Jag syftar inte heller på hans explosiva alstring, som ju bara den var en omtumlande odyssé mellan genrer och stilar: en handfull klart lysande mästerverk i ett forsande flöde av felslaget, förryckt och ofullgånget.
Nej, det som verkligen får oss att baxna är den svindlande inre resa, för att inte säga berg-och-dal-banekurva, som avtecknar sig i Strindbergs färdbeskrivning: allt det han råkade ut för psykologiskt, ideologiskt, religiöst och politiskt. Hans omvändelser och frälsningar; hans totala och hejdlösa uppbrott från övertygelser och åskådningar; de oförmedlade lappkasten mellan konträra bekännelser och handlingsprogram. Alla dessa scenväxlingar och kostymbyten kunde gott och väl räcka för tio borgerliga liv.
I rätta doser är denna läggning en resurs: den som kallblodigt skrotar käpphästar, bränner skepp, stryker streck över livssaker och börjar på ny kula har ett försprång i karriären framför tvehågsna stugsittare. Men hos Strindberg finns det ingen röd tråd, ingen inre logik, som knyter samman anhalterna; ingen växande distans, självkännedom och självdisciplin som ackumuleras under färden. En stor trötthet, men ingen jämförlig visdom, vilar tungt på den åldrande Strindbergs axlar. Ett slående exempel på hans förbenade oförmåga att ta lärdom är hans sista förälskelse, i den unga skådespelerskan Fanny Falkner. I stället för att tacksamt acceptera underverket, att en artonårig flicka sagt ja till hans frieri, staplar han genast upp omöjliga villkor. De skall bo på en ödegård i Kolmården:
”Du måste förbereda dig på att det blir som att gå i kloster. Du får inte träffa många människor, blott några av mina gamla vänner.”
Strindbergs uppriktighet blev Falkners smala lycka. Hon insåg att partiet var omöjligt, och efter fem dagar bröt hon förlovningen:
”Jag kan inte. Jag är så ung.”
Strindbergs naturvetenskapliga dillerier erbjuder lika slående prov på oförbätterlighet. Columbus dog i tron att han funnit vägen till Indien – med långt större rätt än Strindberg, som förblev salig i tron att han gjort guld. De flesta av hans vänner höll tand för tunga, men Bengt Lidforss led av att se sin idol göra sig till åtlöje som alkemist. Han började berätta för honom, tjugo år efter Mendelejevs upptäckt, om det periodiska systemet, och förklara att de antaganden som legat bakom guldmakeriet hörde till ett passerat stadium. Strindberg tystade honom med typisk häftighet. Han ville inte höra något om den nya kemin, inget som kunde rubba hans tankegångar.
Strindberg liknar inte den realistiska romanens hjältar och hjältinnor. Deras historier är begripliga, gärna uppbyggliga, förlopp. Vare sig de kommer till klarhet och övervinner hindren eller görs ned och krossas, så är vi med på noterna. Romanen om Strindbergs liv skulle genast klandras för ha gjort våld på all rimlig sannolikhet. Han är mer lik en tecknad seriefigur, som dimper ned på scenen godtyckligt, utstjälpt genom en fallucka, för att rådbråkas i en slängkarusell av ytterligheter. Blodig och sönderslagen i förra akten möter vi honom strax igen, lika ivrig som någonsin att stöta pannan mot elementen och förklara krig mot mänskligheten. Han genomlever hela registret av triumfer och nederlag, men utan att rycka upp sina odds inför nästa omgång.
Så kunde det se ut, men var det så? Strindberg kunde te sig, och såg sig ofta själv, som en lekboll i spänningsfältet mellan rationell vetenskapstro, nihilism, ockultism, gudstro och andra obevekliga livsmakter. Gunnar Brandell har hittat några kusligt sköna rader från 1894, i ett brev till Leopold Littmansson:
Jag är även återfallen i vidskepelse, hör korpar i min trädgård; gråtande barn på andra sidan Donau; drömmer om gamla tider, och känner en längtan att flyga, i ett halvsvalt mellanting mellan luft och vatten, i vitkläder, icke höra människors röster, icke känna hungerns förödmjukande känsla, icke ha fiender, icke hata, icke vara hatad...
