Jonna Liljendahl älskar att vara hemma, vilket numera betyder en trerummare på västra Lidingö. Det lyser igenom nästan direkt, efter att hon slagit upp grinden till den lilla uteplats hon har på baksidan. Och visst ser man Madicken i henne.
Som barnskådespelare var hon under drygt ett halvår borta desto mer. Det var sent sjuttiotal och efter en lyckad audition på biograf "Lyran" på Sveavägen i Stockholm visade sig Jonna ha fått rollen som Madicken i filmen med samma namn. Pappan hade sett annonsen, och eftersom de ändå befann sig i närheten kunde han ju lika gärna slinka in med den utåtriktade, pigga sjuåringen.
Jonnas minnen av provfilmningen är suddiga, men hon skulle i alla fall låtsas sova, sedan vakna. Se ut som att hon undrade var hon befann sig. Skratta och gråta. Hon måste ha gjort det väl, för några månader senare befann hon sig inhyst i ett radhus utanför Uppsala. Helt nära det stora vita hus som i filmen och tv-serien gestaltar Junibacken, Madickens barndomshem (som i böckerna däremot är rött).
De vuxna skådespelarna bodde på hotell. Men Jonna och den något yngre Liv Alsterlund, i rollen som lillasyster Lisabet, skulle vistas i en så naturlig miljö som möjligt. In i radhuset flyttade också en dam som tillhörde filmbolaget SF: s produktionsteam och som från och med nu blev flickornas extramamma.
- I radhuset hade vi varsitt rum som vi fick inreda som vi ville. Och det var extramamman som väckte oss och nattade oss och som sjöng för oss när vi fyllde år, berättar Jonna.
På helgerna åkte hon hem till sin mamma. Också pappan träffade hon vissa veckoslut, föräldrarna var sedan länge skilda. Längtade hem gjorde hon inte, säger hon. I stället var dagarna fyllda med scentagningar och visst pendlande mellan Uppsala och Söderköping, där filmens stadsskildringar hämtades.
- Enligt mamma var jag så full av energi att hon tyckte det var bra jag fick ett nio till fem-jobb redan som liten. Att jag förvaltade min energi på ett bra sätt.
För ett par år sen besökte Jonna Söderköping för att "få en aha-upplevelse". Det fick hon inte.
- Jag borde nog ha sett om filmen före, för jag kände inte igen nånting. Men det är ju en väldigt fin stad.
Några få gånger minns Jonna att Astrid Lindgren var på plats och översåg inspelningen av sitt verk. Men hon var ju en tant, rätt och slätt. Flickan Jonna kunde inte ana hennes storhet.
- Jag funderade inte på det. Jag minns en gång att vi var vid Gärdet för att plåta för nånting. Vi gick över gräset och pratade. Och vid biopremiären var hon där, men jag minns inte något förtroligt eller enskilt samtal.
Jonna plockar fram två blå pärmar. I den ena trängs foton från inspelningen. "De har mamma tiggt till sig från filmbolaget". I den andra finns pressklipp som följde i filmens spår. På en näpen bild sitter tre personer vid ett podium. Det är regissören Göran Graffman till vänster, och sedan Jonna och Liv. Deras ben dinglar fritt från de höga stolarna, och de ser definitivt ut att ha bus på gång.
Graffman hade tidigare regisserat "Den vita stenen" och torde vara van vid barnaktörer. "Flickorna har varit fantastiskt duktiga. På ett års tid har de haft 155 inspelningsdagar. Det motsvarar tre normala långfilmer och är mer än vad många proffs orkar med", säger Graffman i ett av pärmens gamla klipp.
De mest nervkittlande scenerna förskonades Jonna och Liv från. Som när Madicken anser sig tvungen att anta antagonistens, fattigflickan Mias, utmaning att gå balansgång på skolans tak. Närbilderna visar Jonna som balanserar på ett fejkat tak, byggt blott ett par meter på höjden. På distansbilderna syns en flicka från en cirkusskola som verkligen fick gå på ett hustak.
- Hon hade säkerhetslinor förstås. Jag var inte alls avundsjuk på henne, säger Jonna.
Men det var hon på den klänning Lisabet hade. Den var vidare än Madickens, med ett barnsligare snitt för att betona åldersskillnaden. I den kunde Liv snurra så att kjolen stod ut. Den raka kreation Jonna hade på sig hängde envist rakt ner.
Filmrollen gjorde att hon missade ett år i skolan. Under den tiden såg föräldrarna efter bästa förmåga till att allt skulle vara "som vanligt" när Jonna kom tillbaka. Att varken elever eller skolpersonal skulle särbehandla henne på något sätt. Och så blev det. Extremt välbehövligt, visade det sig efter tv-seriens premiär hösten -79 och filmens dito i december samma år.
Då var Jonna allmänhetens villebråd. Det tisslades och tassades varhelst hon visade sig. Att hon, direkt efter filminspelningen, klippte två decimeter av vad hon kallar sina "sötlockar" hjälpte ju inte i maskeringssyfte. Men de första åren hade hon inte heller ont av uppmärksamheten, säger hon.
- Jag tyckte det var kul. Men det var nog för att jag inte riktigt fattade. Det var min mamma som bokade alla intervjuer och så. Men när jag kom in i tonåren tyckte jag det var jobbigt. Tyckte att berömmelsen mest påverkade mig negativt.
Det fick de erfara som fortsatte komma fram på gatan och prata, sisådär fem år efter filmen släppts. Jonna tacklade det genom att inte svara. Vända på klacken och gå. Kanske hade det varit bättre, säger hon, om hon hade stått för kändisskapet och i stället sträckt på sig. Men det var svårt. Och det var då det var så skönt att ränna hem till de gamla vänner som behandlade henne som förr.
Hemma var på den här tiden Hökarängen, och vännerna där bestod. Bästa vännen i nutid heter Meriem och fanns med redan då för 30 år sedan. De pratar med varandra flera gånger om dagen.
Varannan vecka har Jonna sina barn, elvaåriga Hugo och två år yngre Moa, hos sig. Då är fokus på dem. Övriga veckor blir det mycket hemmalyx. Lyx betyder inte guld och glitter, utan snarare god mat i soffan. Med en hyrfilm som rullar i tv-rutan.
Såhär i början av augusti har Jonna lyckats tänka bort jobbet helt. Före sommaren sa hon upp sig från det produktionsledarejobb på en reklambyrå hon haft i sju år. Hon trivdes finfint, men lusten att göra något oprövat pockade på. Om ett par veckor börjar hon sitt nya jobb, på en annan reklambyrå. Också där som produktionsledare - ett samordnande jobb där hon ska se till att uppdragen genomförs och därtill på rätt sätt.
Trots frekvent hemmamys beskriver Jonna sig som väldigt social. Umgänge i olika former står högst på hennes intresselista. Och den sociala sidan passar perfekt på jobbet.
- Där har jag kontakt med väldigt många olika personer. Med kunderna, med leverantörer och med dem jag jobbar med. Att vara med i hela processen, det är nog det bästa med jobbet.
Frågan vad för slags person hon är får henne att skruva på sig. Vad svårt… Men hon kan i alla fall konstatera att hon är snäll. Att hon månar om sina nära.
- Jag skulle ibland önska att jag hade högre integritet.
Att få till en intervju tog åtskilliga veckor. Så inte är brist på integritet det första som slår en...
Jonna preciserar:
- Jag är inte misstänksam mot folk, utgår från att de går att lita på. Jag kan känna mig lite naiv ibland. Men det är ju ett givande och ett tagande. Det är lätt att vara öppen när det känns befogat.