”Naturligtvis bryr vi oss om hemmafruar”, svarade Berlusconi och skrattade.
”Bara de är under tjugofem och har D-kupa.”
Min uppfattning är att frågan om Berlusconi och det motsatta könet är central för att förstå både denne märklige politiker, hans italienska samtid och hur han har präglat den. I dag använder man ofta kvinnans villkor som måttstock på demokrati och utveckling i ett samhälle. Utifrån det perspektivet hamnar Italien i en synnerligen dålig dager.
Det är inte bara Silvio Berlusconis fel. I Italien är manschauvinismen djupt rotad och har många förespråkare. Däremot kan man med rätta anklaga honom för att ha dammat av de italienska männens mest förlegade kvinnosyn och gjort den till norm.
Genom att negligera kvinnornas rätt till arbete och fungerande samhällstjänster gör Berlusconi Italien en stor otjänst. Så länge kvinnorna förpassas till en inaktiv roll som kuttersmycken eller gratisarbetare i den familjebaserade välfärdspolitiken, förblir en stor del av landets intellektuella och ekonomiska potential outnyttjad. Att hålla kvinnorna utanför arbetslivet bromsar välståndet. Det är också ett tungt vägande skäl till att det föds så få barn. Trots Berlusconis tal om att den ekonomiska krisen är överdriven och hans löften om en ljus framtid, är känslan av ekonomisk otrygghet stor och unga italienare har liten framtidstro.
Kvinnornas röster är paradoxalt nog en viktig orsak till Silvio Berlusconis politiska framgångar. Men det innebär också att kvinnorna kan medverka till hans eventuella nederlag.
En stark, intelligent och dynamisk kvinnorörelse vore förmodligen en av de få krafter i samhället som på allvar skulle kunna få Berlusconi att vackla. Kvinnlig frigörelse är ett område där Italiens premiärminister står sig fullkomligt slätt.
Italien är ett av de länder i Europa som har lägst kvinnlig representation i parlamentet. Bara cirka 21 procent av ledamöterna i deputeradekammaren och 18 procent i senaten är kvinnor, mot ett genomsnitt i EU på 23 procent och 45 procent i Sverige. Oppositionen är känsligare för jämställdhetsfrågor än regeringspartierna och har fler kvinnliga parlamentsledamöter. Men när det verkligen gäller kommer kvinnornas representation och krav snabbt på undantag.
Den låga kvinnliga närvaron i maktens boningar är naturligtvis en orsak till att Italien aldrig utvecklat en familjepolitik värd namnet. Italien spenderar 1,4 procent av BNP på barn och äldreomsorg och andra tjänster som kommer familjerna till godo, mot 3 procent i Sverige. De enormt privilegierade manliga italienska politikerna har aldrig skänkt dessa problem en tanke, eftersom de aldrig själva har behövt befatta sig med dem. I deras hem var och är detta kvinnogöra.
Att vara mamma och yrkesarbetande är därför fortfarande problematiskt. Förvärvsfrekvensen bland italienska kvinnor i arbetsför ålder var bara 46 procent 2008, mot ett genomsnitt i EU på 53 procent. Enligt den strategi som EU-länderna drog upp i Lissabon 2000 ska 6o procent av kvinnorna i unionen ha ett jobb utanför hemmet från och med 2010. Det målet är så gott som uppnått i norra Italien. Men i sin helhet är landet ljusår från EU:s inte särskilt högt ställda ambitioner.
På sjuttiotalet kämpade de italienska kvinnorna en hård kamp för att uppnå fundamentala fri- och rättigheter. Den starka feministiska våg som drog genom det ålderdomliga italienska samhället fick dock inte någon varaktig positiv effekt. De äldre kvinnorna var inte beredda på förändringarna och föredrog det de hade framför en osäker framtid. De yngre var i många fall så ivriga att bryta med de gamla mönstren att det gick ut över deras barn. Italienare i trettioårsåldern har därför inte mycket till övers för feminismen.
Sjuttiotalet var i alla avseenden ett dramatiskt årtionde. Oljekrisen slog hårt mot Italien, som i princip saknar inhemska energikällor. Temperaturen på arbetsmarknaden steg i takt med ökad arbetslöshet och ekonomiska svårigheter. Kommunistpartiet PCI växte sig allt starkare vilket skrämde både de högerorienterade väljarna och Italiens utländska allierade. De ideologiska spänningarna ledde till terrorism. Vänster- och högerextremister spred skräck och fasa med bombattentat och blodiga attacker mot revolutionens eller den reaktionära samhällsordningens fiender. 1978 lyckades Röda brigaderna kidnappa och döda den kristdemokratiska premiärministern Aldo Moro.