Vidskepelsen har ”kommit över” honom, som en väderlek eller en straffdom. Han rapporterar detta lika nyktert som om det gällt någon annan. I de korta raderna finns en av nycklarna till Strindbergs oro: kvalens påträngande konkretion – och de lika skarpa konturerna av den hägrande förlösningen. Både skräcksynerna och visionerna av sällhet och vila hade en förkrossande, cinematografisk suggestion som inte gick att avvisa.
Strindberg hade, på vissa områden och med stora förbehåll, ögonblick av brutal självinsikt. Men det finns inte mycket som tyder på att han förstod vilken huvudroll han spelade i sitt eget öde. Det var ju inte omständigheterna som gaddat sig samman mot honom. Det var han själv som satt på kuskbocken under den halsbrytande färden över logiska avgrunder och gapande motsägelser. Det var han som piskade på furierna, också när han mådde som mest illa av det.
Det finns få människor, också bland exemplariska rationalister, som inte håller sig med små vidskepelser. Men vi håller dem i styr. Strindberg snappade tacksamt upp järtecknen och lät dem regera honom. De var stalltips från ödet, som skulle hjälpa honom att navigera mellan onda viljor. Harriet Bosse har berättat om hur påfrestande det var när en utflykt eller en promenad gick i stöpet sista ögonblicket, efter att Strindberg läst ofärd i en molnformation eller stött på en ogunstig bokstavskombination i tidningen. När hans ungdomsvän Gustaf Eisen, sedan länge utvandrad, besökte Stockholm 1908 blev Strindberg så fängslad av berättelserna från Kalifornien att han beslöt följa med dit. Någon dag före avresan blåste Strindberg av alltihop:
”Jag reser inte! Mitt öde har varnat mig.”
Under morgonpromenaden hade han sett ett avrivet hörn av en affisch med orden ”Res inte...”. Eisen invände att det bara var reklam för en väskfirma. Där stod ”Res inte till landet, förrän ni köpt edra reseffekter hos...”
Men det hjälptes inte:
”Om den där affischen varit hel, så hade jag naturligtvis aldrig lyckats förstå den. Men nu, ta mej fan, reser jag inte.”
Ombytligheten förmörkade som bekant också hans mänskliga förbindelser. Lika saklöst och oförmedlat som han växlade mellan idéer och övertygelser – lika lättvindigt for han fram med sina närstående. I en handvändning var en trogen drabant och vän för livet brännmärkt som avfälling, eller en älskad kvinna demaskerad som demon. Detta var ett mönster, djupt nedlagt i hans karaktär, en böjelse han inte kunde och knappast försökte lägga band på. Den nutida psykiatrin sätter en ära i att etikettera och bokföra aparta anfäktelser: Jag vet inte om den uppmärksammat Strindbergs syndrom: den tvångsmässiga impulsen att slå sönder det man haft kärast; att förvandla vänner till dödsfiender.
Vänskaper förbyts stundom i sin motsats, och kulturlivet kräver sin tribut av gräl och debatter. Det är normalt. Strindberg drogs ibland till sådana bråk, i synnerhet när de kunde profilera honom som upprorsman i det föraktade ”smörgåslandet” Sverige. Men för Strindbergs del gällde något unikt: Den riktiga glöden i hatet kunde han bara uppbåda mot dem som älskat, hjälpt och försvarat honom. Han behövde ingen ursäkt, ingen krigsorsak. Ingen skonades, inte ens hans snälle och trofaste bror Axel.
Ovädret kunde bryta ut oförmedlat. En gång på en fest vände han sig plötsligt mot Carl Larsson och sade olycksbådande: ”Dig har jag aldrig varit på.” Angreppet mot målaren kom dock inte förrän långt senare. Carl Larsson:
”Så snart det gick någon väl, eller att man bara talade väl om någon, blevo hans ögon gröna och olycksbådande. Han räknade mig som sin bästa vän, men så snart jag började växa svalnade vänskapen, trots all min hängivenhet och beundran.”
