Jakten på papperslösa

Bästa Beatrice Ask

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Jonas Hassen Khemiri skriver ett öppet brev till Beatrice Ask.

Foto: DN Jonas Hassen Khemiri skriver ett öppet brev till Beatrice Ask.

I går svarade justitieminister Beatrice Ask på frågor i riksdagen om det hårt kritiserade projektet Reva, som syftar till att verkställa fler avvisningar av papperslösa i Sverige. I dag skriver författaren Jonas Hassen Khemiri om rasismens betydelse för den som i hela sitt liv har erfarit den in på bara huden: ”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det.”

I går svarade justitieminister Beatrice Ask på frågor i riksdagen om det hårt kritiserade projektet Reva, som syftar till att verkställa fler avvisningar av papperslösa i Sverige. I dag skriver författaren Jonas Hassen Khemiri om rasismens betydelse för den som i hela sitt liv har erfarit den in på bara huden: ”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det.”

Det är många saker som skiljer oss åt. Du är född i mitten av 50-talet, jag i slutet av 70-talet. Du är kvinna, jag är man. Du är politiker, jag är författare. Men det finns vissa saker som kopplar oss samman. Vi har båda pluggat internationell ekonomi (utan att ta examen). Vi har ungefär samma frisyr (även om hårfärgen skiljer oss åt). Och vi är båda fullvärdiga medborgare i detta land, födda inom dess gränser, förenade via språk, flagga, historia, infrastruktur. Vi är båda lika inför Lagen.

Därför blev jag förvånad när du i torsdags fick frågan av ”P 1 Morgon” om du som justitieminister känner dig oroad över att personer (medborgare, skattebetalare, röstare) hävdar att de har blivit stoppade av polisen och frågade på pass enbart på grund av sitt (mörka, icke-blonda, svarthåriga) utseende. Och du svarade:

Annons:

– Upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig. Det finns tidigare dömda som uppfattar att de alltid är ifrågasatta, fast det syns ju inte på någon att man har begått ett brott. (…) För att göra en bedömning av om polisen arbetar enligt lagar och regler så måste man ha helhetsperspektivet.

Intressant ordval: ”tidigare dömda”. För det är precis det vi är. Alla vi som är skyldiga tills motsatsen har bevisats. När blir en personlig upplevelse en rasistisk struktur? När blir den diskriminering, förtryck, våld? Och hur kan ett ”helhetsperspektiv” utesluta en stor del av medborgarnas personliga upplevelser? Vilka upplevelser räknas?

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det. Du har ju aldrig varit främmande för lite skruvade idéer (jag minns fortfarande ditt omtvistade förslag om att alla sexköpare borde få ett gredelint kuvert hemskickat).

I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som kvinna i en patriarkal politikervärld. Sen lånar du mitt skinn för att förstå att när du kommer ut på gatan, ned i tunnelbanan, in i köpcentret och ser polismännen stå där, med Lagen på sin sida, med rätten att närma sig dig och be dig bevisa din oskuld så väcker det minnen till liv. Andra övergrepp, andra uniformer, andra blickar. Och nej, vi behöver inte gå så långt som till andravärldskrigs-Tyskland eller åttiotals-Sydafrika. Det räcker med vår svenska närhistoria, en rad slumpmässiga upplevelser som vår gemensamma kropp plötsligt minns.

Att vara sex år och landa på Arlanda, i vårt gemensamma hemland. Vi går mot tullen, med en pappa som har handsvett, som harklar sig, som rättar till frisyren och bättrar på putsen på skorna mot knävecken. Två gånger kontrollerar han att det svenska passet ligger i rätt innerficka. Alla rosafärgade människor släpps förbi. Men vår pappa stoppas. Och vi tänker: Det kanske var slumpen. Att vara tio år gammal och se samma scen upprepas. Det kanske var hans brytning. Att vara tolv och se samma scen. Det kanske var hans håliga bag med det trasiga blixtlåset. Att vara fjorton, sexton, arton.

Att vara sju och börja skolan och få en introduktion till samhället av en pappa som redan då var livrädd för att hans utanförskap skulle gå i arv till sina barn. Han säger:
”När man ser ut som vi så måste man alltid vara tusen gånger bättre än alla andra för att inte bli nekad.”

”Varför då?”

”För att alla är rasister”

”Är du rasist?”

”Alla utom jag.”

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

Att vara åtta och kolla på actionfilmer där mörka män våldtar, svär gutturalt, slår sina kvinnor, kidnappar sina barn, manipulerar och ljuger och rånar och misshandlar. Att vara sexton, nitton, tjugo, trettiotvå och se samma pappfigurer återanvändas igen och igen.

