BBC:s "Panorama" den 26 november 1995. En djupt olycklig prinsessa viker ut sina känslor om bulimi, ensamhet, otrohet och om en avundsjuk äkta make. Den chockerande öppenhjärtiga bikten med Lady Diana följdes av världspremiären på en ny Beatlesvideo, "Free as a bird", där John Lennon var med från andra sidan. I en tevesoffa någonstans i nordvästra England satt en djupt fascinerad kulturteoretiker och fick en kuslig känsla av déjà vu:
- För mig var detta 90-talets mest emblematiska ögonblick. Det var som om 60-talet gick i repris. Kombinationen av kungafamiljen och Beatles återuppstod i en sorts virtuell form, säger Michael Bracewell på en telefonlinje till nordvästra England.
- På 60-talet hade vi John, Paul, George och Ringo som mötte drottning Elizabeth i Buckingham Palace - alla viftade med Union Jack och allt handlade om att vara en älskvärd, falskleende "mop top" (Beatlesfrisyr).
- Och plötsligt 1995 så ger planetens största celebritet en ren bekännelseintervju i BBC där hon talar ut om hur illa hon blivit behandlad av kungahuset, följd av en Beatles-video som skapats med hjälp av digital teknik för att tillåta en död Beatle att stämma in i låten. Recycling, bekännelse, celebritetskult, dödskult, kloning, det virtuella...well, jag tyckte att det var ett väldigt avslöjande ögonblick.
Men detta var långt ifrån det enda som intresserade Michael Bracewell med nittiotalet. Våren 2002, innan det ironiska 90-talet ens hunnit kallna, lät han publicera boken "The Nineties. When Surface Was Depth". Det är en brokig samling av Bracewells olika texter från årtiondet som gav oss Spice Girls, Bridget Jones, Tracey Emin, Oasis, Beavis & Butthead, Irvin Welsh och hormonstinna stjärnkockar som Marco Pierre White. Och som ett symtom för eran där inget var för obetydligt för att tas på allvar ägnar han sju sidor åt den dåvarande svenska väderpresentatören Ulrika Jonsson.
Själv är han en ärkebrittisk dandy i tweedkavaj som analyserar allt som har puls och har tyska "zeitgeist", tidsanda, som favoritglosa. Som en passionerad kulturguide lotsar han läsaren genom ett 90-tal där kvinnorna kallades "babes" och männen förvandlades till "lads". Ett decennium som överdoserade Prozac och postmodernism, och suddade ut gränserna mellan "Real life" och "Reality teve", mellan retro och radikalism.
Även om det röriga 90-talet fortfarande inte är helt färdigsmält för Bracewell, så löper åtminstone två röda trådar genom så gott som varje sida:
1) Den brutala ironin som frodades under större delen av 90-talet ersattes av en jakt på brutal autenticitet.
Med andra ord är det lätt att se en utveckling från Killinggänget och Generation X till "Jackass" och "Naken-Janne".
2) Den kulturella materialismen med märkesfixering och säljtänkande i spetsen bäddar för infantilismen.
Bracewell beskriver hur England förvandlas till ett enda stort call-center och bokaffärerna blev ett sorts chica kaféer där man köper en bästsäljare till sin nyskummade latte. Begreppet "the new rocknroll" kunde plötsligt appliceras på allt - från komiker till kändiskockar: "Alla som kunde pochera ett ägg i teve i en minimalistisk inredning var on a cutting edge of culture."
Aldrig tidigare i världshistorien hade klyftan mellan genuin talang och kändisfaktor varit större. Med andra ord: detta var decenniet när yta blev djup. Och slutligen tvingades även den mest motsträviga kulturen kapitulera inför trycket från marknadskrafterna.
- Kulturen blev en handelsvara som allt annat. Under 90-talet fanns det väldigt lite rum för genuint utanförskap eller experiment, det mesta gjordes för att passa marknaden, säger Bracewell som skriver att Spice Girls föddes upp i ett provrör i laboratorierna för avancerad marknadsföring och blev "den naturliga bryggan mellan virtual reality och legaliserad kloning".
- Som sämst kombinerade 90-talet det värsta från de tre tidigare decennierna: 60-talets naivism, 70-talets anti-intellektualism och 80-talets extrema girighet, säger han och skrattar lite.
- Men okej, det är förstås väldigt enkelt att ta ett decennium och lyfta fram det som är dåligt. För mig hade ändå 90-talet en särskild sorts energi, en livlighet. Och i sina finaste stunder lyckades 90-talet smälta samman alla brister från de tidigare decennierna i en sorts grandios sekelskiftesestetik - en sorts praktfull dekadans.
Bracewell menar att Lady Dianas begravning och den epokgörande utställningen "Sensation" på Royal Academy of Arts i London matchade varandra perfekt som tändvätska
åt den pyrande sekelskiftesångesten. Medan världen tog farväl av prinsessan av Wales sågade den hippa konstnären Damien Hirst itu kossor och la dem i gigantiska formalinkassetter. Marcus Harveys provokativa porträtt av massmörderskan Myra Hindley, som byggts med avtryck av småbarnshänder, vandaliserades.