Raden av stora och små, svenskar och européer, som känt det Strindbergska hugget i ryggen är en hel församling. Boken om hans svek och gemenheter är inte skriven, men den blir en medryckande och rafflande läsning. När någon utsetts till hetsning skyddes inga medel. Den fredlöse skildrades som tjuv, drinkare, homosexuell, nymfoman, förfalskare – så gott som alltid utan skymten av faktaunderlag. Varken lyten och medfödda svagheter var tabu: i förintelsekampanjen mot Gustaf af Geijerstam åberopade han triumferande dennes litet vardagliga utseende, hans ”fulhet”. Hem och familjer som utan beräkning öppnats för honom skövlades och beljögs utan betänkligheter.
Osanningarna och våldsamheten i dessa litterära attentat var, kanske medvetet, upplagda så att det sällan blev aktuellt med någon polemik. Vad svarar den som utpekats som Djävulens handräckning?
Strindberg var stundtals en vinnande och glad sällskapsmänniska. Han var god och omtänksam mot barn, mindre betydande personer och – om humöret tillät – tjänstefolk. De som sett hans ljusa sida fick det inte att gå ihop. Ellen Key, brännmärkt som lesbisk trollpacka, förundrades över hur Strindberg kunde ”suga ut folk och vräka bort dem, och dock är han känslig”.
Det svåraste att fatta, från vårt perspektiv, är den feghet som frodades i skuggan av den mullrande vulkanen. ”En dag”, berättar Carl Larsson, ”kom Geijerstam, blek och förstörd, och hade på omvägar fått höra att Strindberg om honom gjort en förskräcklig pamflett. Jag svarade att när vi med jämnmod låtit honom misshandla andra hyggliga människor, hade vi inget annat att göra än att tiga och lida när vår tid kom.”
”Svarta fanor”, romanen om Lille Zachris-Geijerstam och hans hustru, ”litteratur-ludret Jenny”, alias den finlandssvenska sångerskan Nennie Valenkamph, handlar inte om det Sverige den utger sig för att gissla. Inte heller om de förtalade. Den handlar om Strindberg när fan flög i honom. Inte nog med att den råa Jenny, som ständigt fikar efter andra karlar, och den påstrukne och intrigerande Lille Zachris släpas genom rännstenen sida efter sida. Deras bägge söner, som vid tillfället var kring de femton, skildras som förhärdade brottslingar, supande, spyende, svärjande Långholmskunder. Jenny hatar dem för de är frukten av våldtäkt från Zachris sida. För att krydda anrättningen trollar Strindberg fram ännu en son till Geijerstam, som återvänder från Amerika, uppträder svinaktigt och visar sig vara homosexuell.
Ingen har lyckats förklara hur ett så våldsamt hat kunde uppstå hos Strindberg mot Geijerstam, en människa som oförtröttligt hjälpt och beundrat honom och stått till tjänst vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Inte ens hans mest samvetsgranne levnadstecknare, Gunnar Brandell, lyckas göra eländet begripligt.
Geijerstam hade dyrkat Strindberg i ungdomen och när han fick en position i det nystartade bokförlaget Gernandts 1899 blommade förbindelserna upp på nytt. Strindberg var ofta på besök hemma hos Geijerstams i Saltsjöbaden. 1902, då Gernandts gick omkull, tycks umgänget ha upphört. Samtidigt drog Strindberg i gång hatkampanjen mot ”vampyren”.
”Svarta fanor” skrevs 1904. Nennie avled redan 1900, efter många år av svåra själsliga och kroppsliga lidanden. Strindberg gnuggar förstås händerna över de möjligheter som därmed öppnas. När morfinet är slut tar Jenny brännvin och skrikuppträdena med Zachris blir crescendon av skymford och nedrigheter. Medan hon ligger på sitt yttersta en trappa upp skriver Zachris på en hämndlysten roman om henne. Han går ”ibland upp för att se på offret och pina henne”.
