Mia Couto lär oss språk vi inte visste att vi kunde..
Med jämna mellanrum är det dags att bli påmind om att litteratur är på allvar och inte (bara) något att leka med. Sällan hamras det dock in med sådant eftertryck som vid inledningen av Waltic-kongressen i Folkets hus. Mats Söderlund, ordförande för Sveriges författarförbund, beskrev i sitt öppningsanförande litteraturen som ett globalt blodomlopp som för människor och deras berättelser samman. Men, som han formulerade det: systemet blöder.
Under det senaste året har arton författare i världen mördats, lika många har "försvunnit", hundratals lever under hot. Och flera inbjudna gäster har tvingats stanna hemma.
Det är en verklighetsbeskrivning som organisationer som Reportrar utan gränser kan instämma i: det skrivna ordets utövare lever farligare än på länge. Henning Mankell påminde om den moçambikiske författaren och journalisten Carlos Cardoso, som mördades för åtta år sedan och om läskunnigheten som enda vägen ut ur fattigdomen. Eller med orden i den resolution som Waltic lägger fram: litteraturen som en kunskapskälla med kraften att upprätta hela folk. Det är stora ord - men hur fylla dem med innehåll?
Diskussionerna vid Waltic har präglats av en lite flytande gräns mellan läskunnighet och alfabetisering i allmänhet och litteratur i synnerhet. Men vad är det då i berättelsen, den språkligt gestaltade erfarenheten, som skulle rymma sådan sprängkraft? Är litteraturen en sådan kraft kan den, och naturligtvis även "berättandet", användas för vilket syfte som helst. Rasismen är också en berättelse. Varför skulle då skönlitteraturen vara "befriande"?
Det bästa svaret på den frågan hittills levererades av inledningstalaren Mia Couto i hans föreläsning - "Språk vi inte visste att vi kunde."
Han berättade bland annat en hejdlös historia om hur möten mellan olika språk kan ställa till det - om en grupp svenska biologers möte med lokala bönder i en moçambikisk by och de missförstånd som uppstår då man inte har gemensamma begrepp. "Vetenskap" blev i översättning "magi", "miljö" blev "skapelsen" och "vildsvin" råkade bli "förfädernas andar". Svenska magiker som påstår att man bör skjuta förfäderna när de nattetid springer omkring på åkrarna är naturligtvis svåra att ta på allvar.
Som Couto sade: vad som hittills hjälpt människan att överleva är hennes förmåga att skapa mångfald. Men vi befinner oss i ett globalt system som i allt högre grad fordrar likriktning och enhetlighet. Språket, litteraturens materia, går inte att reducera till ett utilitaristiskt verktyg. Det skapar oss - och författaren söker ständigt det som ligger strax utanför gränsen till det socialt fattbara. I Moçambique talas 24 olika språk och ur Coutos perspektiv är just flerspråkigheten ett om man så vill naturligt, mänskligt tillstånd; förmågan att överskrida det egna språkets gränser blir "en biljett till en resa mellan olika identiteter". Det skulle alltså vara litteraturens, fiktionens utmaning - att konfronteras med "de andras liv", att nå den "människa i pluralis" som är demokratins förutsättning. Romanen, och poesin som på djupet demokratiska konstformer? Förmodligen är det alldeles sant.
Ungefär samma tanke kläddes i mer respektlösa termer under eftermiddagens seminarium kring litteratur och digitalisering med den finske poeten Leevi Lehto och language-poeten Charles Bernstein från USA, i ett uppsluppet samtal om hur lyriken åter frigör sig från boksidan. Som Bernstein uttryckte det är papper fortfarande billigt, men trycker man dikter på det blir det värdelöst. Lyrik har alltså ett negativt ekonomiskt värde - vilket han sedan formulerade i en ny variant på det gamla digitala slagordet - "Poetry wants to be free". Om det sedan handlar om att den ska vara gratis eller om en mer politisk frihet får läsarna själva avgöra.