismen må vara höger eller vänster men fienden är gemensam: den liberala demokratin som bejakar pluralism och vägrar folkomrösta om mänskliga rättigheter.

– Det vi ser är en ny fas av massornas uppror, som Ortega y Gasset beskrev på 30-talet, men nu förstärkt av nätet. Internets Janusansikten: ett jämlikt, öppet och frihetligt – det andra vedervärdigt. På nätet är Gud redan död och allting är tillåtet, lögn, förtal, hat, vad du vill. Två processer pågår samtidigt: demokratisering av kunskap – och normalisering av barbariet. Jag är rädd att det är den senare som just nu är starkast.

Foto:  Front Nationals ledare Marine Le Pen.

Jag försöker hitta en ljuspunkt. Kanske menar inte barbarerna alltid vad de skriver? Människor som länge fått skämmas för sina åsikter hittar varandra på nätet, upptäcker att de är många och slutar att skämmas. Och då attack är bästa försvar skruvar de upp sin syndighet till en identitet: Ni säger att vi är inskränkta, rasister, kvinnohatare? Just såna är vi, och trivs med det!

Om det är så, säger jag, är kanske barbariet mer hungern efter gemenskap än uttryck för oförsonliga konflikter?

– Det är möjligt, säger Michnik. Men det gör det inte mindre farligt. Det har nu gått så långt att – för att tala med Karl Marx – kvantiteten övergick i kvalitet. Demokratin vilar faktiskt på ett osynligt kontrakt om vad som får sägas. Vi måste inse att det kontraktet är uppsagt.

Oåterkalleligen?

– Det hoppas jag inte, för jag vill inte tro att det Europa som jag älskar skall gå under.

Innan vi skiljs säger Michnik att han trots allt är hoppfull. I Polen har Kaczynskis politik redan väckt en massrörelse till liv. Men människor som demonstrerar vecka efter vecka tar inte ställning mellan höger och vänster, säger han.

– Det är ett större val. Vad för slags land vill vi leva i – ett öppet samhälle med plats för alla – eller en folkstam av polacker-katoliker.

(Senaste nytt: Efter måndagens massdemonstrationer backade plötsligt regeringen från lagförslaget som skulle kriminalisera aborter.)

Foto:  Republikanernas presidentkandidat Donald Trump.

Häromveckan påminde Anne Appelbaum (DN 17/9) om vilken roll radion – det nya mediet – spelat för Hitlers och Mussolinis framfart. Kanske blir dagens våg av populism mer hanterlig om vi inser att Trump, Kaczynski och likasinnade är internets gåva till historien. Inte så att demagogerna skulle vara otänkbara utan de sociala medierna. Men de skulle vara mycket mindre sannolika, de skulle möta mer motstånd. Det är ett helt nytt fenomen som hjälper dem på traven. Låt mig kalla det den virtuella massan.

Dagen efter Brexit gick Tom Steinberg (nätaktivist och skapare av demokratiprojektet mySociety) in på Facebook för att se hur brexitianer firade sin seger. Till sin häpnad hittade han ingen som var glad. Enligt Facebook fanns det endast de som sörjde, som han själv. Inte ens när han aktivt börjat leta efter folk av annat sinnelag hittade han någon. Algoritmen som filtrerar hans flöden efter hans preferenser var så obönhörlig att Steinberg fann att Facebook stängt in honom i en ekokammare. Hans slutsats blev dramatisk: Facebook driver upp konflikter och söndrar samhället. ”Snart lever vi i länder där ena halvan av befolkningen inte vet något om den andra halvan” (The Guardian 12/7).

Steinberg skriver det inte, men vad han menar är att Facebook föst in honom i en massa, en mobb i vardande. Det var inte meningen, bara en biverkan av affärskonceptet: att ge både Steinberg och annonsköparna vad de vill ha. Men när den väl uppstått, visade den sig möta ett primalt behov.

Det hade krävts en Elias Canetti för att förutse vad våra drifter skulle göra med sociala medier.

Det är en missuppfattning, skrev Elias Canetti 1960, att massan uppstår därför att människor trivs i flock. Tvärtom. Vi lever i beröringsångest, vill inte ha okända i närheten, blir skrämda av oväntade möten. Varje främling är ett hot. Det finns bara en drog som lindrar denna ångest. Det är – att uppgå i massan. ”Så snart man överlämnat sig åt den, fruktar man inte dess beröring. I idealfallet är alla jämlika inom en….ju hårdare människor pressar sig mot varandra desto säkrare känner de att de inte fruktar varandra”. Det är för denna trygghets skull, menar Canetti, som massan blir till en massa. Men den måste alltid ha ett mål, en riktning, en fiende.

För åttio år sedan måste den som vill stilla ångesten i en massa invänta den utsatta dagen och sedan trava dit med en passande armbindel, riskerande att möta sin gamle lärare på vägen. I dag kan hen få nästan samma lindring när som helst på dygnet genom att twittra ett nytt smädeord om Fienden. Men skall det bli gensvar bör elakheten helst vara grövre än de tidigare.