Jag började läsa ”Svarta fanor” som gymnasist, okunnig om bakgrunden, och gladde mig väl på tonåringars vis åt den råa tonen. Nu har jag läst den rätt igenom, uttråkad av de infantila kvickheterna och illa berörd över att bevittna en stor diktare i sin yttersta förnedring.
Mot slutet av boken frågar någon Falkenström (Strindberg) om de inte borde blåsa av striden mot Zachris. Strindberg avvisar med kraft tanken: ”...när jag ser honom slagen, skall jag lova Gud, och förlåta den fallne, men icke förr!”
Så storsint skulle Strindberg inte visa sig i verkligheten. Geijerstam dog verkligen, femtioett år gammal, men om någon förlåtelse blev det inte tal. I dramat ”Stora landsvägen”, som kom ut strax efter Geijerstams död 1909, slår sig Strindberg för bröstet:
”Och när jag klädde av dig, dog du! Avgudadyrkare!”
*
Det Unga Sverige, åttiotalisternas krets där Geijerstam var den sammanhållande kraften, var rebeller i sin politik, naturalister till sitt litterära program och oreserverade Strindbergsfantaster. Den av de unga radikalerna som satte Strindberg allra högst var kanske Oscar Levertin. Men mitt i sin dyrkan hade Levertins kritiska sinne tidigt satt fingret på Strindbergs begränsning. Han var sexton år när han läste upp en dikt om mästaren i Norra latins studentförening. Bland superlativerna påpekar han Strindbergs tendens att ”blott se livets skugga”, att inte kunna betrakta något ”med dygdens ljusa skick”.
Levertin var den ende av åttiotalisterna som aldrig hade något personligt förhållande till Strindberg. De träffades, hos Curmans på Villagatan och hos Palmes i Djursholm, men det finns inga brev och inga andra spår av kontakter.
Desto större blev överraskningen då Strindberg kort efter Levertins plötsliga död i september 1906 skrev: ”...hemkommen till mig fick jag i telefon veta att min värsta fiende var död.”
Levertin begravdes, efter judisk sed, omgående. Strindberg hävdade dock att begravningen skett brådstörtat därför att ”han var så dekomponerad att han för stankens skull genast måste grävas ned”.
Längre ned i stycket framgår det var skon klämmer: Levertin, heter det, hade varit hans lärjunge för länge sedan, ”men kunde inte följa mig uppåt”. Det handlar här om hur Levertin, tillsammans med Heidenstam, vänt ryggen åt åttiotalismens vardagsrealism och i stället satt fantasi och känslan i högsätet – ”nittiotalismen” i läroböckernas epokindelning.
Strindbergs rader om den döde Levertin väckte måttlös indignation. Heidenstam ville ge honom stryk. Angreppet mot nittiotalisterna som avfällingar var så mycket mer bisarrt, som Strindberg själv för länge sedan övergivit och hånat naturalismen. I ”Svarta fanor” hudflängde han ju åttiotalisterna för att de blivit fast i radikalism och ateism.
I sin bok om Strindberg (1979) ägnade Olof Lagercrantz stor möda åt att ställa Strindbergs värsta sidor i uthärdlig dager. För att göra angreppet mot Levertin begripligt reviderar Lagercrantz den gängse bilden av Strindbergsfejden, det stora nationella krogslagsmål som rasade 1910–11.
Bråkets huvudfigurer var ju Strindberg och Heidenstam. ”Men”, menar Lagercrantz, ”i själva verket är Heidenstam här en bifigur. Bakom honom står en man utrustad med ett skarpare intellekt och en briljantare prosapenna, Oscar Levertin.”
Strindbergsfejdens huvudaktör skulle alltså varit en person som varit död i fem år när striden bröt ut, och som på nästan alla punkter delade Strindbergssidans politiska åsikter!
I Lagercrantz referat av det korta stycket ”Efterstanken”, Strindbergs utgjutelse om den döde Levertin, citeras inte de värsta bitarna. Strindberg, menar Lagercrantz, är ursäktad, eftersom ”Strindberg inför Levertins domstol berövats allt han strävat för”.