Att vara nio och bestämma sig för att bli klassens plugghäst, världens bästa ögontjänare. Allt går enligt planerna och det är bara när vi har vikarie som någon automatiskt utgår från att vi är klassens bråkstake.

Att vara tio och bli jagad av skinheads för första men inte sista gången. De får syn på vår gemensamma kropp vid fullgubbsbänken nedanför Högalidskyrkan, de vrålar, vi springer, vi gömmer oss i en port, blodsmak i munnen, vårt gemensamma hjärta harbultar hela vägen hem.

Att vara elva och läsa seriealbum där orientaler är mystiskt exotiska, vackert brunögda, sensuella (men samtidigt svekfulla).

Att vara tolv och åka in till Mega Skivakademin för att provlyssna cd:s och varje gång vi kommer dit så börjar väktarna cirkulera som hajar, de pratar i walkie-talkies, de förföljer på bara några meters avstånd. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att använda ett maximalt okriminellt kroppsspråk. Gå normalt, Beatrice.

Andas som vanligt. Närma dig den där cd-hyllan och sträck dig efter den där Tupacskivan på ett sätt som visar att du inte planerar att stjäla den. Men väktarna fortsätter spana och någonstans, långt här inne, djupt i vår gemensamma kropp, finns nog en skamfylld njutning av att få smaka på den där strukturen som fångade våra pappor, att få en förklaring till varför våra pappor aldrig lyckades här, varför deras drömmar dog i ett hav av returnerade ansökningsbrev.

Att vara tretton och börja hänga på fritids­gården och höra historierna. Kompisens storebror, som tjafsade emot med Norrmalmspolisen och blev inslängd i en piketbuss och sen dumpades med blodig näsa i Nacka. Kompisens kusin som blev indragen och misshandlad av väktare i det där lilla rummet på Slussens tunnelbaneperrong (telefonkataloger på låren för att det inte skulle bli blåmärken).

Pappas kompis N som hittades av en polispatrull och blev instängd i en fyllecell eftersom han sluddrade och först dagen efter märkte poliserna att något var fel och på akuten upptäckte de hjärnblödningen och på begravningen sa hans tjej: Om de bara hade ringt mig så hade jag ju kunnat berätta att han inte drack alkohol.

Att vara tretton och ett halvt och leva i en stad som är under belägring av en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper. Och vår gemensamma hjärna börjar tänka att det alltid är muslimerna som råkar värst ut, alltid de med arabiska namn som har minst makt (och helt förtränga gångerna när andra strukturer styrde – som när killen i skolan som alla kallade ”juden” kedjades fast i ett galler med ett hänglås i jeanshällan, och alla bara skrattade när han försökte komma loss, han skrattade också, han försökte skratta, skrattade vi?)

Att vara fjorton och komma ut från McDonald’s på Hornsgatan och bli frågad på legg av två poliser. Att vara femton och sitta utanför en Expertbutik när en polispiket stannar till, två poliser kommer ut, ber om legg, frågar vad som händer i kväll. Sen hoppar de tillbaka in i bilen.

Och hela tiden en kamp inombords. En röst säger: De har ingen jävla rätt att döma oss på förhand. De får för i helvete inte spärra av staden med sina uniformer. De är förbjudna att göra oss otrygga i våra egna kvarter.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre.

Och vår gemensamma kropp växte, Beatrice Ask. Vi slutade hänga på fritidsgården, vi ersatte luvtröjan med en svart rock, kepsen med en halsduk. Vi slutade spela basket och började plugga ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. En dag stod vi utanför Centralstationen i Stockholm och skrev en anteckning i ett kollegieblock (för även om vi pluggade ekonomi så hade vi en hemlig dröm om att bli författare). Plötsligt kom det fram någon på vår högra sida, en bred man med öronsnäcka: ”Hur är läget?” Han bad om legitimation och sen tryckte han upp våra armar i ett polisgrepp och transporterade oss mot piketbussen där vi tydligen skulle sitta i väntan på att han skulle få klartecken på att vi verkligen var de vi sa att vi var.

Tydligen matchade vi ett signalement. Tydligen såg vi ut som någon annan. I tjugo minuter satt vi där i polisbilen. Ensamma. Fast ändå inte ensamma. För hundratals människor passerade. Och de tittade in på oss med en blick som viskade: ”Där. En till. Ännu en som beter sig helt i enlighet med våra fördomar.”