Samma år startade Silvio Berlusconi den lilla kabel-tv-kanalen Telemilano58 i bostadsområdet Milano2. Telemilano döptes snart om till Canale 5 och blev kärnan i ”Sua Emittenzas” blivande kommersiella tv-imperium. Programutbudet var helt inriktat på förströelse. Sjuttiotalets politiska våld och ekonomiska kris ruvade fortfarande i bakgrunden som en dyster och skrämmande skugga. Berlusconi förstod att merparten av italienarna ville drömma sig bort.
Det var i den här vevan som kvinnans roll som aktiv deltagare i samhällsdebatten övergick till passiv dekoration i tv:s svällande programutbud. Berlusconis programmakare uppfann ”la velina”, en kvinnotyp som personifierar den mastodontiska backlash i fråga om jämställdhet mellan könen som karaktäriserar det italienska samhället under de senaste åren. En velina är en vacker flicka som används som levande dekoration i alla typer av program. Om hon bara är söt, är hon en trollslända, hon dör efter en säsong. Men en velina som är intelligent, ambitiös och har personlighet har goda karriärmöjligheter.
Mammor och flickor står i kö utanför Mediasets studior när programmen söker nya velinor. Hela spektaklet har något av Rödluvan och vargen över sig, vilket förmodligen alla parter är medvetna om. Men flickornas och föräldrarnas förhoppningar svarar mot ett reellt behov. Unga italienska kvinnors möjlighet att förverkliga sig själva i det italienska samhället är små. Har man turen att vara söt och välsvarvad vore det synd och skam att kasta bort chansen att göra karriär i tv.
Om mamman är Madonnan är velinan den moderna horan. Det är naturligtvis förenklat, men det är fortfarande den grundläggande indelningen av kvinnokönet i Italien. Allt däremellan har inget namn. En kvinna som arbetar kan inte katalogiseras.
I Italien har manschauvinismen djupa rötter och Berlusconi är långt ifrån den ende som excellerar i ämnet. Koalitionspartnern Umberto Bossi brukade säga att hans parti Lega Nord ”c’è l’ha duro” (har en styv kuk). Berlusconis metod att ställa upp unga, snygga
och politiskt oerfarna kvinnor i parlaments-, EU- och lokalval är inte heller nytt. Många minns säkert när porrstjärnan Cicciolina gjorde entré i parlamentet och hur hon vann massor av nya väljare till det lilla, antiklerikala radikala partiet på åttiotalet. Då som nu användes kvinnorna och deras kroppar för att roffa åt sig fler röster. Även den transsexuella artisten Vladimir Luxuria ökade intresset och uppmärksamheten kring det gammalkommunistiska partiet Rifondazione Comunista för bara några år sedan. Italienarna har sett denna politiska exploatering förut, även om det rört sig om enstaka fall och inte en strategi.
I en italiensk kontext är alltså Berlusconis kvinnosyn och idéer om kvinnor i politiken inte lika främmande som den skulle ha varit hos oss. Det som ger honom ett större ansvar än sina företrädare är att han har så oändligt mycket mer makt. Det som tidigare var listiga provokationer har Berlusconi satt i system. Han har helt enkelt institutionaliserat den italienska manschauvinismen genom att ständigt lägga ny ved på brasan och genom att tvinga in kvinnorna i det som författarinnan Caterina Soffici kallar för skönhetens diktatur.
Berlusconi har överfört de förlegade kvinnoideal som förs fram i hans tv-kanaler till politiken.
Genom att befordra unga, vackra men politiskt okunniga kvinnor till viktiga samhällsposter i regeringen och parlamentet har han dels försämrat urvalet av den politiska klassen, dels eldat under fördomarna att kvinnor i politiken inte duger någonting till. För Berlusconi är de nyttiga, för sådana allierade ställer aldrig hinder i vägen, röstar aldrig mot regeringen, är aldrig illojala. Men för den representativa demokratin och för kvinnorna är de ett betydligt farligare hot än de framstår som vid första ögonkastet.