Så var det inte. Levertin yttrade sig aldrig vanvördigt om Strindberg. John Landqvist – som hade bägge fötterna i Strindbergslägret – har påpekat hur balanserad kritikern Levertins behandling av Strindberg var. Anmärkningarna var hela tiden interfolierade med erkännanden, och med klagan över att Sverige inte insåg hans storhet.
Strindbergsfejden hade ingenting med Levertin att göra. Den kretsade inte kring estetiska frågor.
Känslomässigt gick urladdningen tillbaka på 1909 års storstrejk, där Strindberg tagit arbetarnas parti och Heidenstam svävat på målet. Fejden handlade om kungahuset, strejkrätten, rösträtten och lönearbetarnas misär.
*
Strindbergsfejdens bestående resultat blev ett annat. Den lade grunden för synen på Strindberg som en god kraft och en ledstjärna för det läger som sedan dess spelat en huvudroll i vårt offentliga liv, den så kallade kulturradikalismen.
Den unge Strindbergs kanonader mot ”hyckleriets bålverk” hade fallit som gnistor i unga sinnen. Han hade glatt sig åt deras tillbedjan och tillkännagivit att han, efter att ha läst en novell av Levertin, omvänts till deras ateism. De ungas beklämning över Strindbergs senare utveckling blev därefter. Kvinnohataren, katoliken (han blev aldrig formellt katolik), antisemiten, Sverigehataren, ockultisten, satanisten, framstegsskeptikern, vetenskapsfienden och anti-dreyfusarden förskansade sig efter hand bakom ställningar där han stod alldeles ensam och isolerad. Impressionismen var skräpkonst, reformer var en illusion, naturvetenskapen en bluff och den gudomliga nåden den enda utopin värd namnet.
Under fejden gjorde radikalernas gamle Strindberg en bejublad återkomst. Hans vilda svingar mot överhet och kungahus vann honom en ny generation anhängare, inte minst inom arbetarklassen, vars ledare och organ tacksamt tog emot denne oväntade allierade. Aftontidningens Valfrid Spångberg, som publicerade de flesta av Strindbergs angrepp, har vittnat om hur slitsamt det var att hantera dragplåstret. Diktaren blev indignerad när tidningen tog in genmälen och han misstänkte genast svek när han inte fick medhåll.
Strindbergs 63-årsdag, i veckan för hundra år sedan, blev ett praktfullt bevis på Strindbergs seger i det allmänna medvetandet. Hela Stockholm stannade av för att hylla den döende diktaren. Flödet av tillresta hyllningsdelegationer, musikkårer, fackförbund och studentföreningar skockar sig ända ned till Nybroplan, rapporterar Dagens Nyheter, till stort besvär för polisen. De röda fanorna, facklornas sken och de upphängda blossen skapar en trolsk feststämning hela vägen uppför backarna till Drottninggatan 85, där hurraropen från tiotusentals skallar. När Strindberg och hans dotter träder ut på balkongen hälsas de med ropet ”Folkets Strindberg!”
Strindbergskulten har knappast mattats sedan dess och vi lär få många smakprov på den under den stundande jubelfesten. Mannen som svek sina vänner, gjorde pannkaka av sitt privatliv och förslösade fasta och andliga tillgångar med ivern hos en pyroman, upphöjdes till socialt och ideologiskt dygdemönster. Per Ahlmark sade en gång att inget folk har så lätt att förlåta dålig karaktär som svenskarna. Vår bedömning av Strindberg rimmar med det hårda omdömet.
Den dubbla bokföringen, när Strindbergs och rivalernas leverne inventeras, är sedan länge ett faktum. Bara en bråkdel av Strindbergs nidingsdåd är kända utanför fackkretsarna, medan stor affär görs av Heidenstams felsteg, som hans okamratliga agerande under skandalen kring Gustaf Frödings samlagsdikt ”En morgondröm”. Det var klent av den annars ridderlige Heidenstam att inte höja sin röst till vännens försvar, men vid sidan av Strindbergs illdåd rörde det sig om en bagatell. Strindbergsmuseets karaktäristik av ”Svarta fanor” är ett exempel på hur långt idealiseringen drivits. Boken sägs vara en ”bitande satir”; en ”svidande vidräkning” och Zachris uppges vara en ”karikatyr” av Geijerstam. Termerna är malplacerade. En karikatyr är spontant igenkännlig, och en satir refererar till något i sinnevärlden. Om nyckeln inte givits på förhand skulle ingen läsare känt igen Geijerstam i Zachris.