Och jag önskar att du hade varit med mig i polispiketen, Beatrice Ask. Men du var inte det. Jag satt där ensam. Och jag mötte alla förbipasserande blickar och försökte signalera att jag inte var skyldig, att jag bara hade stått på en plats och sett ut på ett visst sätt. Men det är svårt att argumentera för sin oskuld i baksätet av en polisbuss.

Och det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan.

Efter tjugo minuter släpptes vi ut ur piket­bussen, ingen ursäkt, ingen förklaring. I stället: ”Du kan gå nu.” Och vår adrenalinpumpande kropp lämnade platsen och vår hjärna tänkte: ”Jag borde skriva om det här.” Men våra fingrar visste att det inte skulle ske. För våra upplevelser, Beatrice Ask, är ingenting i jämförelse med det som händer andra, vår kropp är uppvuxen innanför tullarna, vår mamma är från Sverige, vår verklighet är ombonade kuddrum i jämförelse med det som händer de på riktigt maktlösa, resurslösa, papperslösa. Vi hotas inte av utvisning. Vi riskerar inte att fängslas om vi återvänder.

Och i vetskapen om att andra har det mycket värre så valde vi tystnad i stället för ord och åren gick och långt senare lanserades Reva, det rättssäkra och effektiva verkställighetsarbetet. Poliser började söka igenom köpcentrum och stod utanför kliniker som hjälpte papperslösa och familjer med svenskfödda barn utvisades till länder som barnen aldrig hade besökt och svenska medborgare tvingades bevisa sin tillhörighet med sina pass och en viss justitieminister förklarade att det inte handlade om rasprofilering utan om ”personliga upplevelser”. Maktens rutin. Våldets praktik. Alla bara gjorde sina jobb. Väktarna, poliserna, tulltjänstemännen, politikerna, folket.

Och här avbryter ni och säger: Men hur svårt är det att förstå? Alla måste ju följa Lagen. Och vi svarar: Men tänk om Lagen är olaglig?

Och ni säger: Allt handlar om prioriteringar och vi har faktiskt inte oändligt med tillgångar. Och vi svarar: Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?

Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det. Men vi vet att en människa aldrig kan vara illegal och att något måste göras när uniformer sprider otrygghet och Lagen vänder sig mot den egna befolkningen och här får du nog, Beatrice Ask, du försöker lämna vår kropp, du tycker precis som läsarna att det här har pågått för länge, det är bara en massa upprepningar, det kommer inte till någon poäng, och du har rätt, det kommer aldrig något slut, det finns ingen lösning, ingen nödutgång, allt bara upprepas, för strukturerna kommer inte att försvinna bara för att vi röstar bort Reva, Reva är en logisk förlängning av det konstanta lågintensiva förtrycket, Reva lever vidare i vår oförmåga att omformulera vår stelnade nationella självbild och i kväll i en krogkö nära dig sprider icke-vita personer systematiskt ut sig för att inte bli stoppade av dörrvakten och i morgon i din bostadskö använder de med utländska namn sina partners efternamn för att inte bli bortrensade och nyss i en arbets­ansökan skrev en helt vanlig svensk ”FÖDD OCH UPPVUXEN I SVERIGE” med versaler bara för att hon vet vad som händer annars. Alla vet vad som händer annars. Men ingen gör något. I stället fokuserar vi på att lokalisera människor som har flytt hit på jakt efter den trygghet som vi är så stolta över att kunna erbjuda (vissa av) våra medborgare. Och jag skriver ”vi”, för vi är en del av denna helhet, denna samhällskropp, detta vi.

Du kan gå nu.

Läs mer:

Khemiris öppna brev till Ask en viral succé

Andra har läst

Mer från förstasidan

radar_500
Foto:TT, Alamy

 Visar hemlig rapport. Svenskt luftrum kränkt av utländskt flygplan. 120  21 tweets  97 rekommendationer  2 rekommendationer

 Värstinglistan. Här är teknikprylarna som du vill stänga av ordentligt när de inte används. 28  2 tweets  26 rekommendationer  0 rekommendationer

elrakning144
Foto:Henrik Montgomery
Annons:
Annons:

 ”Får en katapulteffekt.” Markus Rehm vann det tyska mästerskapet – men släpps inte in i EM-truppen.

rehm-244
Foto:AOP

 Tävlingschefen ska hjälpa till. Kiruna IF:s nya tröja bryter mot hockeyförbundets reglemente.

kiruna-144
Foto:Kiruna IF/TT
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: