Bättre rik och frisk än fattig och sjuk

I hur god form är du?", "Så blir du av med din oro", "Deprimerad utan att veta varför", "Andnöd kan vara ny sjukdom", "Ät det här och sänk risken för blodpropp med 50 procent".

Så här håller det på vecka ut och vecka in. ­Medier, reklam, stora delar av det offentliga rummet är konstant upptagna med varianter på ett och samma tema: vi mår dåligt. Vi är stressade, nedslagna, sömnlösa. Vi jagas av ångest, sjunker ner i depression, tar hjälp av antidepressiva eller smärtstillande medel som aldrig förr och när vi minst anar det, ovanpå all denna psykiska olust, drabbas vi av sjukdomar.

Vad är det som har gått fel?

I "The Impact of Inequality" tar Richard G Wilkinson ett helhetsgrepp om hälsokrisen i de avancerade kapitalistländerna. Han är professor i social epidemiologi vid universitetet i Nottingham och pionjär för en revolutionerande forskning om hur samhället får människor att må dåligt.

Den gåta som en gång ledde honom in i ämnet var, skriver Wilkinson, det faktum att vissa människor mår sämre än andra. Vare sig man väljer dödlighet, sjuklighet, psykisk ohälsa eller något mer konkret mått - dödsfall i cancer, blodproppar och depressioner - är mönstret överallt detsamma: ju längre ner på den sociala trappan, desto sämre däran. Kanske mest frapperande: ju rikare en människa är, desto längre får hon behålla sitt liv och tvärtom. En rik vit amerikan lever i genomsnitt sexton år längre än en fattig svart, men det är bara ett särskilt djupt parti i en klyfta som skär rakt genom hela Västerlandet: i Sverige lever en högre tjänsteman åtta år längre med full hälsa än en arbetare utan yrkesutbildning.

Det är ju en skandal utan like! utropar Wilkinson. Vad skulle vi säga om alla människor levde lika länge, förutom att staten varje år skickade ut soldater för att slumpmässigt skjuta av var femtonde, var tionde, var femte medborgare? Räknat i förlusten av livstid hos vissa samhällsskikt utförs varje år samma brott.

Hur kan det förklaras?

Inledningsvis sökte Wilkinson efter fysiska orsaker; någonting i de fattigas varukorg som lade dem på sjukbädden. Det ledde ingenstans. I stället leddes Wilkinson in på ett annat spår. I början av 1990-talet publicerade han sina första nya rön, de utlöste en rusch av internationell forskning och sedan dess har resultat lagrats på resultat från land efter land: det är denna kunskap Wilkinson nu har sammanfattat.

Kraften från den samlade diagnosen är bedövande.

I vissa samhällen är de sociala relationerna branta som stup. Människor blickar upp eller ner på varandra där de klänger sig fast vid inkomst­avsatserna. På andra håll eller i andra tider är relationerna mer jämna, när olika grupper inte står längre åtskilda ekonomiskt än att de kan röra vid varandra.

Här uppenbaras ett nytt mönster.

Ju jämlikare ett samhälle är, desto senare kommer döden. Dödligheten är lägre om - för att ta ett mått på jämlikhet - en större andel av samhällets rikedomar tillfaller den fattigaste hälften av befolkningen. Wilkinson hänger upp amerikanska och kanadensiska delstater i ett grafiskt snöre och se, det lutar nästan perfekt: de delstater där den fattiga hälften får lägst andel har de högsta dödlighetsnivåerna, i en fallande skala hela vägen ned till de jämlikaste, minst dödliga. Han refererar en annan färsk studie som spänt upp samma samband genom 528 städer i den rika världen, inklusive Sverige.

Ansamling av varor gör ingenting bättre. I de avancerade kapitalistländernas skara finns ingen som helst korrelation mellan BNP och förväntad livslängd; amerikaner leder BNP-ligan men lever kortast. I stället rättar länderna in sig i ett prydligt led efter graden av inkomstjämlikhet.

Wilkinson bläddrar genom hela katalogen av hälsoindikatorer och finner mönstret om och om igen. Han badar i databanker, öser ut diagram och skvätter fallstudier omkring sig. Alla dessa makro­data gör det möjligt att vaska fram generella samband: det som för individens blotta öga framstår som ett tillfälligt öde - en stroke som blint slår till - kan nu, när tiotusentals öden vägts samman, avslöjas som funktioner av samhällen.

Människor blir inte sjuka av en slump. Om en kvinna dör tidigt och lämnar efter sig en familj slagen till marken av sorg kan det uttrycka en övergripande trend, en sådan trend som att en engelsk kvinna i socialklass fem levde 5,5 år kortare än en kvinna i socialklass ett i början av 1970-talet, men 9,5 år kortare i början av 1990-­talet.

Våra liv utspelar sig i samhällen som rör sig.

Men varför bryr vi oss? Hur kan kroppen vara så sårbar för intryck från samhället?

Var och en som någon gång tvivlat på sig själv, ifrågasatt sitt värde i andra människors ögon - är jag oattraktiv, obegåvad, oönskad? - känt sig utestängd och värdelös och till sist stått vid randen av en depression vet hur nedbrytande tillståndet är. Illamåendet sätter sig på kroppen. Halsen hör av sig, huvudet, magen. Förkylningar fastnar ­lättare; känslan av ovärdighet fräter långsamt ner immunförsvaret.

