På Andreas Nilssons matbord står en tandpetshållare i form av den ensamma och rätt sorgsna anden No Face från Hayao Miyazakis animerade film ”Spirited away”. Med en suck plockar den upp en tandpetare när man trycker den på ryggen.
Matbordet står i ett litet gathus i Malmöförorten Kirsebergsstad, byggd av inflyttade från landsbygden i början av 1900-talet och omgivet av miljonprogramslådor i den allra plåtigaste kategorin. Det har en trädgård med rosenbuskar, porslinsdosor på en byrå och konstböcker på toan. För två år sedan flyttade Nilsson dit från Göteborg med sin sambo.
Tandpetshållaren är köpt i Tokyo, varifrån han också fick med sig filmmaterialet som blev videon till Peter, Bjorn & Johns ”Nothing to worry about”. Där sprejar en inte helt ung japansk man upp håret till imponerande höjder, dricker öl och dansar med sina rockabillyliknande polare i parken.
No Face har också visst släktskap med de spöklika figurerna som förekommer i Nilssons video till Fever Rays ”If I had a heart” eller den förvrängda dvärgkaraktären i The Knifes ”Silent shout”. Fantasin drar lite mer åt det groteska bara.
Det är svårt att göra rättvisa åt Andreas Nilssons arbete i text. Som musikvideoregissör har han ett bildspråk som så perfekt flyter ihop med musiken det ackompanjerar att helt nya sammanhang uppstår. Oavsett om själva upplägget kanske låter krystat och konstigt när det beskrivs blir det fullständigt självklart när man ser resultatet. Lite som de japanska dansarna i ”Nothing to worry about”.
Från att ha gjort allt själv eller tillsammans med någon samarbetspartner (ofta Mikel Cee Karlsson som har gjort bioaktuella ”Hälsningar från skogen”) börjar nu fler och fler människor leta sig in i Nilssons videoskapande. Han har agenter i USA och England och ska i väg till Los Angeles senare i april för att filma. I stället för den ensamma konstnären är det numera kollektivt arbete som gäller.
Andreas Nilsson är utbildad på konsthögskolan Valand i Göteborg och han har ställt ut på gallerier i bland annat Amsterdam och Los Angeles. Men där vid köksbordet säger Nilsson att han aldrig tog något särskilt beslut att gå från ”konst” till ”musikvideo”.
- Jag tänker inte på det i genrer. Nu gör jag den här grejen med dess förutsättningar. Jag tycker dessutom att det är det roligaste just nu.
Man kan säga att videoskapandet började med en zebrafink på Valand.
- Jag köpte en fågel som jag jobbade väldigt mycket med. Till exempel gjorde jag en skulptur med en theremin (ett tidigt elektroniskt musikinstrument där man spelar genom att föra händerna runt en antenn) där fågeln skulle spela. Men det fungerade inte alls. Först hade jag en jättestor bur med en theremin i där den skulle flyga runt. Inget ljud alls. Sen byggde jag en bur av en theremin, då sa det pip när han satte sig på den. Jag kontaktade Moog som byggde thereminen och frågade hur jag skulle komma vidare, de sa att jag måste jorda fågeln. Då lade jag ner det.
- Det blev en massa filmer med den här fågeln som jag gjorde tillsammans med Johannes Nyholm (”Dockpojken”). Han var väldigt duktig tekniskt, kunde en massa datorprogram och hur man gjorde animerad film. Så fågeln fick spela huvudrollen i äventyr där den var inklippt i olika miljöer.
När Andreas Nilsson gick ut Valand 2000 hade filmskapandet också börjat tangera musikvideor. Han gjorde det parallellt med konstvideor och återanvände material åt båda hållen.
- Det var rätt friktionslöst däremellan, egentligen samma sak. Jag använde samma karaktärer, byggde upp som ett universum där allt såg ganska likadant ut. Nu när jag jobbar mer med beställare så går det inte riktigt att hålla på så längre. Samtidigt är det fortfarande teman som återkommer även om det inte är exakt samma karaktärer.
Förutom konsten var Andreas Nilsson gitarrist i Silverbullit, konstskolerock deluxe som aldrig fick det genombrott det förtjänade.
- Mitt stora intresse har alltid varit musik mer än konst. Musik och film. Så det är inte så konstigt att det blev som det blev.
