I det sista skälvande skedet av skrivbordsstädningen inför semestern hittar jag ett gulnat pressmeddelande från i januari, där en större auktionsfirma kungör att man ”kartlagt” svenskarnas konstsmak. Undersökningen bekräftar vad många av oss redan anat: världens bästa konstnär är Carl Larsson.
Resultatet väcker pinsamma minnen till liv, närmare bestämt från mitt första besök i konstnärens hem i Sundborn. Det ägde rum en sommar för många år sedan, i den ålder då ofrivilliga fnissanfall kunde förstöra den guidade turen runt Lilla Hyttnäs för de mer inredningshistoriskt intresserade besökare som ville njuta av alla Karin Larssons utsökta arrangemang – de röda detaljerna till de gröna panelerna, den majestätiska sängen mitt i rummet och den gustavianska stilen i förmaket. Ljust och fräscht!
Som jag minns det skrattade jag mer under besöket på Sundborn än under Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts krogshow på Berns i vintras.
Och ser man svenskarnas förkärlek för Carl Larsson ur det perspektivet är hans förankring i folkkynnet inte förvånande. Det är ju han som är den andlige fadern till hela dagens inredningsvurm. Den första teppanyakihällen stod ju – åtminstone i metaforisk bemärkelse – på Lilla Hyttnäs, Sundborn var sin tids vindsvåning. I boken ”Mitt hem” berättar Larsson om muntra middagar, kafferep och virakvällar i vintermörkret. ”Carl och Karin hade tagit med sig den franska vanan att umgås länge vid matbordet”, står det på Carl Larsson-gårdens hemsida. Det är nästan så att man väntar sig att Fredrik Lindström ska skutta förbi med en skål limefrukter i förgrunden.
Och eftersom konstnären och hans fru var långt före sin egen tid, var de också väl i fas med vår egen. Tanken med det öppna bondeköket, där gränserna mellan privat och offentligt lösts upp, har återkommit med full kraft. Gränserna mellan arbete och fritid blir alltmer flytande, vilket avspeglas också i de miljöer som omger oss. Köken ska se ut som danska flygterminaler, medan den privata mysmöbeln soffan är standard i den mest offentliga av alla miljöer, tv-studion.
Också påfallande många av tidens kulturdebatter rör sig i hemtam terräng: privata ämnen som barn, familj, uppfostran, könsroller och köttätande dominerar det offentliga samtalet.
Kanske kan man se också de upplösta gränserna mellan fakta och fiktion i litteraturen som ett slags estetiskt svar på det gamla lantkökets öppna planlösning. Åtminstone är det ingen tillfällighet att en av de längsta återblickarna i en så utpräglat tidstypisk roman som Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 2” sker just från köket, den mest gediget borgerliga position man kan tänka sig i dagens samhälle. Där står författaren på nyårsafton i sin spatiösa innerstadsvåning och minns tidigare nederlag medan han klyver en hummer, med en höggravid hustru och goda vänner i salongen utanför.
War välkommen kära du, till Karl Ove och hans fru!
Varför denna fixering vid hemmet? Varför just nu? Kanske är hemmet, som någon påpekat, den enda plats där den moderna storstadsmänniskan kan bestämma själv: en frizon.
Antagligen är det också därför som drömmen om det enkla lantstället fortfarande är så livskraftig. Torpets fernissade träpaneler, fukten i madrasserna, den dävna stanken på torrdasset – allt är en kontrast till det kliniska livet på köksön.
Det gäller att passa på innan Ernst hinner fram.