Lyft nu blicken från den välkända biografiska nivån till de sociala relationerna och bli varse samma känsla i skarpt markerade klassamhällen.

Människor i lägre samhällsskikt måste dagligen brottas med en osynlig övermakt som säger: Ditt värde är lågt. Du har ett skitjobb som ingen ser. Du oroar dig för att förlora det. Någon annan säger åt dig vad du ska göra - en avdelningschef, en förman, ett monteringsband - och sätter upp gränser för dig, inte som när en husvägg naturligt styr bort dina steg utan som när någon har ställt sig över dig.

Från relationerna i arbetet fortplantar sig skiktningen ut genom samhällets sfärer. Wilkinson citerar en studie av den brittiska arbetarklassens erfarenhetsvärld: "Arbetande människors liv baseras på anpassning till symboliska hierarkier som märker dem negativt. De står ständigt i skuggan av den dominerande kulturen." Den centrala upplevelsen i ett klassamhälle är: jag är mindre värd. Wilkinson skriver att människor "erfar sin underlägsenhet som om den vore lika synlig som ett vanhedrande ärr".

Att leva längre ner i samhället är därmed, närmast per definition, att leva med större risk för att må dåligt. Här bankas den allmänna orsaken till depressioner - låg självaktning - in i den mentala märgen dag ut och dag in. En deprimerad individ lider av underskott på serotonin. Wilkinson visar hur nivåerna av serotonin sjunker ju längre ner på inkomstskalan människor befinner sig och utnämner det till den universella "statushormonen".

Innebörden är att en hel klass av människor står på randen till depression.

Det är kroppsligt nedbrytande. Att befinna sig i psykisk stress bidrar i kortvariga, akuta situationer - som inför en plötslig fara - till att mobilisera kroppens försvar, men när stressen varar länge, när människor trycks ned av nedvärdering och pressas av maktlöshet i år och decennier hyvlas immunsystemen ner. Det skapar en allmän fysisk sårbarhet. Oavsett vad som sedan angriper kroppen - en infektion, en blodpropp, en cancertumör - är motståndskraften från början starkt reducerad hos dem som i hela sina liv bundits till ett socialt giftdropp, som gått rakt in i enzymer och signalsubstanser.

Med stolthet visar Wilkinson upp sin samling av data, men han gör ett ännu större nummer av sin teori. Genom referenser till Tocqueville, ­Heidegger, Fanon och flera längre utflykter i evolutionsbiologin - där han pekar på sådant som att människan är det djur som har skarpast färg­kontraster mellan ögonvita och iris, vilket skapat en unik känslighet för andras blickar - väver han en allmän teori om sociala gemenskaper. Där är jämlikheten det högsta goda. Den gör det möjligt att se sig själv i andras ögon och möta ömsesidiga reflexer av värde, medan å andra sidan dominansförhållanden - just för att den mänskliga existensen från första ögonblick konstitueras i relation till andra - gör maximal skada.

Graden av jämlikhet är det gravitationscentrum som styr de sociala relationernas kvalitet. I ett ojämlikt samhälle måste de nedvärderade ständigt försöka hävda sig för att återupprätta sitt värde, vilket - här kastar Wilkinson ur sig nya omgångar empiri - uttrycks i högre nivåer av våldsbrott, kvinnomisshandel och rasfördomar, ja, till och med fortkörning, könssjukdomar, bråk på skolgårdarna; klassamhällets fundamentala krigstillstånd sätter tonen. I mer jämlika samhällen är däremot alla sådana fenomen ovanligare - medan i stället deltagande i föreningsliv och tillit till andra människor skjuter i höjden.

Så blir de rika ländernas utveckling under de senaste decennierna begriplig. När klassklyftorna ökar mår fler människor dåligt, och de som mår dåligt mår allt sämre. De sociala relationerna förgiftas.

Så har också paradoxen med ett varumässigt rikt men illamående samhälle fått sin lösning: i ett fattigt land - säg Niger eller Haiti - beror hälsoproblemen på absolut, materiell knapphet och kan bara avhjälpas med mer mat, bättre bostäder och tillgång till sjukvård. Men när ett land väl har klivit över tröskeln till industriellt välstånd upphör absolut standard att betinga hälsa och lycka. Knappheten har dragit sig tillbaka likt ett tidvatten. I stället uppenbaras, skriver Wilkinson, det sant mänskliga lagret: vår ömtålighet för andra människors signaler.

Vad den västerländska arbetarklassen behöver är inte mat på bordet eller tak över huvudet. Det är andra slags blickar.

Femton års upptäckter i den sociala epidemiologin har sålunda revolutionerat kunskapen om olikheter i hälsa. Det är inte i första hand sämre tillgång till sjukvård, tyngre lyft på jobbet, mer rökning, fler hamburgare eller färre joggnings­rundor som tar ifrån fattigare människor hälsa och liv i de rika länderna - utan den kroniska stress som följer av den relativa fattigdomen som sådan.

Det vänder helt upp och ned på politikens mål. Om vi vill ge människor bättre liv kan vi ge upp försöken att höja BNP ännu mer; det gör över huvud taget ingen nytta om alla - såväl rika som fattiga - får tusen kronor till i plånboken.

Det är själva klasskillnaderna samhället måste vänja sig av med.