För att vara en som så många gånger skådat ondskan i vitögat skrattar hon väldigt mycket. Gitta Serenys späda kropp skälver och storstadens larm utanför drunk­nar när hon kryper ihop i sin fåtölj och avger sitt ener­giska skrockande.

Hon har inte bara kommit onds­kan nära, ingen har som Gitta Sere­ny vigt sitt liv till att sätta sig in i dess psykologi och penetrera den, dissekera den, avslöja den.

Hennes skakande och klarsynta skildringar av Förintelsen i form av mötena med Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer samt kommendanten i utrotningslägren Treblinka och Sobibor, Franz Stangl, är båda milstolpar i förståelsen av människans mörka sidor. Mötena med Mary Bell, som vid elva års ålder ströp småpojkarna Martin Brown och Brian Howe till döds, likaså.

Nu skriver hon på en bok om sin barndoms Wien, den stad hon tvingades lämna som elvaåring för att styvpappan var jude. Gitta Sereny är inte orolig för att den läsekrets hon skämt bort med spektakulära möten ska bli besviken på en med Serenys mått mätt mer ordinär bok.

- Vad är vanligt? Det finns inget som är vanligt.

Hon kravlar sig upp ur fåtöljen i lägenheten, en av de mer alldagliga i den annars så flotta Londonstadsdelen Kensington, och pekar mot raderna av pärmar i den dignande bokhyllan.

- Där har du hundratals artiklar jag skrivit för The Times, Sunday ­Times och Daily Telegraph Magazine. När jag arbetade för dem skapade jag mig en stor läsekrets. Det spelade ingen roll vad jag skrev, det var mig de ville läsa, de läste för att de visste att det var jag som skrev.

För Gitta Sereny är det ingen skillnad på att intervjua en man som Albert Speer eller de 32 vanliga eller ovanliga Wienbor kring vilka hon väver sin nya berättelse.

- Speer hade ett enormt behov av att prata. Men alla har det behovet. Att försöka tränga in i Speer, Stangl eller Kurt Waldheim är precis samma sak som att försöka tränga in i den där vaktmästaren som arbetade i huset jag bodde i i Wien, förklarar hon.

Gitta Sereny bosatte sig i den öster­rikiska huvudstaden i över ett år för att göra intervjuerna, och därmed var hon tillbaka där besattheten av att söka sanningen, en besatthet som präglat hela hennes författarskap, en gång började.

- Jag växte upp i en atmosfär av väldigt många osanningar. Jag hatade det. Min mamma var väldigt social och det sociala livet i Wien byggde på lögner och ett slags image som folk skapade av sig själva. Deras liv var så tomma. Jag vet inte varför. De behövde mer drama i sitt liv.

Hon fortsätter:

- Det finns inga konflikter i Wien. För där finns inga idéer.

Just som samtalet närmar sig något riktigt brännande hejdar hon sig. Att tala om en bok man håller på med förstör den process man är inne i. Hämmar kreativiteten, gör våld på skapandet. Hon vill inte berätta mer om boken, vet inte ens när den blir färdig. Vid 85 års ålder är hon fortfarande hårt arbetande, skriver mellan kvart i tio och kvart över sju veckans alla dagar, men en smärtsam infektion i foten har gjort att hon blivit liggande i sin fåtölj och inte kunnat fatta pennan på åtta veckor. Hennes vänlige make Don Honeyman, före detta fotograf för modetidningen Vogue, springer mellan köket och fåtöljen för att serva henne med kaffe, dryck, allt hon ber om.

Hans bilder pryder fyrarummaren i Kensington - där de får plats. Lägenheten är så överfull med böcker att det finns bokhyllor till och med på toaletten. På borden ligger allehanda exemplar av magasinet The New Yorker, de undersökande reportagens allra heligaste skrift, utspridda. Det är just de undersökande reportagen som gjort att Gitta Sereny givits epitetet "världens bästa journalist", och det är närgången, undersökande journalistik som legat bakom hennes författarframgångar.

- Tänk så få det är förunnat att skriva i den, säger hon och pekar på en hög med The New Yorker. De reportagen kräver så mycket, ingen kan överleva ekonomiskt på dem. Det säger jag fast boken om Speer är den enda som givit mig rikligt med inkomster, trots att den tog tolv år att färdigställa, skrattar Sereny.

Hon och Albert Speer kom varand­ra så nära att det höll på att förstöra den bok som sedermera gjorde henne världsberömd. Bakom den person Hitler älskade mest av alla och som dyrkade Hitler mer än någon annan fann hon en vän.

- Han var en enastående personlighet, spirituell och passionerad. Vår vänskap byggde barriärer för mitt arbete, ibland gjorde det mig svimfärdig att veta att jag hade tillgång till honom och hans unika historia. Halva världen tycktes dessutom tro att han och jag hade ett förhållande.

Hon skrattar igen. Det hade de inte. När hon synade mannen bakom ondskan mötte hon en person så rädd för fysisk beröring att han till och med tog omvägar runt sin egen fru.

- Under arbetet med boken bodde jag ett tag hemma hos dem i Alperna. Hon var sjuk och han gick omkring i flera dagar och ojade sig, orolig som ett barn. Till slut frågade jag honom varför han inte satte sig hos henne, och strök hennes panna i stället. Han ryggade tillbaka och blev helt förskräckt. Jag har aldrig mött en människa som fysisk kontakt varit så farlig för.

Om Speer var spirituell men hade beröringsskräck var Franz Stangl den raka motsatsen. När Gitta Sere­ny fick tillgång till den enda överlevande kommendanten från ett förintelseläger, med 900.000 männi­skors liv på sitt samvete, mötte hon en man besatt av sexualitet.

- Det som fick honom att överleva i fängelset var längtan efter att åter få ha sex med sin fru. Han talade om det hela tiden, tänkte på det dag och natt. Frun var inte särskilt ädel, men en sak hon absolut inte kunde tänka sig när hon visste vad han hade gjort var att ha sex med honom. Jag såg själv det brev hon skrev till honom om det, och 19 timmar efter att jag intervjuat honom färdigt dog han i en hjärtattack i sin cell. Jag är övertygad om att det där brevet hade en del i det.

När Sereny har vänt ut och in på sina intervjuobjekts ondska hittar hon alltid samma sak: en ensam, rädd själ med sviter efter en skriande brist på kärlek under uppväxtåren. Fast tesen hon drivit genom­gående, att ingen är född ond utan ett resultat av den miljö man växt upp i, är ändå svår att applicera på Franz Stangl.

- Han var ett misstag för mänskligheten, men förstod det aldrig själv. Han behövde dö, det var bra för honom. Om det finns en gud är det ofattbart att han tillät en man som Stangl att leva efter det han hade gjort. Jag ställde frågan till ärkebiskopen av Wien en gång. Han sa att någon mening måste det ha funnits, gick i väg och funderade en stund och kom sedan tillbaka och sa: "Det fanns en mening. Du fick skriva den där boken."

Gitta Sereny tvekade aldrig att ta sig an massmördaren Stangl. Det borde vara varje journalists självklara instinkt att göra det, säger hon. Vid 85 års ålder har hon dock tagit sig rätten att välja bort ondskan och de spektakulära människorna bakom den för en stund. I Wien hittade hon ingen "enastående person" att bygga en bok kring.

- Men fruktan för att den ska bli för ordinär tror jag är obefogad. Jag har alltid sökt efter sanningen. När de man intervjuar känner den hängivenheten, då finns det inga gränser för vad det kan leda till. Det jag skriver kommer måhända att bli deprimerande. Men det är i alla fall sant.