- Vi hade en kultur som verkligen gillade att leka med dekadans på ett kultartat sätt. Inte minst de unga brittiska konstnärerna (YBA, Young British Artists) var besatta av sex och död, och älskade att göra konceptuella skämt med ironiska punchlines. Och mycket riktigt blev konsten förstås "the new rocknroll" genom att vara den nya sortens komik, konstaterar Michael Bracewell.
Men YBA-konstnärerna delade estetisk läggning med britpopband som Oasis, Blur, Pulp och Suede, menar Bracewell.
- Tillsammans representerade de en väldigt grabbig, ganska skrikig och mycket självbelåten kultur där man skulle vara stolt över
att aldrig ha läst en enda bok. Oasis var en sorts vandrande ikoner för denna "Laddism nouveau" där poängen var att bli så full som möjligt. Jag vill inte låta som en puritan, men grabbkulturen hjälpte till att återuppväcka sexismen från 1960-talet. Magasinen dominerades återigen av den manliga heterosexuella objektifieringen av kvinnor på ett sätt som bara var
trist, säger han.
Som alla vet sköljde denna anglosaxiska testosteronvåg även in över Sverige. Grabbmagasinet Slitz gjorde en tidstypisk "makover" till en porrblaska light och fp-ledaren Lars Leijonborg kände sig tvingad att svara på frågor om att raka pungen i TV 3-programmet "Silikon".
- På 90-talet handlade allt om "attityd". Många försökte upprepa punkens vanvördighet, men gjorde det alldeles försent och utan någon äkta kreativ energi. Alla misslyckades med att vara Johnny Rotten. 70-talets punkrörelse stod för en sorts kulturellt våld och var öppen för alla. Och de går heller inte att jämföra med rösterna från 50-talets unga arga män som Alan Sillitoe, John Osborne eller Colin Wilson, säger Bracewell.
- 90-talet var decenniet för "rebels without a cause". Många skrek att de var skadade, men brydde sig aldrig om att undersöka saken närmare. Å andra sidan är det svårt att göra något bättre än Elvis, Rimbaud eller Patti Smith.
Bracewell menar att modernismen har blivit ett väldigt problematiskt begrepp.
- Postmodernismen har blivit en enda stor kakofoni av citat. Jag tycker nog att dagens unga konstnärer håller på att skaka liv i allting igen. Vi ser att det är de gammeldags moderna idéerna som kommer tillbaka. De mest moderna konstnärerna tenderar att vara de som befinner sig i sextioårsåldern. De som började på 50- och 60-talet är fortfarande otroligt moderna.
Ett annat typiskt 90-talsfenomen var pr-kulturens maktövertagande. Paradexemplet är Tony Blairs sluge spinndoktor Alastair Campbell som lyckades ta hjälp av britpopen för att vinna valet genom att skriva in det i valmanifestet.
Som tack fick "valarbetaren" Noel Gallagher sippa champagne med Tony Blair på 10, Downing Street strax efter segern.
- New Labour kidnappade britpop-rörelsen. Detta var den totala triumfen för pr-kulturen. London lyckade också sälja in sig själv på nytt genom att recycla "Swinging London"-etiketten från 1960-talet. Oasis sånger som "Live Forever" är också en sorts eko från de där långsamma lovsångerna som sjöngs under andra världskriget under blitzen för att hålla modet uppe, konstaterar Michael Bracewell.
Men för Bracewell var detta ändå ingenting mot när Madonna delade ut det prestigefyllda konstpriset Turnerpriset i början av 2000-talet - "slutet på civilisationen som vi känner den". Bracewell syftar inte på att Madonna gjorde skandal genom att säga "motherfucker" under prisceremonin.
- Plötsligt hade verkligen den "riktiga" kulturen underordnats kändiskulturen. Det "råkade" dessutom sammanfalla med att Madonna skulle släppa ett album. Ett stort konstpris hade trivialiserats, inte av Madonna själv, men av detta totala beroende av kändiskulturen. I det stora hela spelar det kanske ingen roll, men jag bara längtade efter att se någon skinntorr obskyr akademiker komma och ge oss lite allvar - i stället för att luta sig mot en lätt ironisk campkultur som förlitar sig på materialism och celebritet.
Men Bracewell är desto mer hoppfull för det kulturella klimatet.
- Folk försöker återskapa idén med kulturellt oberoende och det finns en liten kör av vilda röster igen. Men ser till exempel att små magasin startar på nytt och försöker vara som Face och I-D var på 80-talet. Protesterna mot Irakkriget enade britterna som aldrig förr. Nästa års val i Storbritannien kommer att bli det mest politiskt intressanta på decennier.