Foto:  Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

Det är det som är det nya. Vad förenar dagens populister från Åkesson till Kaczynski till Le Pen? Det är inte vad vi tänker på inför en typ som Bert Karlsson: en folktribun som lovar allt åt alla och är grov i mun. Men varken Kaczynski eller Åkesson är särskilt karismatisk eller ens vulgär. Det de har gemensamt, menar statsvetaren Cas Mudde (SvD 26/9), är en extrem idé om samhället.

Det består av endast två läger: de ohjälpligt ruttna eliterna och det av naturen sunda folket. Allt annat underordnas denna moraliska tvekamp där folket har rätt vad folket än vill: kasta ut muslimer, införa sharialagar eller förbjuda aborter. Populismen må vara höger eller vänster men fienden är gemensam: den liberala demokratin som bejakar pluralism och vägrar folkomrösta om mänskliga rättigheter: ”Rättstat utan folkvälde är redan en halv demokrati. Folkvälde utan rättstat är ingen demokrati alls.”

Låt mig återvända till där jag började. Ett polskt forskningsinstitut ställde sig frågan var landets flyktingnoja kommer från. Man djupintervjuade väljare i åldrarna 18–30 år, den grupp som mest mangrant röstat på PIS. Svaret var entydigt. Med flyktingar kommer bråk, våldtäkter, stölder, terrorism och kidnappningar. Hur de visste det? Från sociala medier.

Om jag googlar ”flykting” på polska får jag 4 miljoner träffar. Bland de tio första kommer Blasting News pl. Jag klickar och får elva nyheter från Europa. Samtliga handlar om personer som sägs vara invandrare eller flyktingar som stjäl, slår ner åldringar, antastar kvinnor eller urinerar i en buss. Med videoklipp. Typiska rubriker: ”Vidrigt! Muslimer tvingar en pojke att dricka ur kloaken!”, ”Massvåldtäkter i Tyskland. Polisen maktlös!” Somliga artiklar uppmanar till våld: ”Så gör man i USA – här spöar de migranten!”

När jag stänger sidan är det som att stiga upp ur en kloak.

Blasting news är det troligen mest ekonomiskt lyckade exempel på ”social journalistik”. På tre år har man nått 80 miljoner unika läsare per månad. Ambitionen: att utmana gammelmedia. Upplägget: läsarna bestämmer vad som är kvalitet. Blir en artikel inte läst till sista raden tas den bort. Amatörskribenterna (hundra tusen, sägs det) får betalt per läsare.

I USA, Frankrike och Italien är sajten menlös men anständig, en uppiffad Metro. Men i Polen spyr den flyktinghat. Vem har bestämt att det skall vara så?

I tre veckor försöker jag få fram namnet på redaktören. Man vill ju veta vem som gör historien. Det var 0,5 procent av rösterna som avgjorde det polska valet. Ingen orimlig tanke att det var Blasting News pl som gjorde skillnaden.

Till slut inser jag varför ägarna till sajten inte kan svara på min fråga. Blasting News pl har ingen redaktör. En dator avgör vad som skall publiceras. Samma dator lyfter fram det viktigaste. Som råkar vara det mest hatiska eftersom det är det mest klickade.

Är jag den siste oskulden? Jag visste faktiskt inte att det var omöjligt att köpa en fuktmätare på internet utan att samtidigt sponsra extremister. Vet de det på Trotec i Heinsberg, vars produkter blinkar bland spyorna på Blasting News pl? Det var Google som förmedlade annonsen.

Vad skall man göra? Vi kunde till en början inse att klimatförändringen i samhället är lika hotfull som den i atmosfären. När vi bestraffar företag som spyr ut koldioxid borde samma gälla för bolag som kolporterar hat. Det spelar ingen roll om det var deras avsikt eller en algoritm som råkat haka upp sig. Utsläpp som utsläpp. Verktyget finns där redan: den fina gamla idén att det alltid finns någon som är ansvarig.

Om personerna

Adam Michnik

Historiker och författare. En av de främsta ledarna för den demokratiska rörelsen under kommunismen, vilket renderade honom sex år i fängelse. En av arkitekterna bakom massrörelsen Solidaritet och den historiska kompromissen 1989 då kommunistpartiet lämnade ifrån sig makten. Sedan dess chefredaktör för dagstidningen Gazeta Wyborcza.

Wlodzimierz Cimoszewicz

Jurist och politiker med rötter i kommunistpartiet som han lämnade under 80-talet. Återkom i politiken efter 1989. Riksåklagare, justitie- utrikes och premiärminister i flera vänsterregeringar 1993-2005. En av de få polska politiker som valts in i sejmen på personröster.

Maciej Zaremba

Författare och medarbetare på DN Kultur. Han har skrivit en rad uppmärksammade och prisbelönta reportage om skolan, skogen, psykvården, arbetskraftsinvandring och tvångssteriliseringar.

Hans senaste bok, ”Den olönsamma patienten” (Weyler, 2014) innehöll en reportageserie från DN om den svenska sjukvården.