”Jag skulle vilja vädja till alla italienska kvinnor: Rösta inte på Silvio Berlusconi, för han ser oss bara i horisontalläge, aldrig när vi står upp … En röst på Silvio Berlusconi är den mest onödiga röst kvinnorna kan lägga”, sade extremhögerpartiet La Destras premiärministerkandidat Daniela Santanchè i valet 2008. Det lät som det kom från hjärtat.
Två år senare erbjöd Berlusconi henne en plats som statssekreterare. Sedan dess har hon inte uttalat sig mer i frågan.
Ändå spelar kvinnorna en viktig roll för Berlusconis politiska framgångar. Berlusconis parti Forza Italia, som i dag heter Frihetsfolket, har ända sedan starten haft en stark dragningskraft på kvinnor. 2001 visade till exempel en studie att 44,8 procent av de italienska hemmafruarna röstade på Berlusconi och att det fanns ett samband mellan deras val och hur mycket de tittade på tv. Rete 4, som i första hand vänder sig till den kvinnliga publiken, bedriver oförblommerad propaganda för Silvio Berlusconi. Inför valet till EU-parlamentet 2009 deklarerade 42,6 procent av de tillfrågade kvinnorna och 37,2 procent av männen att de tänkte rösta på Frihetsfolket.
Silvio Berlusconi satsar också medvetet på kvinnorna i sina valkampanjer. När han ger en intervju av vikt, är det inte ovanligt att den publiceras i Chi, Italiens motsvarighet till Svensk Damtidning, som ges ut av Berlusconis förlag Mondadori. I det senaste valet gjorde Frihetsfolkets ledare också framträdanden i tv:s morgonprogram, som huvudsakligen ses av kvinnor. Han avstod däremot från politiska talkshower och vägrade möta sin motståndare i en tv-duell. Det är i det mjuka, förtroliga, ”opolitiska” samtalet med tv-tittarna som Silvio Berlusconi plockar många kvinnliga röster. Paradoxalt nog ger dessa framträdanden intrycket att Berlusconi ser och hör de kvinnliga väljarna, att han intresserar sig för just dem som oppositionen inte bevärdigar med en blick.
Strategin fungerar inte bara på pensionärer och lågutbildade hemmafruar. Bland Berlusconis mest hängivna anhängare finns även unga, välutbildade kvinnor som ofta har en borgerlig, traditionell uppfostran. De tror på de gamla könsrollerna och känner trygghet i dem.
När man frågar dessa kvinnor hur de upplever Berlusconis sexistiska övertramp får man till svar att premiärministern bara är ”galante”, artig och hövlig mot det motsatta könet. Hans skämt och komplimanger är ett sätt att visa respekt och kärlek.
”Vad är det för fel på det?” brukar de säga och titta med roat förakt på mig, den svenska och därmed misstänkt vänstervridna murveln.
Med Berlusconi har gränserna mellan politik och skådespel alltmer suddats ut. Sedan han kom in i politiken har det blivit allt vanligare att alla partier, inte bara Frihetsfolket, kandiderar med tv-kändisar i valet. Baktanken är förstås att ett folkkärt och välkänt ansikte lockar röster helt oavsett vederbörandes program eller politiska erfarenhet. Vad gäller Frihetsfolket kan man lägga till skönhet som ett attribut, åtminstone vad gäller kvinnorna.
Underhållningsbranschen är en av de få sektorer där män och kvinnor är förhållandevis jämlika. I ett land som Italien uppfattar en del förvandlingen av politiken som en välkommen förändring som öppnar dörrar för kvinnorna snarare än stänger dem. Förr var politiken en hård och intellektuell verksamhet som utövades av män i rökiga partilokaler. Nu är den en sorts scen där välregisserade män och kvinnor i snygga kläder spelar roller och levererar inövade repliker. Man behöver inte tillbringa åratal med att dela ut broschyrer på blåsiga torg eller fördjupa sig i teoretiska resonemang. Det enda som behövs är positiva och handlingskraftiga människor. De unga kvinnor som erbjuds kandidaturer i Frihetsfolket skickas i väg på mycket korta kurser för att lära sig politikeryrket. Sedan anses de redo att sätta i gång och arbeta.