Det är tillsammans med The Knife som Andreas Nilsson har gjort sitt mest uppmärksammade arbete. Till ”Heartbeats” från 2002 gjorde han en video med skateboardåkande ungar och animerade fåglar men det är först till skivan ”Silent shout” som det där riktigt kolsvarta kommer fram. Singeln med samma namn får en mer grotesk och suggestiv inramning än tidigare.
- Jag är intresserad av mask och mutationer och förvrängningar. Det är något som har funnits sen första gången jag ritade någonting. Men jag är väldigt dålig på att formulera varför och känner att jag inte heller behöver förklara allt för mig själv. Jag tycker det är viktigt att det finns en oförklarlig och oklar dimension i det man gör. Jag går mer på känsla än strategi kan man säga.
The Knife, och Karin Dreijers egna projekt Fever Ray, har i dag en väldigt tydlig visuell identitet. Det är fågelmaskerna, det lätt rituella, det mörka och mystiska. Men Andreas Nilsson säger att det aldrig var speciellt uttänkt från början.
- Vi pratade otroligt luddigt. Ungefär som gravt alkoholiserade människor som bara svamlar.
- Det famlandet är egentligen så jag upplever perioden när man sätter i gång. Ett drömskt samtal och sen jobbar jag med fria händer, så tittar vi på det efteråt.
2006 bestämde sig The Knife för att göra en turné. Lösningen för att slippa stå där på scen och vara ett helt vanligt band blev att kalla in Nilsson som gjorde scenografi, ljusshow och videoprojektioner.
- Jag tycker om suggestionen, vilket gör livegrejen fin också. Publiken kan bygga upp en förtätad spänning, masspsykosen inträffar. På konserterna gick jag runt i publiken och lyssnade på vad folk sa. Någon stod bara och skrek ”det är hologram, det är hologram!!!” Det var fascinerande med Tredje riket-stämningen som inträdde.
För dem som inte lyckades få en biljett till konserterna finns de bevarade i filmform. Till och med där är det lätt att förstå publikens hypnotiserade reaktioner.
- De hade väl längtat efter det, så de var helt galna. Sen visste de inte riktigt hur de skulle förhålla sig till konserten, folk skrek till när de såg ett streck liksom, haha. Det händer aldrig på konstutställningar.
På Youtube har versionerna av ”Heartbeats”-videon setts ungefär 3,5 miljoner gånger och José González ”Teardrop” strax över en miljon. Och då har tittarna aktivt gått in för att göra det. Internet har inneburit ett uppsving för musikvideon, tillgängligheten är enormt mycket större nu än tidigare. Rollen som imageskapare för artisterna är därmed ganska intakt, om inte större än tidigare och skivbolagen satsar fortfarande pengar. Andreas Nilsson menar att det ofta är alldeles för många människor mellan personen som gjort musiken och honom själv.
- Det är då man kan känna att man är ute på hal is. Att man gör en produkt som är strategiskt uttänkt att bli si eller så. Man har fångats in av det nätet. Det som jag vill ha ut är ju ett direkt samtal med den person som har gjort musiken. Den konstnären. Men det kan vara knepigt också. Artisterna har ofta ganska lite att säga till om.
Vad vill du helst göra då?
- Många av de artisterna och banden jag gillar gör ju aldrig några videor, de har inte råd. Om gillar jag. De är en duo, instrumental, de borde göra videor. De gör 20-minuterslåtar, väldigt minimalt. Hehe. Wolf Eyes. Band som är i någon sorts gråzon mellan konst och musik. No-Neck Blues Band. Ganska rituell musik.
Vad är då poängen med en video om man inte är ute efter imageskapande eller ska använda den till marknadsföring?
- Det är väl att man gör ett filmverk som är i symbios med musiken, som är ett samarbete. Utan någon tanke om att den ska appellera till den eller den publikgruppen.
Du gör inte reklam?
- Nej, men jag tänker prova på det, jag tycker det görs fantastiska saker inom reklamen. Jag tycker att mycket av den intressanta samtidsfilmen äger rum där. Ta Nicholas Fuglsigs Braviafilm med bollarna till exempel. Det är nästan bara inom reklamfilmsvärlden man skulle kunna få genomföra ett sådant experiment, att få en sådan massiv idé finansierad?
Vad skulle du göra för de pengarna?
- Jag skulle spränga en hel kohage full med kor. I en enda explosion. Hahaha. Det var en ganska bra idé. En spektakulär film. Youtube-sensation.