Vanföreställningarna om vad Strindberg egentligen stod för, och vilka hans ärenden var, var en förutsättning för den personkult vars mest barocka uttryck är Carl Eldhs monument ”Titanen” i Tegnérlunden i Stockholm, ett stenkast från författarens sista bostad. Detta muskelknippe av brons är en grafisk bild av ett eftermäle som lagts på sträckbänken och hårdbearbetats. Figuren på klippan associerar till den fjättrade Prometheus – sinnebilden för trots och integritet i den klassiska gudasagan. Budskapet ligger i öppen dag: detta är en övermänniska lyft högt över skrymtarnas myller. I själva verket var det ju tvärtom. Strindberg, till sin moraliska statur, var långt under medellängd. Han sparkade försvarslösa och yvdes över resultatet. Han borde inte avbildas som rättskämpe utan med en giftampull eller en dolk dold under kappan.
Det är inte litteraturkritikens sak att kvitta diktares syndaregister mot deras litterära saldo och kräva ett överskott. Det är inte Strindbergs litterära status som måste omvärderas, även om en hel del av hans verk är upphaussade, utan hans personliga vandel. Det är inte helt lätt, eftersom ingen annan diktare rört ihop sitt privatliv, sitt åsiktsliv och sin konst så till den grad som han. Flera av hans mest kända verk är privata uppgörelser och manifest serverade som skönlitteratur.
Det har tvistats mycket om hur de Strindbergska övergreppen kom till. I förilning? Med flit? I ”Legender” hette det att Waldemar Bülow legat sömnlös därför att ”... fem djävlar i skepnad av röda apor ... suttit uppkrupna på hans sängkant och viftat med svansarna”. När Bülow frågade Strindberg varför han kokat ihop sådana orimligheter om vännerna i Lund, ”så kapitulerade Strindberg, slog ut med armarna och utbrast högljutt: ’Jamen, det vet du väl, att när jag får pennan i handen, så får jag fan i kroppen.’ ”
Å andra sidan skriver Strindberg till Siri von Essen under deras första bekantskap, när han skall lära upp henne till skribent: ”Observera att Ni har frihet att narras – på Er själv, på alla! Ta fram osynliga fiender, dikta motståndare … säg vad Ni vill – var ’galen’ – det är icke alla som kunna vara det och det är icke många som våga det av dem som äro nog lyckliga att kunna vara det!”
Det låter misstänkt likt ett program. Hur som helst var det inte missräkningar och oförrätter som trubbade av Strindbergs aktning för sina medmänniskor. Det var en defekt, med- eller omedveten. Hans samvete lade inga hinder i vägen för svek och lögn. Som Sven Delblanc sade om Strindberg, han kunde inte bära skuld.
*
Bara några år efter Strindbergs överfall på Geijerstam hyllades han som en folkledare. Geijerstams jämna årtal noteras inte, och hans gärning är tämligen glömd. Men om någon bild skulle sättas på kulturradikalismens emblem så är det hans. Han drev kampen för likställdhet, jämlikhet och demokrati; för de svaga och mot moraltyranniet. Och han gjorde det inte en kort säsong utan livet ut; utan idolstatus, utan större kritikerframgångar och stundtals till priset av stort obehag.
Medan Strindberg stimulerades i spännande exiler och vackra alpmiljöer, bytte skepnader och spottade fram högar av böcker om sig själv, slet Geijerstam vidare i snålblåsten mot moralens väktare. Hans roman ”Erik Grane” gjorde mer för tolerans och kvinnofrihet än något av Strindbergs verk. Det vore klädsamt om vi, som i ett sekel hyllat busen och glömt bort hans offer, sparade en smula av all den rökelse som snart skall tändas till Strindbergs ära, och ägnade litet av spaltutrymmet till att ära den som äras bör.