Det säger sig självt att ett sådant urval av ett lands folkvalda utarmar och försämrar kvaliteten i parlamentet. Men genom att uppmuntra vissa kvinnliga kandidater kan Berlusconi försvara sig mot anklagelserna att han inte ger kvinnorna en chans i politiken. ”Berlusconis flickor” kommer visserligen inte att driva frågor om jämlikhet mellan könen. Men de ökar illusionen om detta.
Det är listigt och det fungerar. Många kvinnor ser Silvio Berlusconi som en förnyare och en politiker som ger utrymme för kvinnor i sitt parti. Men Berlusconis intresse för kvinnliga politiker verkar inskränka sig till deras roll som ögonfröjd.
Den vallag som den dåvarande högerkoalitionen införde 2005 gjorde det inte bara betydligt svårare för oppositionen att gå vinnande ur det stundande valet, vilket var meningen. Den försvårade också betänkligt för kvinnorna eftersom man tog bort väljarens möjlighet till personval genom att kryssa för ett namn. Vem som hamnar på valsedlarna och i vilken ordning beslutas i dag allsmäktigt av de mansdominerade partiledningarna. I nio fall av tio är det män på de valbara platserna. Kvinnorna placeras så långt ner att de har förlorat innan valet ens har hållits.
I samband med den nya vallagen föreslog jämställdhetsministern Stefania Prestigiacomo att 25 procent av kandidaterna på valsedlarna skulle vara kvinnor. Det parti som inte reserverade denna kvot för sina kvinnliga politiker riskerade att få avdrag med 10 procent av partistödet. Inte ens en så uddlös reform gick igenom. Regeringspartierna röstade ner sin egen minister, som stilenligt började gråta.
Ibland flyttas dock kvinnorna fram och då är det på rekommendation av en mäktig manlig ledare. Det sker både i höger- och vänsterlägren. I valet till EU-parlamentet 2009 dök plötsligt ett helt batteri av unga, vackra kvinnor upp som Frihetsfolkets kandidater. Berlusconi sade att han ville ge partiet en fräsch och förnyad image.
Det dröjde inte länge förrän pressen upptäckte att flera av kandidaterna hade varit velinor eller starlets på tv. En av de påtänkta EU-parlamentarikerna var enligt pressuppgifter ett rödhårigt bombnedslag, vars främsta merit verkade vara att ha medverkat i en upplaga av ”Big Brother” på tv. En annan hade varit hallåa på RAI och haft några småroller i olika tv-serier. Berlusconi förnekade dessa rykten, men uppenbarligen retade kandidaturerna upp manliga och kvinnliga yrkespolitiker som hade hoppats få en chans i EU-valet. Läckorna fortsatte och plötsligt nådde en kraftfull reaktion tidningsredaktionerna genom nyhetsbyrån Ansa.
Italien är paradoxernas land. Den som dömde ut denna falska form av politisk förnyelse som ”skamlös smörja” var ingen mindre än Silvio Berlusconis hustru Veronica Lario.
”Att det finns vackra kvinnliga politiker är varken en merit eller en svaghet … Men det som skiner igenom skenmanövern av kurvor och kvinnlig skönhet, är en fräckhet och hämningslöshet hos den som har makten, som skadar alla kvinnors trovärdighet … Någon har skrivit att allt detta är till för kejsarens höga nöje. Jag håller med. Det som kommer fram i tidningsartiklarna är skamlös smörja, i maktens namn.”
Veronica Lario passade också på att tala om att hon och hennes tre barn inte är medskyldiga till denna utveckling, utan betraktar sig som offer för den.
En dag senare var valsedlarna något uppstädade, men alla pinupporna kunde naturligtvis inte offras. Då skulle det ju ha verkat som om kritiken var berättigad. Kvar blev till exempel den sexiga hallåan Barbara Matera, som nu pryder plenisalen i Bryssel och Strasbourg på de italienska skattebetalarnas bekostnad. Enligt uppgift från italienska tidningar är hon ”jätteduktig”, klär sig sedesamt i snygga dräkter och prydliga blusar, är mycket påläst och har en närvaro på över 90 procent. Därmed anses alla tvivel falla om det var rätt eller fel att välja Barbara Matera till EU-parlamentet.
Även de kvinnliga ministrarna i regeringen verkar valda utifrån estetiska kriterier. Att sätta Mara Carfagna på posten som jämställdhetsminister är ett uttryck för hur oviktigt detta ministerium uppfattas av Berlusconi och hans regering.
