Avskaffa språket!

"Man kan aldrig hejda utvecklingen" är en klyscha som i brist på egentliga försvarsargument brukar tryckas ner i halsen på dem som kritiserar något nytt, vare sig det gäller en uppfinning, en vägsträckning eller en banbrytande tanke. Frasen kan uttalas entusiastiskt, exempelvis av det moderna projektets anhängare, eller uppgivet, inte minst av den vänster som ännu inte lärt sig hantera sin vanmakt. Men den kan också uppfattas tvetydigt - på en gång ominöst och hoppfullt - framför allt då av den radikala miljörörelse som har fler naturvetenskapsmän än filosofer bland sina ideologer.

Det är i miljövänstern filosofen John Zerzan hämtar sina anhängare, trots (eller kanske på grund av) att han går betydligt längre än civilisationskritiska föregångare som Arne Naess och Holmes Rolston III. Den i dag 65-årige Zerzan vill inte bara hejda utvecklingen utan också utplåna i stort sett all tidigare utveckling, från bondesamhället och framåt.

Men han envisas med att uppfatta det som ett steg framåt snarare än ett språng bakåt, eftersom motiveringen för kursändringen bygger på hårt vunna insikter om människans och jordens natur. På den punkten bär han vissa likheter med en annan akademisk avhoppare, matematikern Theodore Kaczynski, den så kallade "UNA-bombaren", som han sökte upp i samband med rättegångarna, vilket föranledde en rad tidningsporträtt, bland annat i New York Times, som gjorde Zerzan mer allmänt känd.

Att Zerzan numera brutit kontakten med Kaczynski beror inte på att han anser UNA-bombaren vara för radikal eller mordisk; det är Kaczynskis sexism som utgjort stötesten. Zerzan är därtill den radikalare av de två.

Zerzans tänkande har tilldragit sig allt större intresse, inte minst inom den anti-globalistiska rörelsen, som han använt som plattform, exempelvis under demonstrationerna mot WTO-mötet 1999 (där han befann sig bland dem som försvarade kravallerna). Hans personliga framtoning är lågmäld, närmast diplomatisk, och står i skarp kontrast till hans föreslagna strategier. Att han inte väjer för egendomsförstörelse har placerat honom alldeles i närheten av de terroriststämplade aktivister som han ställvis förknippas med. Ändå räknas han allt oftare som en viktig företrädare för den radikalekologiska rörelse som befinner sig i utkanten av den politiska scenen - eller utanför den. Några, bland dem miljöskribenten Derrick Jensen, har utnämnt honom till "vår tids viktigaste tänkare". Det är en betydande överdrift, men få kan ifrågasätta hans dristighet. Oförväget utmanar han invanda föreställningar, till synes utan att bekymras av att hans verksamhet är helt beroende av fenomen och föreställningar han vill se utplånade: internet, tryckpressar, mikrofoner, ja, till och med språket, i synnerhet dess skriftliga form.

Zerzan växte upp i Oregon, gick i klosterskola och fick ett stipendium som finansierade studierna i Stanford. Efter avhoppet från universitetsvärlden fick han sitt intellektuella fäste i den "situationism" som bland annat uttrycktes av filmaren och författaren Guy Debord. Debords civilisationskritik kom slutligen att förenas med en ekologisk radikalism i den framsynta essän "En sjuk planet", som var tänkt att publiceras redan år 1971 men nådde trycket först trettio år efter författarens självmord. Hos Zerzan fanns den åsiktskombinationen redan från början.

I de 60-talsradikala kretsar Zerzan ingick i var det inte ovanligt att förena den anti-hierarkiska hållningen med ett miljöengagemang som tog sig konkret uttryck i aktioner mot bland annat vägbyggen. Som framgår av essäsamlingarna "Future Primitive" (1994), "Running om Emptiness" (2002) och nyutkomna "Twilight of the Machines" (2008) har Zerzan mycket litet gemensamt med den traditionella vänster som brukar avfärda miljöproblem som övergångsfenomen som kan lösas med fackliga metoder och omfördelning. Samtidigt känner han närmast förakt för det alternativa ifrågasättande av vänsterns föreställningsvärld som via filosofer som Michel Foucault och Jacques Derrida gett upphov till den postmodernistiska tankesfären.

Kritiken av Derridas uppfattningar fogar samman några av Zerzans centrala tankegångar. Enligt Zerzan är Derridas uppfattning att allt tänkande är konceptuellt slutpunkten på den mänskliga felnavigering som uppstått då det omedelbara upplevandet - liksom det sinnliga mötet människor emellan - ersatts av ett transformerat och indirekt. Zerzan stöder sig på antropologiska arbeten som hävdar att människan har funnits i hundratusentals år innan det symboliska tänkandet växte fram. Enligt bokslukaren Zerzan fjärmar språket snarare än närmar, och med utvecklandet av myter och riter togs, paradoxalt nog, det första steget mot det som blev en avförtrollning av tillvaron. För med riten och myten uppstod det prästerskap - i form av schamaner och trollkarlar - som var det första exemplet på arbetsdelning och därmed den första hierarki som människan ställdes inför. Och arbetsdelningen är det första steget i den civilisationsprocess som utmynnat i industrialism, kapitalism och ekologisk ödeläggelse.

I likhet med tidigare dystopiker radar Zerzan upp en mängd civilisationsproblem - det växande antalet ungdomssjälvmord och ansamligen av avfallsprodukter etcetera - och ställer dem mot en närmast Jehovas vittne-idyllisk bild av det egna alternativet: den gyllene tidsålder som fanns innan den skriftliga kulturen tog form, då religionen inte institutionaliserats och då vägarna var färre än resmålen. Då var vi närvarande i nuet; nu är vi alltid mentalt någon annanstans än där vi går, andligt upptagna av mobiltelefoner, GPS-sändare och personsökare.

Zerzan brukar betecknas som "anarkoprimitivist". Han är överhuvudtaget skeptisk till den traditionella politiken som ett sätt att komma till rätta med problemen. I stället tänker han sig att en medvetandehöjning ska uppstå, exempelvis just som i den anti-globalistiska rörelsen. Zerzan proklamerar lika mycket som han argumenterar, och hans i grunden polemiserande ton lägger sig i vägen för mer genomförda resonemang där argument vägs mot argument. Citat ur förhatliga skrifter av exempelvis Noam Chomsky och Donna Haraway följs ofta av fnysningar snarare än av granskningar.

Miljöproblemen kräver förvisso drakoniska lösningar, men Zerzans för-feodala idealtillvaro påminner i så hög grad om miljöpessimisternas mest avskräckande scenario att "lösningen" (utifrån principen "uppfinningarna är nödens mödrar") snarare framstår som ett hot än som ett löfte. Visst är många av Zerzans diagnoser riktiga och essäerna läsvärda, men halshuggning är ändå en väl drastisk åtgärd mot huvudvärk. De få väghänvisningar han har till sitt ideala samhälle är minst sagt diffusa (småskalighet, avteknifiering, de-urbanisering). Att han trots det blivit en förgrundsgestalt vittnar kanske tydligare än något annat om att en desperation breder ut sig i vissa kretsar. Den desperation som grundas i att alltfler ekologiska varningssignaler passeras utan att föranleda mer än beklaganden.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut