Om jag är medskyldig vill jag avlägga full bekännelse.. Bergman har blivit den Gud han sysslade med i filmerna. Om jag är medskyldig vill jag avlägga full bekännelse.
I ett bagerifönster på Blidö i Stockholms skärgård, berättar en god vän för mig, fanns det dagen efter Ingmar Bergmans bortgång ett levande ljus intill ett porträtt av den store regissören. Framtidens Bergmanforskare får tydligen ägna lika mycket kraft åt hans plats i folkhemmet som åt hans filmer och teaterföreställningar. Kanske blir det Bengt af Klintbergs arvtagare som hittar svaret på gåtan hur Ingmar Bergmans popularitet kunde svänga så snabbt, från jobbig till sörjd ikon.
Jag skrev åtskilliga recensioner av hans uppsättningar och ställdes ibland till svars för att jag var så positiv. Inte alltid - jag ansåg till exempel att "Hamlet", som Bergman själv satte högt, var en av hans sämre föreställningar, alltför privat i sin tillkrånglade modernisering (k-pistar och annat); men länge fick jag höra att det fanns en "sammansvärjning" som skyddade IB mot kritik.
Det var lätt att svara att Bergman var den ende levande svenske regissör som skapat ett eget oeuvre på scenen. Även de mindre lyckade delarna kastade ljus över helheten och var intressanta att skärskåda. I filmerna fanns nycklar till pjäserna. Hans intresse för Euripides "Backanterna", som han först gjorde på Dramaten och därefter på Operan, får sin förklaring i 50-talsfilmen "Ansiktet", där förnuftets lockelse konkurrerar med magins oförnuft.
En regissör av Bergmans typ smickrar lätt sina uttolkare. Ju mer man upptäcker i labyrinten - motiv, figurer, stildrag - desto mer anser man sig tillhöra de införstådda. Bakom Lena Endre i rollen som Drottning Elisabeth i Schillers "Maria Stuart" kunde den påläste se Ingrid Thulins många neurotiker i Bergmans filmer.
Men utanför den närmaste kretsen var han inte populär. Jag blev en gång kallad "teaterkritikens Ingmar Bergman", och jag lovar - det var ingen komplimang, det var en snyting som skulle förpassa mig till det psykologiska soffhörn där jag rätteligen hörde hemma, långt från den moderna scenkonstens pigga hålligång.
När jag läser kommentarerna efter hans död tar jag mig för pannan både en och två gånger. Bergman har plötsligt blivit den Gud han sysslade med i filmerna. Om jag är medskyldig vill jag avlägga full bekännelse. Jag kommer att sakna Bergman, men jag kommer även att sakna det levande och kritiska samtal som en gång fördes om hans teatersyn och som upphörde i samma ögonblick han kom hem från den tyska exilen och skulle försonas med mamma, pappa, nationen, allt.
Vi var ganska många som var kritiska till Bergmans estetik, bland annat i teatertidskriften Dialog - jag vill minnas att Bergman i en intervju i Dagens Nyheter närmast skrek att vi var det största hotet mot teaterns existens i modern tid. Vi sträckte på oss, vi tog Bergmans arbete på allvar och läste hans gester, kameravinklar och scenerier som påståenden om världen.
Var de inte det?
Ingmar Bergmans död sänder ett budskap till samtidskritiken. Om vi vill att hans minne skall hållas levande måste vi upphöra med att hyckla. Många vittnar i dag om kritikens avveckling. Även yngre kritiker hörs tala om nödvändigheten av att bejaka "utvecklingen", skriva häftigt, avintellektualiserat, utan att fördjupa sig i historiska och andra långtråkiga jämförelser; ljuv musik för våra fiender.
Det gäller samtliga kritikområden; inte bara teaterkritiken och i Sverige (romanförfattaren Cynthia Ozick skrev nyligen en uppmärksammad artikel om den amerikanska litteraturkritikens förfall). Men teatern är särskilt utsatt eftersom den lever i symbios med nöjesvärlden.
Det fanns alltför länge en besvärande tomhet kring Bergman som nu fylls av vackra analyser och tomma fraser. De som varit kritiska har ingenting att skämmas för. Om vi inte ser upp finns det snart bara plats för hyllningar och skitord. Då kommer den riktiga kritiken att avskaffa sig själv.
Vad handlade det där tända ljuset om? Jag vill gärna tro att det handlade om hans allvar. På den punkten var han allt annat än samtida.
Övriga veckor: Majgull Axelsson, Camilla Lundberg och Nina Björk.