Mara Carfagna kommer inte helt överraskande från tv, där hon var lättklädd assistent till en manlig programledare. Hon har även vikt ut sig i en kalender, och Berlusconi har vid flera tillfällen sagt att han är särskilt svag för henne.
Vad han däremot inte gillar är kvinnliga politiker med pondus och skinn på näsan. Meningsutbytet mellan Berlusconi och det största oppositionspartiet PD:s ordförande Rosy Bindi hösten 2009 är ett utmärkt exempel som dessutom gav eko både i Italien och utomlands. Rosy Bindi deltog i talkshowen ”Porta a porta” efter att författningsdomstolen hade förkastat regeringens försök att införa en lag om straffrihet för bland andra premiärministern. Berlusconi skickade giftpilar i alla riktningar, och Bindi kritiserade honom för att inte respektera de demokratiska institutionerna.
Berlusconi var med i debatten per telefon. Han avbröt den kvinnliga parlamentarikern med orden: ”Jag hör att fru Bindi talar. Hon är som vanligt vackrare än hon är intelligent.”
Programledaren Bruno Vespa hade svårt att dölja ett elakt flin. Rosy Bindi anses vara ful. Att kalla henne för ”fru” var för övrigt i sig en förolämpning. Italienska parlamentariker tituleras ”onorevole”, ordagrant ärevördige, och titlar är mycket viktigt i Italien.
Rosy Bindi lät smäleken sjunka in under några sekunder. Sedan sträckte hon på sig och sade: ”Herr konseljpresident. Jag är inte en kvinna som står till ert förfogande.”
Det låter lite kryptiskt i översättning, men uttalandet kom bara några månader efter avslöjanden om fester med prostituerade i Berlusconis privata residens. Rosy Bindi var ute efter att Berlusconi inte kunde ta sig rätten att bedöma henne utifrån att hon är kvinna. Bindi distanserade sig från Berlusconis uppfattning att han kan behandla Italien, dess invånare och parlament som sin privata egendom.
Påhoppet ledde till en flodvåg av solidaritet för Rosy Bindi. För första gången på länge verkade de italienska kvinnorna reagera mot manschauvinismen i politiken. Till och med ungdomsministern Giorgia Meloni sade att hon tyckte att kommentaren var olycklig, men beklagade att det sällan höjdes några röster i solidaritet för högerkvinnorna i liknande situationer. Från jämställdhetsministeriet hördes däremot inte ett knyst. Bindi själv påpekade att hon aldrig varit feminist, men att hon tyckte att tiden var mogen för att lyfta fram kvinnofrågan. Kvinnans kropp används som ett redskap av makten, sade hon.
”Så har det kanske alltid varit. Skillnaden mellan då och nu är att förr försökte man dölja det. Nu stoltserar man med det.”
Ett halvår tidigare hade Silvio Berlusconi varit indragen i några ytterst pinsamma affärer. Den första rörde en okänd artonårig flicka i trakten av Neapel, Noemi Letizia. En dag i april stod det i tidningen att Berlusconi hade dykt upp som överraskningsgäst på hennes födelsedagsfest. Hon fick ett dyrt halssmycke i guld med en kaskad av briljanter av premiärministern. I sin första intervju verkade dramats unga huvudperson avväpnande uppriktig.
”Jag kallar honom papi (pappsen), därför att han är som en andra pappa för mig … Jag avgudar honom, jag håller honom sällskap, han ringer mig och säger att han har lite tid över och då åker jag till honom. Jag lyssnar på honom, det är vad han vill ha av mig. Sedan sjunger vi tillsammans … Papi gör så mycket för folket, han är nummer ett i politiken. Han sover aldrig, jag skulle aldrig kunna leva det liv han lever. När jag kommer har han alltid skrivbordet fullt med papper. Han säger att han skulle vilja segla i väg och läsa. Ibland är han ledsen för att folk bedömer honom negativt.”
Noemi fick också frågan om hon tänkte ställa upp i det kommande regionalvalet.
”Nej, jag föredrar valet till parlamentet. Det tar Papi Silvio hand om …”
Berlusconi förnekade allt och sade att bekantskapen berodde på att han kände flickans pappa sedan länge. Avslöjandet om Noemi fick dock Berlusconis fru att slutgiltigt begära skilsmässa. ”Jag kan inte stanna hos en man som umgås med minderåriga … Min man är sjuk och behöver hjälp.”
Kort efter Noemiskandalen kom andra avslöjanden som gav en tämligen sjaskig bild av premiärministerns privatliv. Det visade sig att Berlusconi höll haremsliknande fester i sin privata bostad i Rom i Palazzo Grazioli. En ung affärsman som Berlusconi hade lärt känna på Sardinien tog med sig de kvinnliga gästerna. Flera var prostituerade och en av dem berättade sedan offentligt om sina sexuella erfarenheter med Berlusconi. Hon till och med spelade in delar av deras samtal i sängen. Två av kvinnorna tog foton av varandra på en toalett i Palazzo Grazioli, en souvenir för att bevisa för andra att de verkligen hade varit där. Bilderna föranledde en satir med namnet ”Lost in WC” i ett humorprogram i vänsterkanalen RAI 3.
De inbjudnas redogörelser från festerna beskriver en självupptagen och ensam man. Ibland var andra män inbjudna, ibland var kvinnorna ensamma med Berlusconi. Festligheterna började med att de tittade på ändlösa filmer med Berlusconi i sällskap med världens mäktigaste ledare. Sedan var det allsång, bland annat Frihetsfolkets hymn ”Meno male che Silvio c’è” (Tack och lov för att Silvio finns). Man dansade och lyssnade på Berlusconis ändlösa monologer. En kvinna berättade om sexuella lekar. Som tack för sin närvaro fick gästerna bijouterier av premiärministern, nästan alltid fjärilar i olika färger och former.
Ingenting tyder i dag på att Berlusconi betalade kvinnorna för sex. Pengarna stod deras vän affärsmannen för.
Under några vår- och sommarmånader var sexstormen i full gång. Men i vanlig ordning detonerade inte bomben. Den fräste till, men gav till slut bara ifrån sig ett ynkligt litet pysande.
En serie skandaler som skulle ha lett till den inblandade politikerns omedelbara avgång i de flesta länder sjönk snabbt ner i italienarnas medvetande som vatten i kaffesump. Sak samma med den avslöjande Bindiaffären. Den hastigt uppflammande känslan av indignation lade sig och allt återgick till det vanliga.
Den självklara frågan har egendomligt nog fortfarande inget övertygande svar. Varför reagerar inte italienskorna mot denna institutionaliserade förnedring, detta otidsenliga förtryck? Det gäller för övrigt även männen.
En modern man borde känna sig lika illa berörd som en kvinna av en premiärminister som uppträder som Berlusconi.
Men efter sexton år av kontroverser, maktmissbruk, skandaler och en allt tydligare sammanblandning av Silvio Berlusconis privata och offentliga liv har italienarna slutat uppröras. Lagar stiftas för att rädda premiärministern ur juridiska trångmål, Berlusconis manliga och kvinnliga gunstlingar upphöjs till parlamentsledamöter och ministrar. Även Italiens internationella relationer bygger Berlusconi mest utifrån personliga vänskapsband.
Allt detta var nytt, men har med tiden blivit gammalt och invant. Det som upprörde för tio år sedan är vardagsmat i dag. Skandaler flammar upp och lägger sig och resten gör vilseledande information och propaganda. En sorts uppgiven trötthet har inträtt. Folk rycker på axlarna och går vidare med livet. Cynismen och politikerföraktet växer. Ingenting förvånar längre och att reagera tjänar ingenting till.
Berlusconi talar om förnyelse och reformer, men känslan att ingenting i Italien går att förändra är starkare än någonsin. Djupa klyftor skiljer samhällets olika läger, som inte kan föra en konstruktiv dialog. Två av dessa består av kvinnor respektive män.
När kommer en förändring att ske? Kvinnliga oppositionspolitiker missar sällan ett tillfälle att kommentera Berlusconis mansgrisiga uttalanden och uttrycka sin oro för manschauvinismen som är på frammarsch. Men de gör uppriktigt sagt inte mycket mer än markerar. I dag finns ingen kvinnorörelse värd namnet i Italien, bara en grupp ganska trötta feminister i övre medelåldern som tycker att de har gjort sitt. För en tid sedan intervjuade jag författarinnan och feministen Lidia Ravera och ställde den smärtsamma frågan till henne: ”Varför reagerar inte kvinnorna?”
”För oss gamla är det för sent. Vi har gjort vårt. Och de unga”, fortsatte hon, ”inser inte vilken fight som krävdes för att komma hit där vi är i dag.”